En appell till Sveriges kommunpolitiker

Levererar besk medicin till

landets kommunalpolitiker

Att vi blir äldre och lever längre är knappast någon nyhet. Det är något i grunden positivt och ett gott betyg till Välfärdssverige. Å andra sidan medför det också gigantiska utmaningar, inte minst för kommunerna hos vilka befolkningsansvaret vilar.

Enligt Konjunkturinstitutets (KI) prognos om den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna skulle en omedelbar skattehöjning motsvarande 1,5 procent behövas enbart för att nå ett neutralt offentligt sparande med bibehållen välfärd. Därefter skulle skatten successivt behöva höjas ytterligare två procent fram till mitten av 2030-talet för att möta behoven. I KI:s mest pessimistiska scenario skulle skatten behöva vara uppåt sju procent högre 2050, allt annat lika. Vid samma tidpunkt spås försörjningsbördan, dvs. antalet individer utanför arbetsför ålder i relation till antalet i arbetsför ålder, ha ökat från dagens 0,7 till 0,8. Utmaningen är monumental och direkt förutstående. Eftersom drakoniska skattehöjningar skulle urholka vår konkurrenskraft och därför minska skatteintäkterna så krävs istället ansvarstagande och hårt prioriterande kommunpolitiker.

Politik handlar om att vilja, men än mer om att prioritera. En appell till Sveriges kommunpolitiker är därför – prioritera idag för imorgon är det för sent.

Bättre än det låter

Kosta på dig ett leende, läget är bättre än det låter

Tillståndet för Moder Svea är inget vidare. Något, oklart vad, håller på att gå sönder, välfärden förfaller, ungdomarna går syssloslösa, rasismen frodas och ladorna är tomma. Medias och politikens verklighetsbilder målas i mörka toner.

Denna dystra bild har dessvärre slagit rot bland stora grupper. Därför presenteras också allt extremare lösningar på de beskrivna problemen. Extrema problem kräver extrema lösningar. Idag bedrivs flertalet krig, mot rasism, patriarkatet, terrorism, miljöförstöring, bolånebubblan, jihadism, ryssen med mera. Denna radikalisering polariserar och försämrar förutsättningarna för sunda kompromisser och pragmatisk politik. En konkret följd av det oresonliga klimatet är den nu uppkomna situationen i parlamentet, en annan är en ökad misstro i allmänhet och mot politiker i synnerhet. Trots att stora delar av omvärlden sneglar ganska avundsjukt åt svenskt håll och på det som erbjuds så uppfattar vi alltså själva, oftast utan att själva uppleva det, att Sverige är i upplösning.

Den dystopiska verklighet som till synes råder rimmar illa med den verklighet som det absoluta flertalet lever i. Nu, efter uppslitande valtider, skulle en mer sansad samhällsdebatt göra väl, Och det kan vi bjuda på, för det är betydligt bättre än det låter.

Ett manifest att lita på

Med två veckor kvar till valdagen har ett av regeringsalternativen klargjort sin politik för de kommande fyra åren. Allianspartiernas gemensamma valmanifest stakar ut den väg som de fyra partierna vill gå under kommande mandatperiod. 300 000 nya jobb ska bli ytterligare 350 000, inte genom det offentligas försorg utan via fler företag som vågar anställa, till rimliga kostnader.

Ökade skatteinbetalningar ger förutsättningar för investeringar, i en ny stambana för höghastighetståg, utbyggd kollektivtrafik, ytterligare resurser till vård, skola, omsorg, ett stärkt försvar och en fortsatt human flyktingpolitik. Trovärdigheten i alliansmanifestet manifesteras av de åtta år som gått. Inget västland har så väl som Sverige tagit sig igenom krisen. Inget annat av våra grannländer har samtidigt kunnat sänka vanliga löntagares skatter som det satsat miljarder mer på sin välfärd. Inget annat land har kunnat föra en så human flyktingpolitik som Sverige, och ändå hålla finanserna.

