Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Välkommen tillbaka Mauricio Rojas

Modig och framsynt

Liberalen Mauricio Rojas var kanske först ut inom den etablerade politiken i att påtala de strukturella utmaningar och problem som en generös invandring kombinerad med obefintlig integrationspolitik för med sig. Redan för drygt tjugo år sedan lyfte han ihärdigt frågan om det växande utanförskapet, dess orsaker och konsekvenser. Vidare, han inte bara påtalade utan kom också med förslag om åtgärder och lösningar såsom det då, 2002, för Folkpartiet valvinnande förslaget om språkkrav för medborgarskap. 

Rojas var dock före sin tid och tvingades så småningom bort från politiken då hans uppfattningar och förslag var obekväma och ansågs, i då rådande klimat, rent rasistiska. Vi kan idag konstatera att han hade rätt och att hans varningar om grasserande segregation och parallellsamhällen, alienation och kriminalitet nu de facto utgör reella systemhot. Rojas var modig och framsynt. Modig då han som liberal vågade tala om något så känsligt som migration och integration, framsynt då hans förutsägelser tyvärr slagit in. Sedan Rojas senaste sejour i politiken har både diskurs och faktisk politik slagit om, tyvärr två decennier för sent. 

Att Rojas nu återvänder till politiken är glädjande, för liberala politiker med hjärta och hjärna är något som både Liberalerna och Sverige behöver fler av. Så välkommen tillbaka Mauricio Rojas, och lycka till i valet!

Migration med hjärta och hjärna

Sitter på nyttig information

Personer med utrikes bakgrund står för 58 procent av samtliga brottsmisstankar. Det kan utläsas av det material som Brottsförebyggande rådet samlat in. Utläsas kan också att sannolikheten för att misstänkas för sexualbrott är tre gånger större bland utrikes födda. Det är viktigt att inte värja sig mot dessa uppgifter och lika viktigt att inte dra felaktiga slutsatser. 

Uppgifterna är mumma för dem som inte vill ha någon migration alls och ger vatten på den kvarn som fyller rasismens skitiga mjölpåse. Uppgifterna ger dock nyttig information även till våra beslutsfattare. För kriminalitet och sexuell brottslighet är inget av naturen givet, även om exempelvis kvinnosyn självklart påverkar vissa mäns beteende mot kvinnor. Det är sedan länge känt att ekonomiskt resurssvaga utan sociala kontaktnät, bristande språkkunskaper och med tveksamma förebilder hyser större risk att hamna i kriminalitet. Vi vet också att denna grupp är överrepresenterad i utanförskapsområden och att den främst utgörs av första- och andragenerationens invandrare, särskilt unga uppgivna män. Dessa faktum bör utgöra underlag för den politiska migrations- och integrationspolitiken. Vi har misslyckats med integrationen i alltför stor grad vilket i sin tur till del beror på att vi tagit emot fler än vi klarat av att svälja.

Hjärtat säger att vi ska hjälpa dem vi kan medan hjärnan bör tala om på vilket sätt vi bäst gör det. En ansvarsfull politik bör balansera mellan generositet och realism. Den bör också slå fast att vi vare sig hjälper de invandrade eller samhället i stort när vi lämnar grupper i utanförskap, ty det göder naturligen kriminalitet.

Nyckeltalen att hålla koll på

För tillfället ganska trevlig läsning,

men inte för alla

Sveriges folkmängd växer som aldrig förr, sen 2010 har vi blivit drygt 600 000 fler. Nästan hela ökningen förklaras av den stora invandringen, framförallt under åren 2013 - 2016.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att sysselsättningen ökar eller att åtta av tio nya jobb går till personer med utländsk härkomst, då dessa står för i princip hela ökningen av arbetskraften. 149 000 nya jobb väntas tillkomma under 2017 och 2018. Samtidigt spås arbetslösheten öka vilket enligt Arbetsförmedlingen förklaras av att arbetskraften fylls på med fler personer som står längre från arbetsmarknaden, till största del nyanlända. 2018 tros denna grupp med svagare ställning utgöra 78 procent av de arbetslösa. Och trots en historiskt stark BNP-tillväxt kommer BNP per capita utvecklas allt svagare.

Dessa båda nyckeltal, arbetslösheten och BNP per capita, förtjänar extra uppmärksamhet. De visar nämligen båda på hur väl Sverige lyckas hålla samman. Misslyckas integrationen av alla nytillkomna kommer både arbetslöshet och inkomstnivåer spreta allt mer mellan nyanlända och infödda. Och en sådan tudelning är mycket olycklig för samhället, ja rent av katastrofal.

