Liberaler vid ett vägskäl

Nystart för Sverige,
eller ökenvandring?

Vid Liberalernas landsmöte i dagarna samlas partiet en sista gång inför nästa års val. Under mötet ska delegaterna söka samlas kring och fastställa partiets politik och väg framåt. Utgångsläget är dock dystert, både sett till opinionsläge och stämning internt. 

Tråkigt nog med Liberalerna är att politiken hamnat i skymundan, för sakpolitiskt är partiet en valvinnare. Med en tillnyktrad syn på migration och den sedan länge skarpa men pragmatiska integrationspolitiken är partiet särskilt rätt ute. En skola som ger alla, oavsett förutsättningar och begåvning, samma möjligheter är sedan länge en liberal paroll som inte rimligen saknar folkets stöd. Energi- och klimatkriser löses inte genom skambeläggning och förbud utan genom innovation, teknikutveckling och framtidstro. Detta är enda vägen, vilket Liberalerna förstår och går till val på. Det finns således alla skäl att rösta liberalt, om det inte vore för den gäckande regeringsfrågan. För även om politiken är på plats så förmår man inte ge besked huruvida en borgerlig regering eller fortsatt socialdemokratisk hegenomi föredras. Under sådana förutsättningar vet väljaren således inte om en liberal röst medför fyra ytterligare år av vänsteranstruken politik eller en borgerlig regering. Ställd inför sådan osäkerhet spelar det sedan ingen roll om så politiken ens månde rädda världen. 

Liberalerna står inför ett definitivt vägskäl, förtroende för och stöd åt partistyrelsens borgerliga linje. Alternativt motsatsen och en sannolik mångårig ökenvandring utanför riksdagens beslutsfattande rum och salar.

Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Annie Lööf mot väggen

Ensam mot mot väggen

Länge har vi nu lystrat till Annie Lööfs brösttoner. Präktiga proklamationer om hur sakpolitik och lösningar i människors vardag minsann ska gå före det politiska spelet. Lika övertygande är hon i hur de så kallade ytterlighetspartierna intet har att hämta i hennes visionära mittenrike. 

Rent faktiskt följer Lööf också sina utfästelser. Trots långtgående vänsterpartiska skatteeftergifter blev det nobben. Lika definitivt var det nej som Kristersson fick, trots ljuva locktoner i form av landsbygdssatsningar och uppluckrat strandskydd. Problemet med Kristersson är att hans alternativ bygger på SD-stöd, vilket Lööf inte kan acceptera. Mot bakgrunden att Annie Lööfs mittenprojekt dels är en illusion och dels inte är önskvärt så stänger hon alla dörrar, utom den till hennes egna lustgård där alla utom V och SD hövligt umgås och förlustar sig. Januarisamarbetet är dött och begravet, en majoritet av väljarna föredrar en borgerlig regering och SD, alltmedan Stefan Löfven inte kommer få igenom sin budget i höst. Centerpartiet hade kunnat lösa knuten, antingen genom stöd för Löfven och indirekt V eller stöd för Kristerssons alternativ. I vägen står dock Annie Lööfs präktighet och illusoriska verklighet. 

När båda sidor jämkat sig, vridit på de alternativ som finns och bjudit C på bröd och skådespel så står till slut Lööf där, trängd och ensam mot väggen. Den politiskt intresserade följer med spänning hennes och Centerpartiets väg därifrån.

Nyckeln till frihet

Fläskar på

Pensionerna kommer med all sannolikhet bli en het potatis i nästa års val. Gruppen pigga och röststarka pensionärer växer samtidigt som inkomstpensionerna krymper. Frågan är likaså lätt att ta politiska poäng på, för vem tycker inte att pensionären ska ha en dräglig ekonomi efter ett långt och slitsamt yrkesliv? 

Sverigedemokraterna står utanför den så kallade Pensionsgruppen, i vilken övriga partier utom V sitter med för att diskutera och diktera de långsiktiga ekonomiska dragen i pensionssystemet. Det var denna grupp som på 90-talet såg till att Sverige fick en långsiktig hållbarhet i det då läckande systemet. Som outsider har SD pole posiiton, fria från ansvar och eftertankens kranka blekhet. Från denna position föreslår partiet att pensionerna ska drygas ut medelst höjda arbetsgivaravgifter, vilket för övrigt Socialdemokraterna också gör. Arbetsgivaravgifterna uppgår redan idag till drygt 32 procent, avgifter som till mångt är rena men väld dolda skatter. Tillsammans med de mer synliga inkomstskatterna innebär dessa att svenska arbetstagare betalar långt över 60 procent till staten på förvärvad inkomst. 

