Sabuni har haft rätt hela tiden

Rätt ute

Efter en stundtals hätsk och ganska infekterad partiledarstrid valdes slutligen Nyamko Sabuni till att leda Liberalerna. Sabuni uppfattas av många som kravliberal och höger, inte minst i migrations- och integrationsfrågor. Det är också hennes ståndpunkter i dessa frågor som rört upp de hetaste känslorna utom men framförallt inom partiet.

Sabuni såg tidigt de inneboende konflikter som ett kravlöst och generöst flyktingmottagande för med sig. Hon såg att utsattheten bredde ut sig bland nyanlända och att områden växte fram där utanförskapet traderades till nya generationer av uppgivna män och kvinnor. Hon hade rätt då och har det idag. En förutsättning för lyckad integration och ett samhälle som håller samman är att dess invånare unisont samlas kring något gemensamt, ett sammanhållande kitt. I Sverige utgörs detta kitt av universella värden såsom jämlikhet, jämställdhet och respekten för varandra. För de flesta är dessa värden självklara men behöver så inte vara för nyanlända från länder med väsensskild historia och väsensskilda referenspunkter.

Sabunis klarsynthet och pragmatism bör komma att genomsyra svensk migrations- och integrationspolitik från och med nu. Det skulle både nya och gamla svenskar tjäna på.

Regeringen balanserar på slak lina

Dansar på slak lina

Löfvens regeringsmakt bygger på porös grund. Den saknar det mesta, såsom gemensam värdegrund, gemensam utgångspunkt, gemensamt mål och en röd tråd. Tråden är snarare kladdigt rödgrönblå, vilken färg det nu blir.

Det är dessutom alltfler som drar i Löfvens kladdiga tråd. LO:s Karl-Petter Thorwaldsson verkar allt buttrare, inte bara över Socialdemokraternas uppenbara högergir utan också Miljöpartiets allt påtagligare inflytande över den förda klimatpolitiken. Thorwaldsson vill ha kärnkraft, ett utbyggt Arlanda, bensinskattehöjarstopp och ett nytt Preemraffinaderi i Lysekil. Knappast i linje med den rödgröna regeringspartnerns önskemål. Än argare tycks ungdomsförbundarna i SSU vara, som anser högervridningen så oacceptabel att de vill lämna Januariöverenskommelsen. Överenskommelsen tär likaså på borgerliga sympatisörer inom C och L, som inte känner minsta samhörighet med dagens sossar eller gröna.

Alltfler, och från alla håll, drar nu i Löfvens regeringstråd. Statsministern ser inte ut som någon lindansör, frågan kvarstår om han är det. För det kommer krävas ett ypperligt balanssinne om Cirkus Löfven ska löpa mandatlinan ut.

Migration med hjärta och hjärna

Sitter på nyttig information

Personer med utrikes bakgrund står för 58 procent av samtliga brottsmisstankar. Det kan utläsas av det material som Brottsförebyggande rådet samlat in. Utläsas kan också att sannolikheten för att misstänkas för sexualbrott är tre gånger större bland utrikes födda. Det är viktigt att inte värja sig mot dessa uppgifter och lika viktigt att inte dra felaktiga slutsatser. 

Uppgifterna är mumma för dem som inte vill ha någon migration alls och ger vatten på den kvarn som fyller rasismens skitiga mjölpåse. Uppgifterna ger dock nyttig information även till våra beslutsfattare. För kriminalitet och sexuell brottslighet är inget av naturen givet, även om exempelvis kvinnosyn självklart påverkar vissa mäns beteende mot kvinnor. Det är sedan länge känt att ekonomiskt resurssvaga utan sociala kontaktnät, bristande språkkunskaper och med tveksamma förebilder hyser större risk att hamna i kriminalitet. Vi vet också att denna grupp är överrepresenterad i utanförskapsområden och att den främst utgörs av första- och andragenerationens invandrare, särskilt unga uppgivna män. Dessa faktum bör utgöra underlag för den politiska migrations- och integrationspolitiken. Vi har misslyckats med integrationen i alltför stor grad vilket i sin tur till del beror på att vi tagit emot fler än vi klarat av att svälja.

Hjärtat säger att vi ska hjälpa dem vi kan medan hjärnan bör tala om på vilket sätt vi bäst gör det. En ansvarsfull politik bör balansera mellan generositet och realism. Den bör också slå fast att vi vare sig hjälper de invandrade eller samhället i stort när vi lämnar grupper i utanförskap, ty det göder naturligen kriminalitet.

Är Trump X-faktorn?

Pengar ut vägen mot

nästa finanskris?

Globala ekonomiska kriser går aldrig att förutse, och då än mindre vilken den utlösande faktorn kommer vara. Historien har dock lärt oss att obalanser oftast smyger sig på men att följdverkningarna sedan sprider sig rasande fort ut i systemen.

Donald Trumps agerande är lika förutsägbart som semestervädret, blir det regn och rusk eller sol och värme? Ena dagen undertecknar han ”århundradets handelsavtal” för att nästa dag ändå införa tullar och bryta mot det avtalade. Senast att drabbas var Mexiko som trots ett färskt avtal ändå ser ut att åka på tuffa tulltariffer. Vem som sedan står på tur vet ingen och det är just denna oförutsägbarhet, tillsammans med en oresonligt nationalistisk ton, som nu de facto börjar påverka den globala ekonomin. För på samma sätt som Trump hetsar sina massor och inför handelshinder hetsar kineser, ryssar och ytterligare andra de sina samt inför motåtgärder. Allt till förfång för den globala handeln och i sista led konsumenten och företagaren.

Aldrig förr har en person ensam utgjort den X-faktor som utlöst en globala ekonomisk kris. En del tyder nu på att president Trump kan bli den första.

Svältande kommuner och en fet stat

Måste släppa till

69 av Sveriges 290 kommuner gick med underskott 2018, trots en brinnande högkonjunktur och rekordhög sysselsättning. 2022 kommer kommuner och landsting behöva 38 miljarder mer än idag om inget förändras. Samtidigt går AB Sverige som tåget och statens betalningar resulterade 2018 i ett överskott om 80 miljarder kronor. 2017 taktade överskottet in på 61,8 miljarder samtidigt som statsskulden nu är nere på omotiverat låga 30 procent av BNP.

Sverige är ett delat land, särskilt sett till stad och landsbygd. Idag försörjer i princip några stockholmskommuner övriga landet genom det kommunala utjämningssystemet. Stora delar av Sverige lever sålunda hand ur mun vilket allt oftare resulterar i endera drastiska neddragningar eller höjda kommunalskatter. Bådadera lika förödande för kommunens invånare och företagare. SKL:s prognoser visar tyvärr inte heller på någon ljusning utan snarare tvärtom då vi åldras och kommer behöva alltmer vård och omsorg. Likaså har kommunerna att hantera en tilltagande lärar- och omsorgspersonalbrist som, om den ska kunna hanteras, kommer kräver rejäla resursförstärkningar. Situationen är ohållbar. Staten bestämmer lagar och regler som kommunerna har att följa. Påtagligt många kommuner kan dock vare sig påverka sin ekonomi eller rekryteringssituation nämnvärt.

Såsom svensk ekonomi nu utvecklas måste staten ta ett betydligt större ansvar, för välfärd och för kommuninvånarna. Så antingen tar sig feta staten an fler av kommunernas uppdrag eller så delar den med sig mer av sitt dignande överskott till landets svältande kommuner.