Är jobbskatteavdragen höjden av rättvisa?

Pension är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Detta mantra hamrar socialdemokrater och vänsterpartister (och i viss mån kristdemokrater) ivrigt in i våra medvetanden. De förstnämnda två vill härigenom inta sina vanda positioner som försvarare av de svaga och tillskyndare av social- och ekonomisk rättvisa. Problemet är nu bara att de synes ha hamnat fel i dessa positioner.

En nykter betraktelse av situationen ger vid handen att de stora pensionskullar av 30, 40 och 50 talister som lämnat, lämnar och står i begrepp att lämna arbetsmarknaden är såväl starkare som ekonomiskt bättre bemedlade än de yngre grupper som förväntas försörja dem. Många av dessa pensionärer kommer att leva gott på sin förmånsbestämda pension och kan dessutom se tillbaka på en historiskt god arbetsmarknad, ett 30 årigt boprisrally och tvåsiffrig inflation som raderat de flesta av skulder. Pension är förvisso uppskjuten lön men denna lön betalas av nuvarande och framtida löntagare. Ingenting talar för att dessa, vilka synes bli allt färre till antalet, kommer att kunna bära denna kostnad. Samhällets samlade pensionsskuld är gigantisk och utgör ett tungt ok för de arbetstagare som har att betala av den.

De jobbskatteavdrag som stegvis lättat på skattebördan för de yrkesverksamma är mot denna bakgrund knappast orättvis utan innebär istället kanske snarare höjden av rättvisa.