Vägen till högre pensioner går dock inte genom isterdrypande valfläsk, och nyckeln till frihet är inte än högre skatt. Tvärtom handlar det om långsiktigt hårt arbete och sänkta skatter, för att skapa de jobb som trots allt säkrar våra pensioner. Budskap man däremot tyvärr inte vinner val på.

Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.

Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Syna Lööfbluffen

Bluffar

I den bästa av världar finns vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, det håller jag med Annie Lööf om. Nu lever vi dock inte i den världen och det måste vi alla, inklusive Annie Lööfs centerparti, förhålla oss till. 

Vid viss eftertanke är Lööfs utfästelser kring framtida regeringskonstellationer både vaga och ihåliga. Med en from förhoppning om att någon slags politisk mitt kommer kunna samlas menar Lööf att både V och SD ska kunna hållas utanför regeringsbildningar och budget. Med detta sagt vill hon både äta kakan och ha den kvar. Att svensk politiks historiska motpoler och kontrahenter M och S skulle konspirera för att utesluta V och SD är naturligtvis uteslutet. Detta särskilt som S har en historia kantad av vänstersamarbeten medan M tycks finna alltfler skärningspunkter med SD. När Lööf samtidigt säger sig beredd att sitta i en S-regering bygger hon det på att V hålls utanför inflytande. Hur hon får ihop den kalkylen har hon dock inte talat om. 

Annie Lööfs politiska landskap är en liberal drömvärld som inte existerar. Både väljare och potentiella samarbetspartier kommer behöva syna Lööfbluffen, och ju förr desto bättre.

En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

S leker med elden

Leker med elden

Vår värld blir alltmer polariserad sägs det. Vi verkar ha allt svårare att förstå varandra och ett lika litet intresse av att försöka göra det. Sociala mediers algoritmer gör oss allt mer inskränkta samtidigt som intresset för hyfsat neutral public service avtar. Under sådana förhållanden hade man gärna sett att åtminstone våra förtroendevalda kunnat föregå med gott exempel.

Alltmedan vi med skräckblandad förtjusning följt den amerikanska utvecklingen under Trumps år vid makten så har situationen här hemma blivit alltmer prekär, tyvärr underblåst av vissa av våra ledande politiska företrädare. Socialdemokraterna har länge drivit linjen att minsta samröre, samtal eller blinkning åt sverigedemokratiskt håll i princip skulle öppna för ett fascistiskt maktövertagande. Tidigare socialminister Annika Strandhäll skrämdes till exempel nyligen med en högerkonservativ moderatledd regering med stöd av extremhögern. Justitieminister Morgan Johansson drar samtidigt oblygt paralleller mellan stormningen av Kapitolium och Ulf Kristerssons flört med SD häromdagen. Självfallet är denne och den före detta ministern rädda att tappa makten och förlora sina jobb, men de måste också inse att de samtidigt leker med elden. 

Demokratin bygger på tilltro till politiken, respekt för varandra och varandras åsikter. När justitieministern och kollegor målar ut drygt 20 procent av röstande svenskar som högerextremister så inte bara polariserar de landet, utan underminerar även den demokrati som det bygger på.

Antingen eller liberaler

Elefanten i rummet

Efter stor vånda vände både liberaler och centerpartister sina forna alliansvänner ryggen för två år sedan. Det var förhållandet till Sverigedemokraterna som fick Lööf och Björklund att fatta det drastiska beslutet som gav Löfven fyra år till. Trots att väljarna egentligen ville annat. 

Det var då det, 2018. Idag har inte mycket förändrats och situationen lär vara densamma även 2022, förutsatt att L och MP håller sig kvar det vill säga. Valet kommer således åter stå mellan en S- och M-ledd regering, den första beroende av V och den senare av SD. Det är inget lätt val för liberaler men ett val som ändå måste göras, och det vet väljarna. Medan Lööfs centerparti idag främst stöds av vänstersympatisörer gäller det motsatta för Sabunis liberaler. Söker Liberalerna fortsatt riksdagsmandat bortom nästa val borde valet därför vara enkelt, då partiets väljarbas helt enkelt inte stöder ett fortsatt vänstersamarbete. 

Det är uppenbart för alla, antingen Socialdemokraterna och indirekt Vänsterpartiet eller borgerligt styre på nåder av Sverigedemokraterna. Inte lika tydligt men nära nog så måste Liberalerna välja det borgerliga alternativet, för annars lär det inte bli några liberala mandat efter nästa val.