Snarare naivt

Lika självklart som sill och potatis.

Det har tagit sin tid men nu tänker regeringen sätta stopp för rektorers möjlighet att könssegregera undervisning. Skolverket ska ändra läroplanen medan regeringen justerar skollagen. Rektorer och lärare ska på ett tydligare sätt göras ansvariga för att barn inte skiljs åt i undervisningen på grund av kön.

Snällism och evigt kompromissande är en svensk paradgren, som i grunden är något positivt. Problematiskt blir det när det slår över i princip- och aningslöshet. Svensk politiks och medias konsensustänk har mynnat ut i en beröringsskräck för svåra integrationspolitiska frågor vilket i många fall fått smått sanslösa konsekvenser. En sådan är möjligheten till att separera pojkar och flickor i undervisningen, en annan den åter aktuella frågan om skolavslutningar i kyrkan. En tredje är socialförsäkringssystemets enfald som vare sig kräver kvalifikation eller faktisk motprestation. 

Denna förmenta snällhet är snarare naiv än något annat, eftersom den samtidigt eroderar samhällets grundläggande principer och värderingar. Och det inte till någons nytta alls.

Så vinner vi striden

Behövs fler, bl.a.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Svenskar är trygga, friska, rika och låter sig njuta av en vacker natur. Det är ett bra utgångsläge och en bra utgångspunkt, för allt fler upplever det inte så utan ser istället hot och sämre tider bortom horisonten. Hoten är reella och måste tas på största allvar, om striden ska kunna vinnas.

En misslyckad integration utgör det potentiellt största hotet. När en betydande del av befolkningen ställs utanför ett i övrigt välmående samhälle leder det till konflikter som hotar riva de starkaste fästen. Receptet mot denna åkomma måste utgå från individen, stärka dess förutsättningar på arbets- och bostadsmarknad, i skola samt garantera den trygghet. Arbetsmarknaden måste förändras så att även lågutbildade utan språkfärdigheter bereds plats. Nyanlända elever måste få den tid på sig som krävs för att klara kunskapsmålen. Fler poliser krävs i utsatta områden och i glesbygd, med särskild kompetens att spåra hedersrelaterat förtryck. Sedlighetspoliser bör skickas hem till medeltiden och våldsverkare med hedersmotiv utan medborgarskap bör visas ut ur landet. Sen krävs en liberaliserad bostadsmarknad, regelförenklad, med friare hyressättning och en begränsad EBO.

Och allt detta brådskar, annars kan vi mycket väl förlora striden.

I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.

Vilken skattkista har SSU tillgång till

Elin Ylvasdotter bröstar upp sig

Visst ska ungdomsförbund vara avantgardistiska, lite rebelliska och gärna provocerande, men uns av förankring kan ändå förväntas. Samtidigt som en allt svettigare Morgan Johansson konstaterar att ”Sveriges gräns är nådd” passar SSU-ordföranden Elin Ylvasdotter på att skriva debattartiklar som i stort går direkt på tvärs med migrationsministerns bedömning.

På SvD debatt (6/11) går Ylvasdotter till hårt angrepp på Moderata studenters Benjamin Dousa sedan denne i princip instämt i det som Ylvasdotters partikamrater Löfven och Johansson precis tillstått, mottagandet är tänjt till bristningsgränsen. Bostäder saknas, Migrationsverket saknar personal för att asylpröva, Socialförvaltningen saknar handläggare för alla ensamkommande, skolan behöver akut anställa åtminstone 7 000 nya lärare med ämneskunskap inom svenska som andraspråk osv. Till de kapacitetsrelaterade svårigheterna kommer de direkt ekonomiska i form av dagersättning, etableringsstöd, sjukvård, bostads- och barnbidrag etc. Utan minsta analys slår Ylvasdotter präktigt fast att det svenska samhälls- och välfärdsbygget behöver invandring, bland annat av ekonomiska skäl. Därför tycker hon att dagersättningen bör höjas, liksom etableringsersättningen, uppehållstillstånd ska vara permanenta och papperslösa ska ovillkorslöst ha rätt till vård. Och detta ska vi låna till.

Det är fritt fram för SSU att resonera som de gör, men för debatthöjdens skull bör de samtidigt redogöra för vilken skattkista de har tillgång till. För inte kan de väl på allvar mena att vi ska lån till kalaset.

http://www.svd.se/flyktingarna-ar-inte-en-belastning/om/flyktingkrisen-i-europa

Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.