Alliansens gemensamma manifest går att lita på, och med en allt vilsnare opposition synes det för övrigt bli det enda gemensamma manifestet.

http://www.alliansen.se/wp-content/uploads/2014/09/Vi-bygger-Sverige-Alliansens-valmanifest-2014-2018.pdf

http://rasmusliberal.com/2014/09/01/alternativen-blir-tydligare-eller-inte/

Vörda näringsfriheten

18 juni 1864 var dagen då Sverige införde näringsfrihet. Näringsfriheten innebar frihet att etablera verksamhet, inte bara för man och kvinna utan likaväl för landsortsbo som storstadsbo. De sista skråväsendena avskaffades och handel blev allemansgods. Riksdagens näringsfrihetsreform var startskottet för Sveriges ekonomiska tillväxt och grundskottet för det välfärdssamhälle som vi tar för givet idag.

Finansminister Gripenstedts initiativ var banbrytande och tämligen unikt i världen vid denna tidpunkt. Tidigare stängda dörrar öppnades på vid gavel och näringslivet fick en rejäl skjuts framåt. Den ekonomiska tillväxtperiod som inleddes 1870, och som var den näst snabbaste i världen näst den japanska, pågick i ett drygt sekel. Den ständigt växande ekonomin möjliggjorde socialdemokratins välfärdsexpansion som sedan gick så långt att den kväste ekonomin, arbetsviljan och entreprenörslustan. Frihetsreformerna förpassades till historien och socialismens begränsningar tog vid. Sverige stagnerade och klappade slutgiltigt samman i samband med 1991-års fastighetskrasch.

Välfärden får aldrig tas för given, därför få vi aldrig glömma hur den byggs och finansieras. Låt oss därför vörda näringsfriheten och aktsamt ta avstånd från socialismens iver efter begränsningar och inskränkningar.

En blick in i spåkulan

Fram till 2050 kommer antalet personer i Sverige över 65 år att ha ökat med över en miljon, samtidigt som antalet i yrkesverksam ålder endast ökat med 600 000. Till detta kommer att vi lever allt längre och att våra krav på vården och omsorgen hårdnar. Ekvationen ser synnerligen tuff ut att knäcka.

En öppen marknad med konkurrerande aktörer och fria val för medborgarna hyser en enorm inneboende potential inom välfärdssektorn. Svensk välfärd kännetecknas av kompetens med högutbildad och hängiven personal, stort teknikinnehåll, forskningsanknuten verksamhet och stor efterfrågan. Sådana faktorer attraherar kapital och riskvilliga entreprenörer och häri ligger potentialen. Utan externt kapital och högre produktivitet, vilket följer av fri konkurrens, kommer vi så småningom att få vänja oss av med de förmåner och den standard som vi idag tar för givet.

Offentligt och solidariskt finansierad välfärd är och bör förbli det självklara, men det kommer inte att räcka. Därför måste ytterliga privat kapital till, och då måste valfrihetsreformen bestå liksom vinstmöjligheten och den fria konkurrensen.

Högt förtroende och gott om resurser

Media matar oss dagligen med vårdtragik i form av desperat köande för vårdplats och behandling, felbehandlingar, överhopade sjukhuskorridorer med mera. Man kan tycka att denna verklighetsbeskrivning borde påverka och ge förtroendet för vården en törn. Intressant nog så verkar inte detta vara fallet och gudskelov finns heller inget fog för sådan oro.

Enligt Socialstyrelsens egen rapport från december ifjol uppger sig 73 procent av samtliga tillfrågade ha stort eller mycket stort förtroende för vården. Att förtroendet trots alla skräckhistorier ändå är så högt har sina naturliga förklaringar. Resurserna till vården har ökat med drygt 14 procent sedan 2001 vilket vida överstiger de extra behov som betingas av en åldrande befolkning. Andelen offentliga resurser som läggs på vården har ökat med 0,3 procent sedan 2006. Sverige är det land, tillsammans med Japan och Schweiz, som per capita satsat mest på vården efter finanskrisen.

