Goda grunder för obligatorisk A-kassa

Idag är det ytterst de olika fackförbunden som administrerar arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetskassorna ska finansiera den försäkring som faller ut om den försäkrade blir arbetslös. Ersättningen uppgår maximalt till 80 procent av inkomstbortfallet upp till en månadslön om 18 700 kr. Detta innebär att ytterst få verkligen får ut 80 procent av tidigare förvärvsinkomst. Idag är det härtill också allt färre som överhuvudtaget tillhör någon A-kassa.

Försäkringssystemet i dagens tappning är inte bara ihåligt utan också orättvist. Försäkringstagaren står nämligen själv inte för mer än 38 procent av försäkringsavgiften, resten betalas via arbetsgivaravgiften. Med andra ord kan uppemot 62 procent av försäkringsutfallet vara betalt av en oförsäkrad som inte har rätt till någon ersättning. En inkomstbortfallsförsäkring vid arbetslöshet är alltid av godo och en samhällsekonomisk nödvändighet. Försäkringen måste dock för det första vara rättvis, för det andra verkligen utgöra en försäkring och, för det tredje, faktiskt skydda mot inkomstbortfall.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla yrkesverksamma, med en initialt hög men successivt avtagande ersättning under en begränsad period, skulle både vara rättvis och uppfylla försäkringskriterierna. Ett obligatorium skulle inte bara gagna de försäkrade utan samhället som helhet.

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

I vilken division lirar SD?

I media och på diverse debattforum går tonerna höga om SD-politikerna Erik Almqvists och Kent Ekeroths sena (och förmodat blöta) utekväll för ett par år sedan. Då, i gryningstimmarna, hamnade killarna i ett klassiskt fyllebråk och hävde samtidigt ur sig lika klassiska och ack så olämpliga kvädesord vilka visade på en väl unken människosyn. Munhugget följdes sedan upp med att grabbarna lät beväpna sig med varsitt järnrör, uti fall att.

Almqvist och Ekeroth har fram tills i veckan varit Sverigedemokraternas ekonomipolitiska- respektive rättspolitiska talespersoner. De har härigenom innehaft de två kanske tyngsta posterna i partiet näst partiledaren. Almqvist/Ekeroth aspirerade därmed på posterna som finansminister respektive justitieminister i en framtida regering, i konkurrens med Anders Borg och Beatrice Ask. Magkänslan säger att något är tämligen fel när ett parti vars ledande politiker sena utekvällar kläcker ur sig mindre lämpade ord som hora, blatte samt babbe och därtill beväpnar sig med järnrör samtidigt når 8-9 procent i opinionsmätningar.

Diplomatiskt uttryckt känns det som att Borg, Ask och de flesta av nuvarande ministrar spelar i en annan division än SD konkurrenterna, men vad vet jag kanske är det just det som är problemet?

Öppna gränser är det bästa biståndet

Det är inte längre motiverat att lägga produktion i Kina bara för att pressa kostnader. Det konstaterar Volvos tidigare VD Leif Johansson som idag basar över Ericsson och Astra Zeneca. Anledningen är enligt Johansson att kostnaderna stiger allt fortare i den kinesiska produktionen vilket är en konsekvens av att lönerna skjutit i höjden. Detta har i sin tur fått till följd att hundratals miljoner lämnat fattigdom och trätt in i medelklassen. Det är nu till och med så att västerländska företag flyttar hem sin produktion igen eftersom lönegapet kommit att slutas gentemot de kinesiska producenterna.

Världens folkrikaste land håller i rasande takt på att förvandlas till ett medelklassens land med fungerande trygghetssystem, en pension värd namnet och en allmän skola tillgänglig för alla. Ett faktum ingen kunnat drömma om för ett par decennier sedan. Och det är framförallt landets förhållandevis öppna gränser som gjort detta möjligt. Frihandel (även om också Kina syndat) och gynnsamma villkor för utländskt kapital och utländska företag har borgat för detta under. Om ytterligare ett par decennier lär Kina troligen också vara världens största demokrati, en sådan utveckling följer naturligt på ekonomisk utveckling.

Internationell handel och utbyte över gränserna slår bistånd alla dagar i veckan. Sveriges bästa bistånd för en rättvisare och jämlikare värld är därför fortsatt kamp för frihandel, mot protektionism, tullar och andra handelshinder.

Ett kyligare klimat i skattesverige

Balansen mellan ett stabilt välfärdsbygge och ett starkt civilsamhälle är hårfin. Höga skatter och en hög grad av offentligfinansiering inkräktar på den privata sfären och minskar utrymmet för individuella initiativ. Samtidigt vore det naivt att tro att välvilja allena helt skulle kunna ersätta de funktioner som välfärdssamhällets transfereringssystem fyller idag.