Intet nytt på någon front

I den idag klassiska krigsskildringen På västfronten intet nytt beskriver den franske soldaten Erich Maria Remarque den hopplösa situationen bland första världskriget otaliga skyttegravar. Strider som böljade fram och tillbaka, en skyttegrav fram och ofta två tillbaka ungefär. Lika hopplöst låst ter sig idag positionerna i den svenska invandrings- och asyldebatten.

Medan de rödgröna generalerna och flertalet allierade skärper tonen betydligt förflyttar sig Sverigedemokraterna allt längre från förhandlingsbordet. Det går inte tillräckligt nog att distansera sig från SD-representanterna Björn Söders och Kent Ekeroths senaste utspel. Ingenting talar heller för att de var överilade eller bara grodor som hoppade ut. Med detta sagt kan bara konstateras att skyttegravarna grävts ännu djupare. Hur illa de flesta än må tycka om den sverigedemokratiska världsbilden och deras uppenbara främlingsfientlighet är det likväl en bred massa som inte uppskattar det som system som vi har idag. Vatten på sin kvarn får de när deras lokalpolitiker allt öppnare vittnar om de svårigheter som följer av dåligt fungerande integration och underfinansierad mottagning.

Kulorna far i allt raskare takt och skyttegravarna grävs allt djupare. Däremellan, mitt i kulregnet, står som alltid i brinnande krig en värnlös och allt mer modstulen befolkning. Och intet nytt finns att rapportera från endera front.

En läcker Toast Skagen

Halveringen av momsen på Toast Skagen och annan restaurangmat kostade drygt 5 miljarder, statiskt räknat. Tvivelsutan mycket pengar men samtidigt en verklig dörröppnare för grupper som annars tenderar att stå långt från arbetsmarknaden.

Trösklarna in på arbetsmarknaden är generellt mycket höga i Sverige. Formell utbildning, arbetslivserfarenhet, goda språkkunskaper och nätverk är förutsättningar för anställning. Ovanpå detta kommer höga ingångslöner och saftiga arbetsgivaravgifter. Ljuset i mörkret har för stora grupper varit restaurang- och hotellnäringen, där vare sig utbildning, erfarenhet, språkkunskaper eller nätverk utgjort några krav. Idag återfinns drygt 17 procent av alla utlandsfödda företagare inom restaurang- och hotellnäringen, bland inrikes födda uppgår motsvarande siffra till knappt två procent. 58 procent av alla företagare inom hotell och restaurang är födda utomlands. Momsreformen, som kraftigt reducerat restaurangkostnaderna, är ännu ung men flera tunga instanser konstaterar redan nu att den skapat jobb, 8 000 bara under reformens första år. Merparten har gått till utrikes födda och ungefär resten till ungdomar.

Kostsamt och ineffektivt säger V och S. Sannolikt mot bättre vetande då åtminstone S är väl förtrogna med de integrationspolitiska svårigheter som vi har att möta. Så passa på att njuta en läcker Toast Skagen i försommarvärmen, om inte för integrationens skull.

Inte rasist men kanske orolig

Finns det andra skäl än rent rasistiska att problematisera invandringen? Det är onekligen så att vår välfärdsstat är lika förebildlig som den är fragil. Systemet bygger på en solidarisk och engagerad medverkan från oss alla. Det kräver högt deltagande på arbetsmarknaden och en konkurrenskraftig, högutbildad population. Bl.a. därför kom senaste PISA-studien som en sådan kalldusch, dåliga skolresultat utgör nämligen ett hot mot välfärdsbygget.

Sverige är en högteknologisk och demokratisk stat. En gedigen utbildning, goda språkkunskaper, respekt för demokratin och dess institutioner samt respekt för varann är förutsättningar, inte bara för samhällsmedverkan utan också för samhällsmodellens överlevnad. Det är i en sådan kontext legitimt att känna oro för sitt samhälle när invandrargrupper utan demokratisk bakgrund, obefintliga språkkunskaper, kanske analfabeter, och utan erfarenhet av en modern arbetsplats ska integreras. Det är en utmaning för vilket samhälle som helst.

Det är oseriöst, fegt och dumt att avfärda en sådan oro som rasism. Väldigt få av oss är rasister, många är dock oroliga. Inte för utlänningar, muslimer eller mörkhyade utan snarare för vår samhällsmodells välgång.

