S - de svagas förkämpe?

Demonstrera för allas lika rätt går ju bra,

men sen då?

Socialdemokraterna letar febrilt efter nya pengar att täppa till budgetluckorna med, ty Vänsterpartiet är dyra i drift. Höjda skatter är en socialdemokratisk paradgren, som man även denna gång anmält sig till. Relativt nytt är dock att partiet nu även ämnar plocka pengar av samhällets allra mest behövande.

Genom tuffa skrivningar i regleringsbrevet gör regeringen klart för Försäkringskassan att denne ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. Därutöver ska en nytillsatt utredning ta reda på hur man kan minska antalet timmar och personer inom LSS, med det uttalade målet att minska kostnader för reformen. Regeringen har identifierat ett problem, kostnaderna inom LSS har skjutit i höjden samtidigt som utbrett fusk uppenbart förekommer. Men att därför plocka fram slåttermaskinen och jämna LSS-fältet med marken är både dumt och ovärdigt. Fusk finns det givetvis bättre metoder att komma till tals med.

Under de senaste åren har drygt 20 000 getts personlig assistans. Lika många har åter getts förutsättningar att delta i samhället och verka som vi andra. Socialdemokraterna ämnar nu rycka undan mattan för många av dessa. Tänka sig S, de svagas allra största förkämpe.

Fler borde följa Obamas exempel

Fler politiker borde visa

vad som döljer sig under masken.

I den politiska vardagen är viss grad av populism allmänt accepterad och ses som närmast en självklarhet. En hel del pajer kan tillåtas fara mellan meningsmotståndarna, liksom överord rörande deras onda uppsåt och illvilja. Det hör den politiska teatern till för rollbesättningen är vad den är, liksom manuskriptet.

Allvar blir det först när de verkliga skurkarna beträder scenen. De som inte bara aspirerar på en roll i pjäsen, utan hotar riva hela teatern. Denna känsla av allvar har infunnit sig i USA i samband med presidentvalsföreställningen. De gamla rollinnehavarna, populärt benämnda ”etablissemanget”, har därför tvingats kasta sina teatermasker för att prata allvar med publiken. Det krävdes således en stollputte som Donald Trump för att få vett ur politikerna. Och det krävdes en Trump för att få president Obama att kasta sin mask och tala klarspråk kring vad som faktiskt gör skillnad. I The Economist uttrycker han sig tydligare än någonsin förr i termer av  att ”kapitalismen varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin upplevt” samt att ”vinst och incitament är viktigt”.

Fler etablerade politiker borde likt Obama kasta sin mask och sluta rabbla inövade repliker. Det skulle applåderas av publiken och säkert freda deras teaterscen från andra aktörer liknande den där Trump.

Ärlighet varar längst

Tar en bärs och cigg,

och vips är problemen ur världen

Donald Trump hetsar i ivriga ordalag på sina anhängare i jakten efter de enkla rösterna. Rivalen Clinton spelar även hon till del på de populistiska strängarna, om än inte i samma höga tonskala. UKIPs Nigel Farage och Tories Boris Johnson såg i somras till att britterna lämnade EU, med liknande enkla lösningar och argument. Le Pen ser helst att hennes Frankrike klipper banden med EU och sin omvärld, likt hennes växande populistsyskonskara runt om i väst.

Varför inte vara ärlig, världen är komplex, livet kan vara svårt och ekonomin obarmhärtig. Detta faktum går vare sig att förhandla eller lagstifta bort. Ingen vinner långsiktigt på isolering, allra minst de isolerade. Konsekvenserna av att backa band och utveckling är förödande, vilket åtskilliga kommuniststater och länder i mellersta östern påvisat. Enda vägen fram är att ibland bita i det sura äpplet och streta på.

Teknikutveckling, frihandel och allt öppnare gränser är av godo och måste försvaras. Och dess motsatser bekämpas. Ärlighet varar längst, och det finns inga genvägar. Just därför kommer vi som står upp för denna ärlighet slutligen att vinna kampen.  

Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.