Det är viktigt att, givetvis utan att förringa dem, se bortom de förvisso tragiska enskilda fallen för att istället se helheten. Även om vi givetvis helst inte vill höra en endaste tragisk historia så kan vi trots allt trösta oss med att svensk vård ändå mår riktigt bra.

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2013/December/Tre-av-fyra-har-stort-fortroende-for-sjukhusvarden/

Hotet mot välfärden

Den allvarligaste skada en högsta marginalskatt på 57 procent kan åstadkomma är antagligen den som inte syns utan orsakas av händelser som inte inträffar, jobb som inte söks eller som inte uppstår, studie- eller forskningskarriärer som uteblir, nyskapande idéer som inte omsätts i handling. Och skulle dessa händelser inträffa utomlands, märker vi det inte heller. Orden är Kjell Olof Feldts och fälldes i samband med dennes egen studie av värnskatten.

Kompetens och kapital rör sig idag fritt över länders gränser och tenderar att allokeras dit där villkoren är förmånligast, där kapitalet bäst kan förmeras och kompetensen komma i sin fulla blom. I Sverige har vi världens högsta marginalskatt och en kapitalskatt som är nästan dubbelt så hög som motsvarande skatt i jämförbara länder. Det är våghalsigt. Vill vi behålla och kunna locka hit fler huvudkontor, få entreprenörer och högutbildade att stanna, investerare att investera samt uppmuntra till arbete och utbildning, då måste dessa tillväxtfientliga skatter åtgärdas.

Jobbskatteavdragen har gjort arbete mer lönsamt för framförallt låg- och medelinkomsttagare, vilket gjort Sverige väl. Rut- och rotavdragen har minskat skattekilarna och fått nya branscher att blomstra. Men mer måste alltså till. För i rådande konkurrensmiljö är det inte skattesänkningar, utan frånvaron av sådana som utgör det största hotet mot välfärden.

Mindre har gett mer

Skatteintäkterna har ökat med drygt 260 miljarder sedan sekelskiftet. Samtidigt har skattekvoten, skatternas andel av BNP, sjunkit med nästan 7 procent. De offentliga intäkterna har i allt större utsträckning gått till offentlig konsumtion, då särskilt till skola, vård och omsorg. Resurserna till vården har ökat per patient, precis som de gjort per skolelev räknat. Lärartätheten är idag högre än vid sekelskiftet och Sverige har enligt Eurostat en av de lärartätaste skolorna bland jämförbara länder. Satsade medel inom omsorgen har i reala termer ökat med närmare 13 procent sedan 2000 (SCB och KI, 2013).

Det skorrar därför falskt när ledande oppositionspolitiker söker måla upp en annan verklighetsbild, den där skattesänkningar urholkat vår välfärd. Att många av oss ändå är missnöjda med det vi får, skolresultaten, vården och de äldres omsorg, är dock faktum som inte går att bortse ifrån. Att ordinera mer pengar, medelst högre skatter, skulle dock inte hjälpa utan sannolikt snarare stjälpa. Visst är resursaspekten viktig men kvalitet är något helt annat än kostnad per enhet. Och ingen är bättre lämpad att avgöra kvalitetsnivån än vi välfärdskonsumenter, genom fria val bland konkurrerande aktörer.

Mindre skatt har således gett mer välfärd, låt oss nu fokusera allt på kvaliteten.

Inte rasist men kanske orolig

Finns det andra skäl än rent rasistiska att problematisera invandringen? Det är onekligen så att vår välfärdsstat är lika förebildlig som den är fragil. Systemet bygger på en solidarisk och engagerad medverkan från oss alla. Det kräver högt deltagande på arbetsmarknaden och en konkurrenskraftig, högutbildad population. Bl.a. därför kom senaste PISA-studien som en sådan kalldusch, dåliga skolresultat utgör nämligen ett hot mot välfärdsbygget.

Sverige är en högteknologisk och demokratisk stat. En gedigen utbildning, goda språkkunskaper, respekt för demokratin och dess institutioner samt respekt för varann är förutsättningar, inte bara för samhällsmedverkan utan också för samhällsmodellens överlevnad. Det är i en sådan kontext legitimt att känna oro för sitt samhälle när invandrargrupper utan demokratisk bakgrund, obefintliga språkkunskaper, kanske analfabeter, och utan erfarenhet av en modern arbetsplats ska integreras. Det är en utmaning för vilket samhälle som helst.

Det är oseriöst, fegt och dumt att avfärda en sådan oro som rasism. Väldigt få av oss är rasister, många är dock oroliga. Inte för utlänningar, muslimer eller mörkhyade utan snarare för vår samhällsmodells välgång.

Korkad symbolpolitik

De fick som de ville till slut. Efter en rad turer i riksdag och konstitutionsutskott fastslogs slutligen att brytpunkten för statlig skatt inte kommer att höjas, efter initiativ av en enad opposition. Lämpligheten i att bryta ut enskilda poster ur ett samlat budgetförslag kan diskuteras och frågan om nu inte budgetdämningarna knakar i fogarna bör ställas. Initiativet och de bakomliggande skälen är dock minst lika intressanta att diskutera.

S går till nästa års val på höjda skatter för en starkare välfärd. Den höjda brytpunkten utgjorde några promille i budgeten, inte mycket att yvas över. Jobbskatteavdragen däremot, vilka utgjort betydande inslag i årets och tidigare års budgetar, har svalts med hull och hår. Anledningen är givetvis att jobbavdragen inte bara gynnat ekonomin som helhet utan framförallt den stora arbetande skara som utgör viktigt väljarunderlag. Bättre då ur alla avseenden att ta strid mot gynnandet av de rika.

Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt hade gagnat samhällsekonomin. Utbildning, ökat ansvar och ansträngning på jobbet hade lönat sig mer. Vi hade fått fler och mer kvalificerade arbetade timmar i ekonomin vilket hade ökat skatte- och avgiftsinbetalningarna. Detta har nu en korkad symbolpolitik satt stopp för.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/den-nya-vansterns-favoritfragor_8811966.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131212

Ruskigt företagsklimat i Göteborg

För att finna Göteborg i Svenskt Näringslivs ranking över svenska kommuners företagsklimat får man söka djupt i tabellen. Faktum är att företagsklimatet aldrig upplevts så dåligt som nu.  Sedan 2007 har kommunen rasat från plats 60 till årets 127e plats.

I enkätundersökningen har ett antal företagare i kommunen fått uppge hur de generellt upplever företagsklimatet i kommunen, vilken service de upplever sig få, politikers och tjänstemäns attityder, konkurrens från kommunala bolag mm. Sammanlagt 18 faktorer har vägts samman till ett sammanfattande betyg. Absoluta bottenplaceringar intar Göteborg bl. a vad gäller kommunpolitikers attityder (plats 206 av 290), tjänstemäns attityder (220), kommunal service (211) och privata aktörers möjligheter att konkurrera med kommunal verksamhet (260e plats).

Företags, stora som små, förutsättningar och vilja att etablera sig, expandera och nyanställa är förutsättningar för vår välfärd. Göteborgs rödgröna majoritet är antingen ovillig eller helt enkelt oförmögen att bidra till en sådan utveckling vilket drabbar alla oss göteborgare. Utvecklingen måste hejdas innan skatteunderlaget fullständigt utraderas.

Nästa år är det val och då kan vi göteborgare göra oss själva tjänsten att rösta fram en allians som faktiskt har företagens bästa för ögonen.

 

http://odenjung.blogspot.se/2013/01/foretagsklimatet-fortsatter-att-rasa-i.html

http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00032/F_retagsklimat_2012_32120a.pdf

 

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.

Vart tar vårdpengen egentligen vägen?

En enad vänsterfront säger sig prioritera vård och omsorg före gigantiska skattesänkningar. Sedan Alliansen tog över ska dessutom miljarder av skattekronor ha delats ut till välfärdens nya herrar, ofta tronandes i något exotiskt skatteparadis. Inte nog med detta. Med privata aktörer ska också de privata försäkringarna ha gjort entré där en välfylld plånbok med ens kan placera den rike i gräddfilen. Vänstern vill därför begränsa eller allrahelst förbjuda denna dränering av vården på dess resurser. I Sverige ska vård ges efter behov inte plånbok. Basta.