SFI kan öppna dörrar

Svenska för invandrare, SFI, betraktades länge som en lekstuga och förvaringsplats för nyanlända. Verksamheten handlade, snarare än om integration, att underhålla flyktingar och invandrade i väntan på den dag då de reste hem igen. Läkare och jurister buntades samman med analfabeter och knappt läs- och skrivkunniga. Resultatet blev ett sammelsurium och deltagarna tappade ytterligare förankring i samhället.

SFI erbjuder idag yrkesinriktad undervisning i allt större utsträckning. Enbart i Stockholms Län läser nära 500 personer SFI med särskild yrkesinriktning och trycket tilltar konstant. Samtliga av de bedrivna inriktningarna är dessutom knutna till andra resurser inom sina respektive områden. KTH är knutet till ingenjörerna, lärarna till universitetet och Utbildningsförvaltningen etc. I Stockholms Län finns yrkesinriktningar för allt från bussförare till ingenjörer, medicinsk personal, pedagoger, jurister och lastbilsförare.

Verklighets- och verksamhetsanknuten SFI tillsammans med en effektivare och områdesspecialiserad arbetsförmedling skull öppna tiotusentals dörrar för nyanlända svenskar. Verktygen finns där i verktygslådan, det gäller nu bara att de inblandade parterna gör bruk av dem.

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lucia-lar-nyanlanda-om-sverige_8819070.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131214

Invandringens båda sidor

Ekot rapporterade häromdagen att 160 000 av totalt 230 000 nya jobb i Sverige gått till utrikes födda sedan 2006. Glädjande men inte särskilt överraskande eftersom Sveriges befolkningstillväxt nästan uteslutande förklaras utav invandring.

Det faktum att landet blir allt mer beroende av invandring riktar ytterligare ljuset på vikten av en god integration och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, konstaterar att tiden för inträdet på arbetsmarknaden är generellt lång men också ojämnt fördelad mellan invandrargrupper. Medan läkare, tekniker, civilingenjörer och vård- samt restauranganställda har det relativt lätt så är det tuffare för exempelvis jurister, poliser och ekonomer. Enligt SCB har Sverige internationellt sett få långtidsarbetslösa men uppvisar stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Strannefors ser dock inget avvikande i detta eftersom Sverige tagit emot många nyanlända och anhöriga till dessa, två grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Strannefors menar också att vi inte får blunda för det faktum att många av dem som kommer hit helt saknar gymnasiebehörighet.

Fredrik Reinfeldt fick löpa gatlopp efter sitt uttalande om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar” är låg. Uttalandet fastslår dock bara det uppenbara, arbetsmarknaden är splittrad och vissa grupper möter större problem än andra. Därför måste också olika verktyg brukas och insatserna sättas in där de verkligen behövs.  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5714050

Hatten av för Sabuni

Jämställdhetsministerns och tidigare integrationsministerns Nyamko Sabunis avgång är tråkiga nyheter. I tider av opportunism och korrekthet inom det politiska skrået har Sabuni tidvis lyst upp tillvaron. Frejdigt utmanade hon etablissemanget med snusförnuftiga förslag och uttalanden som inte sällan gick på tvärs med både partilinje och invanda mönster.

Sabuni var en jämställdhetsminister som, istället för att klistra på sig feministetiketten, agerade förebild för jämställdhet och jämställdhetsarbetet. Såväl som integrationsminister som jämställdhetsminister stod Sabuni upp för sina egna idéer och höll hårt på integriteten, vilket tyvärr är en bristvara bland karriärslystna yrkespolitiker.

Nu ska den socialliberale feministen Maria Arnholm axla jämställdhetsansvaret. Rätt eller fel får tiden utvisa. Rätt och riktigt är i varje fall att lyfta hatten för avgående Sabuni.

http://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-avgar/

Bra siffror kan bli ännu bättre

SOM institutets senaste pejling av svenskars attityder gentemot flyktingmottagning visar på en klart positiv trend. T ex har andelen svenskar som tycker det vore en bra idé att ta emot färre flyktingar minskat från 65 procent 1992 till 41 procent. Enligt Marie Demker, professor i statsvetenskap, handlar det dessutom om en långsiktig trend där alltfler generellt blir allt positivare.

