Nya siffror från Försäkringskassan visar att det så kallade ohälsotalet fortsätter att minska. I september var svensken i genomsnitt sjuk under 5,7 dagar per år. Detta att jämföra med 6,9 dagar vid motsvarande mätning för ett år sedan. Än markantare har antalet förtidspensionerade sjunkit, 10 procent färre är dessa än för ett år sedan. Detta är oerhörda siffror som till väldigt stor del kan tillskrivas den borgerliga regeringens reformer.
Att minska inflödet i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspensioneringen) deklarerade Göran Persson redan 2004 som en av regeringens största utmaningar. Mod att göra något åt saken hade dock vare sig Persson eller någon annan socialdemokrat. Däremot tillsattes en utredning vilken skulle utröna socialförsäkringens funktion och konsekvenser. Resultatet, som presenterades 2007, talade sitt tydliga språk – sjukförsäkringen var en katastrof. ”Försäkringen” användes för allehanda ting, inte minst som statistikreglator. Med en ytterst flexibel tolkning av sjukdomsbegreppet lyckades S framgångsrikt att frisera arbetslöshetstalen som kunde hållas nere på acceptabla nivåer. Detta på många sjukas och svensk ekonomis bekostnad.
Mot bakgrund av resultaten och förslagen från den av S tillsatta utredningen införde den nya regeringen omgående en ny och betydligt stringentare försäkring. En försäkring som skulle vara till för de sjuka och inte kreti och pleti.
Socialdemokrater satt med säkerhet och kluckade förnöjt på sina oppositionsstolar, här hade någon annan tvingats städa upp deras skit och dessutom fått ta skit för det.
Hade reformen inte sjösatts skulle massjukskrivningarna och förtidspensioneringarna på sikt ha sänkt Välfärdssverige. Svensken, frisk som sjuk, hade då kunnat glömma såväl skola, vård som omsorg samtidigt som hundratusentals skulle tvingats leva vidare i fortsatt ovisshet med oklara diagnoser och utan rehabiliteringinsatser. Nästa gång du hör talet om stupstocken och det nya kalla Sverige bör du ha detta i åtanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar