De samhällsnyttiga kriserna

Kris och krishantering är två av sommarens modeord, inte enbart inom de ekonomiska kretsarna utan också i de tunnaste av kvällsblaskor. Alla har en åsikt, välgrundad eller ej. Få betraktar dock krisen som något positivt eller samhällsnyttigt. En felhanterad kris ger dessa dysterkvistar rätt då arbetslöshet biter sig fast, skulder skenar och konkursfärdiga bolag hålls under armarna. En välhanterad kris däremot, stärker landet, dess företag och dess invånare.

Med kriser följer minskad efterfrågan med minskad försäljning, varsel samt avsked som följder. I denna process tvingas näringslivet normalt se om sitt hus och, för sin överlevnad, rationalisera och effektivisera. De som inte klarar denna smärtsamma procedur försvinner eller slukas av en bättre rustad konkurrent. Svenskt näringsliv klarade processen väl. En genomgång av de större svenska industribolagen ger vid handen att de flesta idag står starkare rustade än innan krisen. Skuldsättningen är rekordlåg, de fasta kostnaderna är lägre och vinstmarginalerna markant högre. Sammanfattat har den svenska industrin stärkt sin konkurrenskraft och sin förmåga att stå emot framtida kriser. Vi kan också konstatera att många företag gick under men också att nya tillkommit. Sysselsättningen ökar i rask takt och arbetslösheten sjunker likväl.

Kriser är tuffa men nödvändiga. Endast genom dessa tvingas samhället till de strukturomvandlingar som krävs för ekonomisk utveckling. Tyvärr har alltför många i vår omvärld vägrat att acceptera detta och tagit den enkla vägen via statliga subventioner och vindsnabba sedelpressar. Den obönhörliga följden är att dessa länder idag sitter nedsölade i svarta skuldhål kladdandes med illa rustade och konkurrenssvaga näringsliv.

Invandringspolitiken måste också tillåtas vara nyttig

Fokus i svensk invandringspolitik har sedan slutet av sextiotalet legat tungt på flyktingmottagning. Störst möjlighet till uppehållstillstånd har de haft som kunnat påvisa skyddsbehov p.g.a. förföljelse eller väpnad konflikt samt anhöriga till dessa.

Samtidigt som Sverige axlat sin självklara roll som ett öppet och solidariskt land med stort humanistiskt patos har dörren för arbetskraftsinvandring varit låst och reglad. Kombinationen usel integration, ökat flyktingmottagande och stängda dörrar för dem med dokumenterade arbetslivskvalifikationer innebär stora påfrestningar, inte minst för ett land med ett stort offentligfinansierat välfärdssystem som det svenska. Detta faktum har länge förtigits men tycks sedan en tid slutligen ha komma upp till dagers även i de politiska finrummen.

Att Sverige även fortsättningsvis ska trona som solidaritetens förkämpe har väl få av oss något emot men för att den ekonomiska, humana och politiska kostnaden inte ska bli för hög krävs mer än fina ord och god vilja. Sedan december 2008 har arbetskraftsinvandring åter varit praktiskt möjlig. Möjligheten har utnyttjats av tusentals immigranter som inte flytt sina länder utan som aktivt sökt sin utkomst i Sverige och därmed kommit att bidra till det gemensamma. Folkpartiet vill nu ta ytterligare steg i riktningen och underlätta för invandring av uttalat kvalificerad arbetskraft. Nu talas om högutbildade med pengar på banken och med dokumenterad erfarenhet.

Säkert kommer idén att väcka ont blod i det politiskt korrekta Sverige, cyniskt och kallt är ord som säkert kommer att florera i debatten. Men, om vi vill hålla oss kvar på toppen, med en välutbyggd offentlig välfärd och ett konkurrenskraftigt näringsliv så måste vi våga se sanningen i vitögat. Vi måste våga prata om nyttig invandring och erkänna att den tidigare förda invandringspolitiken nådde vägs ände för mycket länge sen.