Resultatet går på tvärs med alla påståenden om tilltagande främlingsfientliga strömningar och överraskar, inte minst med tanke på det flyktingkritiska SD:s valframgångar senast. Resultatet är också glädjande, inte bara för de flyktingar som är på ingång eller redan är på plats, utan också för oss övriga. En positiv attityd, öppenhet och gästvänlighet innebär en god jordmån för en lyckad integration. En lyckad integration är i sin tur nödvändig för svensk ekonomis fortsatta välgång. Det står nämligen ganska klart att Sverige inte klarar upprätthålla sin välfärd utan import av utländsk mankraft varför invandring måste betraktas som något positivt. Dock, när det som idag i snitt tar drygt 7 år för en invandrad man och drygt 9 år för ett kvinnligt dito att etablera sig på arbetsmarknaden blir invandringen istället en belastning, vilket givetvis spär på främlingsfientligheten.

Gudskelov har regeringen insett sprängkraften i frågan och vikten av en framgångsrik integration vilket lett till en rad nyttiga reformer. Dock återstår ännu mycket arbete och många tuffa reformer. Med dessa reformer väl på plats skulle SOM:s siffror garanterat bli ännu bättre.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/positivare-opinion-mot-flyktingar

Medborgarskapet förtjänar ett lyft

Regeringen med integrationsminister Erik Ullenhag i spetsen har nu tillsatt en utredning om medborgarskapsfrågor. Tanken är att utredningen ska lämna förslag på hur medborgarskapet kan fyllas med innehåll, till skillnad från idag då statusen som medborgare knappast innebär annat än rösträtt och rätten att vistas i landet.

I flertalet länder runtomkring ses medborgarskapet som något eftersträvansvärt, något att vara stolt över. I USA, Kanada och Australien firas exempelvis varje ny medborgare med en välkomstceremoni som signalerar att den nye medborgaren härigenom blivit en del av samhället med alla de grundläggande normer, värderingar, skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Detta torde inte vara konstigare än då du välkomnar dina inbjudna gäster, din nyinflyttade granne eller din nyanställda kollega. Genom ett gott första bemötande ökar samhörighetskänslan och troligen viljan att också bli en del av gemenskapen.

Sverige kan knappast skyllas för att vare sig vara varmt eller välkomnande, inte heller har vi lyckats särskilt väl med vår integration. Klimatet kan vi inget göra åt men allt det övriga råder vi över. Genom att lyfta medborgarskapet och fylla det med positivt innehåll skulle vi ta ett par fasta steg i rätt riktning.

Föräldraförsäkringen, kvinnofälla eller ej

Att angripa något så heligt som rätten till föräldrapenning, och då särskilt invandrares rätt därtill, är vågat. Vår tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni har vågat ta det steget och backas nu upp av den alltid lika mångordiga Maud Olofsson.

En invandrad småbarnsförälder har rätt till samma antal betalda föräldradagar som hon skulle haft om knatten fötts i Sverige. Detta innebär att fulla föräldadagar erhålls oavsett barnets ålder. Detta, menar Sabuni och Olofsson, får invandrarkvinnor att stanna hemma med barnen istället för att aktivt integrera sig i det svenska samhället. En i den svenska debatten klassisk kvinnofälla således.

När Sabuni förde fram sina tankar var hon något av en pionjär. Nu har hon dock fått tung uppbackning av bl a en färsk ESO-rapport som pekar på föräldraförsäkringens inlåsningseffekter för invandrade kvinnor. Tidigare rapporter stödjer också tesen i det att Sverige är bland de sämre på att integrera invandrare, och då i synnerhet kvinnliga invandrare, på arbetsmarknaden.

Frågan har dock fler dimensioner utöver den om eventuella inlåsningseffekter och försäkringen som en kvinnofälla. I många av de kulturer varifrån dessa kvinnor invandrar är familjen och inte yrkeskarriären det viktigaste. Kvinnor med denna syn betraktar sig knappast som vare sig inlåsta eller som fast i någon fälla.

Oavsett den beteckning man väljer att åsätta fenomenet så kvarstår faktum att mängder av invandrarkvinnor inte kommer in i det svenska samhället och än mindre ut på arbetsmarknaden. Och detta kan inte tolereras, vare sig ur ett mänskligt eller nationalekonomiskt perspektiv. ESO-rapportens slutsatser och Sabunis och Olofssons förslag om en noggrann utredning av föräldraförsäkringen bör därför efterföljas.

Först med fakta på bordet kan SD diskuteras

Sverigedemokraterna åtnjöt ett väljarstöd om 5,7 procent i årets val. Ett starkare stöd än såväl vänstern som Kristdemokraterna. De etablerade partierna fasar och vänsteraktivisterna rasar. Sverigedemokrater misshandlas, torgmöten saboteras och partiet ska tystas med alla medel. Sverigedemokraterna har sannerligen inte vandrad Eriksgatan upp, ändå är de alltså populärare än någonsin.