En saknad socialdemokrati

En allt slokigare ros

Statsminister Löfven har minsann ingen avundsvärd situation att hantera. Klämd från alla håll har han ändå lyckats klänga sig kvar vid makten, snart i hela sex år. Denna tid har dock inte varit någon guldålder för socialdemokratin och frågan många nu ställer sig är vad partiet överhuvudtaget ska vara bra för.

Politiska partier finns alla till av ett skäl, om det så är av ideologiska eller sakpolitiska. Dessa skäl utgör sedan kompassen för deras politik, i stort som smått. Socialdemokraterna har sina rötter förankrade i socialismen och arbetarrörelsen. I sin iver att regera vidare har partiet under Löfvens presidium dock klippt de flesta banden med detta historiska arv. En Decemberöverenskommelse, ett Januariavtal och ett konstant schackrande med sin i mångt radikala regeringspartner senare är det nämligen inte mycket till socialistisk arbetarrörelse kvar av Stefan Löfvens socialdemokrati.

En engagerad väljare utvärderar konsekvent sitt val av parti. Dömt av opinionssiffror, med vänsterpartistisk och sverigedemokratisk medvind och socialdemokratisk motvind, så är det många tidigare socialdemokrater som nu uppenbarligen också gjort det. För de är allt några stycken som trots allt saknar sin socialdemokrati.

Billström var före sin tid

Före sin tid. Tyvärr.

Moderate Tobias Billström har gjort sig känd som hårdför migrationspolitiker. För detta har han utstått både spott och spe, från meningsmotståndare men också från sina egna. Minns 2013 när Billström, som migrationsminister, var den förste utanför SD-kretsar att yppa sig om ett så kallat volymmål. Då ryckte regeringschef Reinfeldt ut för att offentligt hyvla av sin minister.

Nu har sju år gått sen dess, en flyktingkris passerat och Sverige mödosamt börjat anpassa sin migrationspolitik till omvärldens. I veckan som gick lade Socialdemokraterna sitt bud till den migrationskommitté som är satt att staka ut migrationspolitiken framöver. Budet ligger i mångt i linje med de förslag som Billström sedan länge argumenterat för. Volymmål, tillfälligt uppehållstillstånd som regel och hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring är några bärande delar. Tycka vad man vill om förslagen i sig med det är sorgligt, nästan tragiskt, att de inte kunnat lyftas tidigare. Trots ett uppenbart behov därav.

När opinionsvindarna nu vänt och alltfler svenskar ser den uppenbara utmaningen som Sveriges generösa flyktingmottagande medför, först då vågar man uppenbarligen göra politik i frågan. Att Billström var före sin tid är ingen tröst utan endast ett underbetyg åt dem som styr.

Hela demokratin tar skada

Det går åt helvete

LO gjorde på fredagens DN debatt gemensam sak och krävde samfällt en rad klassiska socialdemokratiska reformer. Ingen nykter socialdemokrat lär nämligen opponera mot krav om högre pensioner, stopp för lagstiftad liberalare arbetsrätt och högre kapitalskatter. Det gör i och för sig inte Socialdemokraterna heller, partiets problem är dock att Januariavtalet sätter stopp för sådan politik.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson slår övertygat fast att S kommer förlora valet om partiet inte börjar driva sin egen politik. Det går rent utav åt helvete annars menar han. Vare sig Thorwaldsson eller Metalls ordförande Marie Nilsson tror dock att Januariavtalet är hotat bara för att de föreslagna reformerna drivs igenom. LO-ordförandens profetia att det går åt helvete för S känns inte vidare äventyrlig. Opinionsmätningarna är obarmhärtiga och S-väljare flyr åt alla håll medan LO:s medlemmar förälskar sig alltmer i SD. Thorwaldssons och Nilssons spådom att en mer S-märkt reformagenda inte skulle hota Januariavtalet är däremot djärv. Centern och Liberalerna har nämligen pantsatt sin trovärdighet på att avtalet garanterar liberal politik, inte socialdemokratisk.

Thorwaldsson konstaterar slutligen ödesmättat att hela demokratin tar skada eftersom ingen vet vad det är som gäller, dvs vad som är regering och vad som är opposition. Och där har Thorwaldsson rätt, hoppas fler inser det innan det är försent.