Keynesianismens dundrande baksmälla

Minns du 2008 hur vänsterekonomer, socialdemokrater och andra vänsterpolitiker glatt konstaterade att den keynesianska modellen återuppstått? Regeringar runt omkring oss lät då gödsla sina ekonomier med offentliga medel. Vad pengarna användes till var av mindre betydelse, viktigare var att ”hålla hjulen igång”, undvika otrevlig arbetslöshet och framförallt att hålla sina väljare på gott humör. I Sverige valde regeringen en annan väg, den passiva enligt S, V och MP, den på sikt enda hållbara enligt regeringen själv. Sedan något år tillbaka, då den akutaste krisen lagt sig, kan vi se konsekvenserna och utvärdera politikernas olika strategier.

Sverige led under de värsta krisåren, 2008/2009, ohygglig skada med tillväxttal långt sämre än de flesta av våra konkurrentländers. Arbetslösheten rusade och passerade även den många av våra grannländers. Kritiken mot regeringens ”passivitet” var obarmhärtig och fack samt opposition pekade på hur aktiv och framgångsrik vår omvärld var i sin keynesianska krisbekämpning. Regeringen stod på sig och fullföljde inslagen reformväg för fler i arbete och ökad kapitalansamling.

När vi idag ser oss omkring kan vi fastställa att den keynesianska dunderkuren i själva verket var en resultatlös återställare som nu, dagen efter, gett en dundrande huvudvärk hos dem som valde den vägen. Allra tydligast framgår detta vid en jämförelse av länders statsskulder innan krisen (2007) och därefter (2010). I Sverige, där vi alltså höll oss borta från flaskan under och efter festen, har skulden krympt från 38,1 % av BNP (2007) till 31,9 % (2011). Detta samtidigt som skulden i det betydligt aktivare och festgladare Storbritannien ökat från 47 % till 91 %. Det nästan lika aktiva Spanien har ökat sin skuld från 42 % till 78 %. Frankrike har ökat sin från 70 % till 99 %, Tyskland från 65 % till 84 %, Italien från 112 % till 135 % och Portugal från 71 % till 99 %. Detta för att nämna några av festdeltagarna.

En statskuld är mer än bara en fantasieggande siffra, den leder de facto till fruktansvärda värkar hos de skuldsattas befolkningar, såväl hos dagens som framtidens. Dessa har nu nämligen att betala för festen. I Sverige höll vi oss nyktra, vilket kanske inte är så kul när det väl är fest men desto trevligare dagen efter. Detta faktum bör alla Keynesanhängare ha i åtanke nästa gång det vankas fest.

Folket har högre ambitioner än så, Juholt

Nog kan Håkan Juholt tala alltid, det klargjordes en gång för alla under Socialdemokraternas dag i Almedalen 2011. Några lagom subtila hänvisningar till Palme och Carlsson och stora delar av publiken lystrade som trollbunden. När publiken väl säkrats myllrade löftena ut, utlovande en ny era med social demokrati fri från arbetsskador och ofrivilliga deltidsanställningar, sommarjobb till unga, säkrade pensioner, återregleringar, omregleringar, ja löften om allt det goda vi minns från Palmes och Carlssons tid.

I kontrast till den sociala demokratin står den nuvarande skattesänkarregeringen, utan visioner men med en fast övertygelse om att rasera allt det där goda som Juholts företrädare byggt upp. Juholt har högre ambitioner för Sverige och det blev vi varse i Almedalen 2011.

Juholt har en sprängfylld gottepåse som han gärna delar med sig av, förutsatt att han får bestämma vem som ska få smaka och framförallt vad som ska erbjudas. Den där gottepåsen måste dock fyllas och någon måste betala, om han nu inte planerar att snatta. Alternativen är således att Juholt bestämmer sig för att öka din skatt eller att han frångår de ekonomiska ramverken, ramverk som gjort att Sverige idag står närmast skadelöst efter den finansiella krisen.

Juholts förebild, Olof Palme, var en mästare både på att fylla och tömma gottepåsen. Fyllde den gjorde han såväl via beskattning som snatteri. När Carlsson och Bildt i början av nittiotalet skulle inventera gottepåsen så var den inte bara tom utan läckte dessutom som ett såll. Snatteriet tvingade fram tuffa saneringsprogram och en ny pensionsöverenskommelse, hållbara även för framtiden. Böterna betalas än idag i form av räntor på statsskulden.

Juholts ambitioner är att ta oss tillbaka till Palmes tid, snattandes och beskattandes. Jag tror att svenska folket har betydligt högre ambitioner än så.

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.