Vänstern har inte bara rätt rent moraliskt utan har också stöd i opinionen. En majoritet av befolkningen kan tänka sig att betala mer i skatt för bättre vård och omsorg. Vinster och ”överutdelningar” inom sektorn saknar helt stöd hos folket. Gräddfiler genom privata försäkringar är lika impopulära.

Om alla otäcka påståenden stämt, om högre skatt ger bättre vård, om riskkapitalister skor sig på patientens bekostnad och om regeringens politik öppnar racerfiler åt rika att passera köer av mindre bemedlade patienter, jag då hade jag också stämt in i kören. Så är det dock inte. Vården är och ska förbli offentligt finansierad, privata försäkringar ger ingen förtur på någon annans bekostnad och högre skatt ger per definition inte bättre vård, det har decennier av försämrad vårdkvalité trots tilltagande skattebelastning visat.

En nyanserad debatt borde istället ta sin utgång i hur privata vårdgivare kan erbjuda likvärdig och oftast bättre vård och ändå ”överutdela” ”miljarder” av skattekronor. Vad gör landstingen för fel? Vart tar egentligen vårdpengen vägen? Dessa frågor är oerhört mer angelägna att diskutera än eventuella utdelningar från uppenbart populära och effektiva vårdgivare.

Ohållbara löften och spruckna drömmar

Hela västvärlden brottas med den, men få erkänner det och än färre gör något åt det. Det handlar om framtidens kanske mest påtagliga hot mot det leverne vi vant oss vid.
Under efterkrigstidens välfärdsår har vi västlänningar tillåtit oss allt större utsvävningar. Allt färre har slitit hund för sin försörjning medan alltfler har tagit livets goda för givet. De yrkesverksamma åren har blivit allt färre, till förmån för ett långt behagligt pensionärsliv och en allt längre tid i studentkorridorerna.

Beslutsfattare har med hjälp av sedelpressen och belåning kunnat utfästa allt vidlyftigare löften. Att ställa krav eller förvänta sig motprestationer ger inga röster varför kortsiktighet ter sig rationellt. Därför har de statliga åtagandena bara ökat, tyvärr dock utan att intäkterna ökat i samma mån. Urholkad köpkraft och oöverkomliga skuldberg är dessa excessers obönhörliga konsekvenser.

Att lova vitt och brett ger alltför ofta lätta röster i politiska val, något som dagens ohållbara situation är bevis för. Vi svenskar har dock åter fattat ett gott beslut och röstat fram en ansvarstagande borgerlighet. Bibehållen välfärd skapar vi nämligen inte genom löften om svällande transfereringssystem och en överdimensionerad offentlig apparat. Välfärd skapas genom allas vår flit och privata ansvarstagande.

Claes Borgström struntar i jämställdhet

Socialdemokraternas talesperson för jämställdhet, Claes Borgström, kastar på SVD Brännpunkt (3/9) in en brandfackla i avseendet regeringens jämställdhetsarbete. Borgström trycker på att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.

Borgström konstaterar frankt att ”ingen förbättring har skett på jämställdhetsområdet senaste mandatperioden” och passar samtidigt på att kritisera RUT-avdraget (”pig-avdraget”) och vårdnadsbidraget som kvinnofällor. Det nya skattesystemet slår hårt mot kvinnor och hårdast mot de kvinnor som tjänar sämst. De kvinnor som samtidigt får bära den tyngsta bördan när välfärden urholkas. Höjda A-kasseavgifter har tvingat många ensamstående kvinnor att lämna försäkringen och står nu utan skydd i jobbkrisen. Borgström slår fast att vid socialdemokratisk valseger kommer kommuner och landsting att ges ”...högre statsbidrag för att förhindra att tusentals kvinnliga välfärdsarbetare sägs upp. Därför vill vi investera brett i utbildning...”.

