Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.