Balansgången mellan skadligt höga skatter och ett utarmat välfärdssystem är delikat, icke desto mindre bör sträva dithän att söka finna denna balans. Det skattesamhälle som Sverige ännu är, i vilket svensken i genomsnitt betalar mellan 65 – 67 procent i direkta- och indirekta skatter, fjärmar medborgarna från varandra och skjuter civilsamhället i sank. De mellanmänskliga behov som vi annars har av att få göra väl och uppleva känslan av gemenskap motverkas nämligen då dessa behov istället förväntas utföras i den offentliga anonymitetens regi.

Genom att medvetet krympa civilsamhällets utrymme till förmån för det offentliga har Sverige både blivit kallare och anonymare. Detta i sig utgör ett reellt och påtagligt hot mot hela välfärdssverige.

Är jobbskatteavdragen höjden av rättvisa?

Pension är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Detta mantra hamrar socialdemokrater och vänsterpartister (och i viss mån kristdemokrater) ivrigt in i våra medvetanden. De förstnämnda två vill härigenom inta sina vanda positioner som försvarare av de svaga och tillskyndare av social- och ekonomisk rättvisa. Problemet är nu bara att de synes ha hamnat fel i dessa positioner.

En nykter betraktelse av situationen ger vid handen att de stora pensionskullar av 30, 40 och 50 talister som lämnat, lämnar och står i begrepp att lämna arbetsmarknaden är såväl starkare som ekonomiskt bättre bemedlade än de yngre grupper som förväntas försörja dem. Många av dessa pensionärer kommer att leva gott på sin förmånsbestämda pension och kan dessutom se tillbaka på en historiskt god arbetsmarknad, ett 30 årigt boprisrally och tvåsiffrig inflation som raderat de flesta av skulder. Pension är förvisso uppskjuten lön men denna lön betalas av nuvarande och framtida löntagare. Ingenting talar för att dessa, vilka synes bli allt färre till antalet, kommer att kunna bära denna kostnad. Samhällets samlade pensionsskuld är gigantisk och utgör ett tungt ok för de arbetstagare som har att betala av den.

De jobbskatteavdrag som stegvis lättat på skattebördan för de yrkesverksamma är mot denna bakgrund knappast orättvis utan innebär istället kanske snarare höjden av rättvisa.

Det är inte betygen som är grejen

Ett fullständigt ramaskri utbröt när Folkpartiet häromdagen gick ut med sitt senaste skolpolitiska förslag. Förslaget innehöll bland mycket annat en strecksats om att införa betyg redan från och med årskurs 4. Det är möjligt att det finns substans i en del av kritiken. Reformtakten inom det skolpolitiska området har varit hög och ett nytt betygsystem har precis sjösatts, i vilket de första betygen kommer att sättas redan i sjätte klass.

Dock, en väldigt stor del av kritiken träffar inte alls. Ett huvudargument emot tidiga betyg (och betyg överhuvudtaget) som oftast lyfts fram är att skolan och dess elever inte blir bättre av att eleverna får ett papper med en siffra på med sig hem efter avslutad termin. Så är det givetvis också men det är samtidigt heller ingen som har påstått. Det är precis som att kritikerna blir både döva och blinda så snart regeringens skolpolitik kommer på tal. Det enda de råkar höra och se är ordet betyg - och det i versaler. Och då slår de bakut.

Att tidigt och på ett någorlunda objektivt sätt kunna utvärdera hur eleven står sig i förhållande till mål och ambition är ett oumbärligt verktyg för att tidigt kunna sätta in stöd och resurser där det behövs. Betyg i sig däremot, höjer vare sig kunskaps- eller trivselnivå. Men för detta har en rad andra reformer genomförts, och vill det sig väl lyckas kommunerna också implementera dem.

 

 

Hoppet ställs till högsta förvaltningsdomstolen

Politikerna i stadsdelsnämnden Majorna-Linné i Göteborg har nu bestämt sig för att överklaga kammarrättens beslut att låta två judiska barn undervisas i hemmet istället för i konventionell skola. Kammarrättens beslut är tämligen offensivt eftersom det tänjer på Skollagen enligt vilken skolplikt föreligger upp till viss ålder.

Kammarrätten har ansett att synnerliga skäl föreligger för att barnen inte ska behöva gå i svensk skola. De synnerliga skälen är i strikt mening av religiös karaktär då barnens föräldrar utövar en ytterst ortodox judisk tro. Denna innebär bl.a. ett 30 tal bönetillfällen om dagen, att endast koshertillredd mat accepteras, en viss klädsel och att pojkar och flickor måste hållas åtskilda i undervisningen.

Om kammarrättens beslut står sig också i högre instans innebär detta i en förlängning att föräldrars religionsutövning tillåts inskränka på barns utvecklingsmöjligheter, deras möjligheter till ett socialt liv och överhuvudtaget möjligheten att utforma sina egna liv. Detta är grava brott mot FN:s barnkonvention och torde, om allt står rätt till, också strida mot svensk lag. Hoppet ställs nu till högsta förvaltningsdomstolen.   http://odenjung.blogspot.se/2012/10/prova-kammarrattens-dom-om.html