Mantrat upprepas. Skattesänkningarna går till rika män samtidigt som de urholkar välfärden. Detta innebär färre anställda och ökad arbetsbörda. Höjda a-kasseavgifter ställer folk på bar backe och tvingar dem sedan till socialen. Socialdemokraterna tänker utbilda allt och alla.

För det första så har de stora skattesänkningarna, relativt sett, gått till just dem som Borgström talar om nämligen offentliganställda inom vård och omsorg. Dessa har fått se sin disponibla inkomst öka med upp till 1 700 kr/månad. Pengar som, om de så hade önskat, kunnat betala den höjda a-kasseavgiften med. Att skattesänkningarna i nominella tal till 57 procent tillfallit männen beror på att de tjänar mer, det är förvisso ett problem men löses knappast genom ytterligare offentliganställda eller mer utbildning. För det andra så har inte välfärden urholkats. Tvärtom har fler i arbete inneburit ökade skatteintäkter vilket givit mer pengar till välfärden.

Under mandatperioden har 38 miljarder tillförts kommuner och landsting i nivåhöjning i jämförelse med 2006. Från och med 2011 kommer dessutom statsbidragen permanent att höjas med 5 miljarder per år. Härtill kommer ett tillfälligt statsbidrag om 3 miljarder att utbetalas. Nämnas ska också att många kommuner och landsting de facto går med överskott i år. Vad överskotten ska användas till är sedan upp till kommun- och landstingspolitiker. Att antalet välfärdsarbetare har minskat är också en synvilla. I och med det fria vårdvalet och fler privata skolor så har fler av dessa välfärdstjänster kommit att utföras utanför det offentliga.

Borgström med parti borde istället för att jaga spöken idka självkritik. Det är under socialdemokratiskt styre som den enorma offentliga sektorn byggts upp och expanderats. Och det är under socialdemokratiskt styre som kvinnor förvisats till det offentliga. Det är kort och gott Socialdemokraterna som är ansvariga för den situation som de nu själva kritiserar.

Ökad valfri inom vård, skola och omsorg, där nya friska idéer tillåts och där de anställda får möjlighet till karriär bryter denna låsta situation, till gagn för både anställda och medborgare. Att Borgström vill vinna val är klart, men i jämställdhet ger han blanka tusan.

Sänkt skatt är en välfärdssatsning

1976 förlorade Socialdemokraterna makten efter 44 års oavbrutet maktinnehav. Tungan på vågen den gången tros ha varit en viss barnboksförfattande Pomperipossa. Pomperipossa röstade troget på de Visa Männen (S) varje gång det var val eftersom hon tyckte de var så visa. Detta kom dock att ändras sedan en vän informerat Pomperipossa att hon det året betalade 102 procent i skatt.

Det självbiografiska verket av Astrid Lindgren satte stop för en oavbruten period av offentlig expansion som möjliggjorts av hutlösa skattehöjningar. Det fanns inte längre någon hejd på skatteskalorna och 80 procentiga marginalskatter var ingen ovanlighet. Socialdemokraternas välfärdsbygge hade nått vägs ände, det fanns inte mer pengar att plocka ur svenskens ficka.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Bland annat insåg finansminister Kjell Olof Feldt och statsminister Ingvar Carlsson att det faktiskt fanns rent skadliga skatter som hindrade folk från att arbeta och företag från att anställa. I den slutliga skatteuppgörelsen 1990 beslöts att ingen skulle betala mer än 50 procent av sin inkomst till skattmasen. Ganska omgående frångicks dock principen och skattebelastningen ökades åter. När Alliansregeringen tog över 2006 betalade genomsnittssvensken ca 55 procent i direkta och indirekta skatter.

