Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.

Än finns räddning i sikte Stefan

På väg mot botten,
men än finns räddning i sikte

Sex procent av näringslivets högre chefer har förtroende för Stefan Löfven. Det är historiskt lågt och mycket illa, inte bara för Löfven själv men också för landet som helhet. En politisk ledning som inte förmår ingjuta förtroende hos företagen innebär alldeles säkert färre investeringar, lägre ekonomisk aktivitet och i slutändan färre jobb. Ovanpå detta har Löfven en flyktingkris att hantera, vilket går sämre än sisådär.

Då, för snart fyra år sedan, när Löfven utsågs till Socialdemokraternas högste chef togs han emot med hyfsat öppna armar i breda lager. En pragmatisk fackbas med förståelse för företagares villkor och förmåga att finna breda kompromisser. Sen lät han sig dock surras vid den gröna masten och liera sig med ett vänsterparti som avskyr företag lika mycket som dem som driver dem. Hårt surrad och oförmögen till aktion följer han nu skutan ned i djupet.

Ännu finns dock räddning i sikte, både för Löfven och dennes sjunkande skepp. Men då måste de fängslande gröna repen snabbt surras upp, de röda skickas ut på plankan och nya mer tillförlitliga vänner uppsökas.

Nytt val och nya möjligheter

Jajjemän, dags att röra på fläsket igen.

Det var med viss bitterhet i rösten som Stefan Löfven lät proklamera nyval. Hans rödgröna minoritetshopkok höll i knappt tre månader men hann likaledes ändå visa på sin regeringsfähighet och planerade framtid för Sverige.

Till extravalet i mars har vi nu alternativen klara för oss, och det är bra. I höstas överöstes vi av löften från alla de rödgröna håll, ytterst lite fick vi dock veta om hur något gemensamt sedan skulle komma ut. Det vet vi idag och den som är nöjd med Löfvens, Romsons och Fridolins första månader vid rodret lägger givetvis åter sin röst där. Den mindre övertygade lägger istället sin röst på det alternativ som under föregående två mandatperioder placerade Sverige och inte minst den svenska ekonomin i den absoluta världstoppen. Den som lyfter blicken och förmår att lämna tramsandet kring ansvarsfrågan hit och dit eller eventuell kollaborism med SD lägger sin nyktra röst för en framtid präglad av stabilitet och tillväxt. Och att SD är i riksdagen för att stanna har vi bara att förhålla oss till, vad vi övriga bör fundera över är anledningen därtill.

Löfvens snömosregering var dömt på förhand och nu ger oss det nya valet nya möjligheter.


http://rasmusliberal.com/2014/12/04/extraordinart-lage/