Att uppståndelsen kring SD och deras kontroversiella invandringspolitik utan tvekan bidragit till deras popularitet torde vara otvistigt. Uppståndelsen utgör dock knappast hela förklaringen. Integrations- och invandringsfrågor har i svenska debattforum varit nära nog tabubelagda. Få välrenommerade politiker har, med omtanke om sitt anseende, vågat ta debatten. När något så okontroversiellt som språkkrav för medborgarskap reses går debatten genast igång om främlingsfientlighet, flört med högerextrema krafter etc. Få vill och vågar därför lyfta dessa frågor. Än färre vågar reda ut sanningen och räkna fram de siffror som faktiskt bekräftar alternativt vederlägger förekommande utsagor. Att först lägga alla korten på bordet är ju annars, i alla andra debatter, grunden för en saklig debatt.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har på uppdrag av Finansdepartementet räknat på invandringens samhällsekonomiska effekter. Rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna” (rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2009:3) är ett ambitiöst försök att räkna på invandringen och utröna dess konsekvenser för svenska räkenskaper. Till en början fastslås att invandringens effekter på de offentliga finanserna är avhängig hur bra invandrarnas integration på arbetsmarknaden fungerar. Redan på denna punkt kan konstateras att Sverige misslyckats. För den utrikes födde tar det i genomsnitt 7 år att ta sig in på arbetsmarknaden (för en kvinna är samma siffra 9 år). Andelen förvärvsarbetande i åldrarna 20-64 år bland samma grupp är förskräckande 57 procent (att jämföra med 80 procent för infödda). Vem som ska klandras för dessa usla siffror går givetvis inte fastslå. Sanningen är vare sig svart eller vit. Oavsett var förklaringen ligger så innebär misslyckandet enorma kostnader, samhälleliga och mänskliga. Kostnaden, beräknad som inkomstomfördelning mellan infödda till invandrare, uppgick i slutet av 90 talet till 1,5 - 2 procent av samlad BNP. I reda siffror motsvarar detta mellan 45-70 miljarder. Beloppen är troligen än högre idag sedan invandringen tilltagit och integrationen knappast förbättrats.

Med brasklappen att invandringen är nödvändig för att försörja vår åldrande befolkning och att en effektivare integration skulle kunna förvandla kostnaderna till samhällsvinster borde mer av liknande studier lyftas fram i debatten. Nyanserande fakta ger en sakligare diskussion och underlag för korrekta beslut. Och först med dessa fakta kan SD`s legitimitet rent objektivt diskuteras.

Språktest – en socialliberal vinnarfråga

Två folkpartistiska riksdagsledamöter, Gulan Avci och Nina Larsson, skriver mycket initierat på SVD Brännpunkt (15/8) om vikten av språkkunskaper för en lyckad integrering i samhället. ”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden”. Författarna refererar till undersökningar som visar att chanserna att få ett jobb ökar med upp till 25 procent redan vid hyggliga kunskaper i landets språk. Detta torde egentligen inte överraska någon.

Själv har jag aldrig känt mig så missanpassad och utanför som vid de tillfällen som jag bott utomlands och saknat erforderliga språkkunskaper. Snabbt sjunker självkänslan och frustrationen växer över det faktum att få ens vill och än färre kan förstå vad du säger. Spiralen nedåt är dessutom vindsnabb, ju längre tid som tillåts gå desto sämre självkänsla och tilltagen frustration. Naturligtvis en ytterst destruktiv utveckling, för såväl individ som samhället i stort.

I ett samhälle med högt tempo finns sällan tid att lägga på hackande utlänningar med fäktande händer och armar, tyvärr. Än mindre finns anledning för en arbetsgivare att anställa en sådan om nu fullgoda konkurrenter talar språket flytande.

Folkpartiet anses av en del ha lämnat sitt socialliberala arv till förmån för någon form av krav- eller ”batongpolitik”. Anser man att förväntningar på individer och tro på deras inneboende förmåga är att ta till batongen så är det svårt att argumentera emot. För den som däremot själv någon gång haft känslan av oduglighet eller den av att ingen vare sig brytt sig om en eller förväntat sig något, så är dessa typer av ”krav” höjden av socialt ansvarstagande.

Att ställa krav är att bry sig hävdar Avci och Larsson. Att å andra sidan inte ställa krav är följaktligen att inte bry sig. Om du bryr dig och har förväntningar på dina medmänniskor borde språktest för medborgarskap vara en självklarhet.