Sedan 70 talet har Sverige, trots världens högsta skatter, dalat i välfärdslistor och tappat i internationell konkurrenskraft. Världens hårdaste skattetryck renderade således inte i bättre välfärd utan istället i den direkta motsatsen. Höga marginalskatter fick folk att ta långsemester istället för att arbeta, likaså bestraffades utbildning och strävsamhet samtidigt som det för lågutbildade lönade sig mer att gå på bidrag än att arbeta. Arbetsgivare hade inte råd att anställa och den svarta marknaden florerade. Världens högsta skattetryck gav i detta läge lägre skatteintäkter och därmed sämre välfärd. Skattebelastningen blev således en börda, inte bara för alla löntagare och arbetslösa utan framförallt för Välfärdssverige.

Alliansens arbetspolitik med breda skattesänkningar till framförallt låg- och medelinkomsttagare men också för arbetsgivare och investerare (genom avskaffad förmögenhetsskatt) i kombination med valfrihet inom vård, skola och omsorg har gjort det möjligt att anställa och lönsamt att arbeta och utbilda sig. Skattemedlen har blivit fler och kommit att användas effektivare, svensken får nu mer välfärd för inbetald skattepeng.

Alltså, sänkt skatt är en välfärdssatsning.

Sverige kan trycka på gasen

Sverige bromsar in i lågkonjunkturen fick vi höra. När omvärlden reagerar sitter regeringen passiv hördes också med jämna mellanrum. Oppositionen var, precis som stora delar av vår omvärld, redo att öppna statens kassaskrin för att ”stimulera oss ur krisen”. Här skulle byggas nytt, bilfabriker räddas, skrotningspremier införas och ytterligare skattemiljarder strös över kommuner och landsting. Samma medicin skulle ordineras som i andra krisande ekonomier likt den brittiska, tyska, spanska, franska, italienska och portugisiska.

Med skrotningspremier och allmänt desperata välfärdsmiljarder hos våra grannar lyckades förvisso ytterligare några bilar säljas och ett och annat offentligt kneg att tillfälligt skonas. Den keynisianska modellen, att gasa i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur, var tillbaka med besked proklamerade många nationalekonomer glatt. Det var den sannerligen och nu ska kalaset betalas.

Storbritannien presenterade nyligen sin nota innehållande sparbeting på 70 miljarder kronor per år – i 6 år! Två av de sektorer som får stå tillbaka är kommuner och utbildningsväsende som ska spara 15 miljarder. Enligt beräkningar kommer regeringens sparprogram att leda till uppemot 750 000 avsked inom det offentliga. Härtill kommer momsen att höjas och offentliga löner att frysas. I Tyskland ska 100 miljarder sparas varje år sex år framåt i tiden. Detta kommer att ske genom höjda skatter och sänkta bidrag. I Spanien, Grekland, Frankrike och Portugal höjs pensionsåldern, skatter chockhöjs, löner sänks och infrastruktursatsningar läggs på is.

Dessa, under krisens mörkaste dagar, så lovprisade ”satsningar” har byggt upp ofantliga skuldberg med ohälsosamt höga räntekostnader. Kostnader som man nu inte kan bära. Det utlovade guldet blev inte till annat än sand.

Här och nu bör vi vara evinnerligt tacksamma att inte Alliansregeringen föll för de kortsiktiga lösningarnas politik utan istället höll i portmonnän när krisen rasade som värst. Istället för att nu tvingas backa in i framtiden kan vi växla upp och lägga slantarna på strukturella satsningar som kommer oss alla till gagn.

Alliansregeringen har genom kraftiga skattesänkningar stimulerat till ökad arbetsinsats (och därmed ökade skattintäkter), man har också sänkt arbetsgivaravgifterna för yngre och gjort tusentals ungdomar anställningsbara. Härtill har pensionärskollektivet fått sin skatt sänkt i två omgångar (och en tredje är föreslagen), kraftiga infrastruktur- och utbildningssatsningar har sjösatts, föräldrar har genom jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag fått möjlighet att forma sin egen familjepolitik. Detta är några av de reformer som redan kunnat genomföras.

Regeringen har inte bara en långsiktigt hållbar plan för Sveriges framtid, den har också genom ansvarsfull politik möjliggjort finansieringen av den. En borgerlig röst i höst är en röst för framtiden.