När Vänsterpartiet klev av sin höga häst

Klev av sin höga häst

Minns den tid, för inte länge sen, när det största politiska stigmat var att associeras med SD. Inte sällan drogs reformförslag tillbaka för att de riskerade stöd från SD. En återkommande skymf från rödgrönt håll var att Alliansen gjorde gemensam sak med SD när man vann riksdagsmajoriteter med SD-stöd.

Med tiden tycks dock stigmat ha avtagit, rejält. I veckan gjorde självaste Vänsterpartiet gemensam sak, inte bara med M och KD, utan likaså med SD för att förhindra omdaningen av Arbetsförmedlingen. De fyra partierna har nämligen samfällt tillräckligt med riksdagsstöd för att tvinga fram ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern, vilket sätter hård press på regeringen att gå dem till mötes. Vänstern kliver härigenom ur sadeln på sin moraliskt höga häst som den suttit på och tar stöd av sin allra argaste antagonist för att driva igenom sin politik.

Detta är välgörande för demokratin. Riksdagens sammansättning återspeglar folkets vilja och det är varje partis skyldighet att söka stöd för sin egen politik. Om det sen sker med stöd från vänster, höger eller SD borde rimligen spela mindre roll.

Ta debatten istället

Exkluderad

Ett hundratal akademiker vid universitet runtom i Sverige har skrivit under en appell för att hindra SD:s partisekreterare Richard Jomshof från att gästföreläsa vid Göteborgs Universitet. Jomshof var inbjuden av Institutet för journalistik, media och kommunikation för att föreläsa på temat strategisk och politisk kommunikation. Jomshof är sist ut på tallistan av samtliga partiers respektive partisekreterare.

Arrangören böjer sig dock inte för påtryckningarna, gudskelov. Universitet, om någon plats, bör vara öppna för debatt och åsiktsutbyte. Undertecknarna menar att SD står för en exkluderande politik som skiljer på folk och folk. Det må så vara och det kan och bör man ha synpunkter på. Men när undertecknarna vill förneka Jomshof taltid, gör de sig då inte skyldiga till en liknande form av exkludering?

Den svenska debatten har tagit mycket stryk av att SD konstant särbehandlats av politik, media och viktiga tyckare. Och de enda som tjänat på det är ironiskt nog SD själva. Ta därför debatten istället för att ignorera, folk är sedan vuxna nog att själva bestämma.

SD är Kristerssons enda alternativ

Vad har han för val?

Det var hotet om ökat SD-inflytande som fällde Alliansen förra hösten. Ulf Kristersson sökte enträget stöd för en moderledd allians, men stöp eftersom en sådan skulle styrts på nåder av SD. Istället för Kristersson valde Lööf och Björklund att kroka arm med Stefan Löfven.

Situationen är därför sådan att M och KD ökenvandrar utan att kunna erbjuda något vettigt regeringsalternativ. Detta såvida Åkesson inte lyckas göra sitt parti tillräckligt salongsfähigt för att kunna samarbetas med. Och en hel del talar för att han kommer lyckas emedan hans parti sopar ut allt fler aparta element. Så länge logiken bakom Januariavtalet fortsatt råder kommer M aldrig återta regeringsmakten. Och det borde rimligen ingen moderat acceptera i längden.

Så om Moderaterna någonsin åter vill aspirera på makten utgör SD för tillfället deras enda alternativ. En ytterligare olycklig följd av Januariavtalet.

Januariöverenskommelsens vinnare koras

All anledning att fira

Mätning på mätning visar hur väl Jimmie Åkessons sverigedemokrater mår i sin fria parlamentariska högerroll. Mobbade och utfrusna av sina riksdagskamrater men alltmer omhuldade av svenska folket.

Enligt GP/Sifos senaste väljarbarometer skulle 30 procent av männen och 15,2 procent av kvinnorna rösta SD om de fick välja idag. Avståndet till det, ännu, största partiet S ligger inom felmarginalen. Partiet suger väljare från alla håll. S-väljare, missnöjda med partiets högersväng och tärande beroende av ett verklighetsfjärmat miljöparti. Moderater och allmänborgerliga som röstat för regeringsskifte, samt alla andra som upplever att det bara finns ett egentligt oppositionsparti. Många är de som upplever sig tvingade ut på SD:s kant, om inte annat i brist på alternativ.

Ingen torde blivit gladare än Jimmie Åkesson när Januariöverenskommelsens oheliga allians formerades. Och det borde inte förvåna någon att hans parti nu stiger mot nya höjder. Hur höga är i mångt avhängigt huruvida borgerligheten åter förmår att samla sig.

Ett tu tre

Ett tu tre blev det

Det har inte varit lätt att vara liberal den senaste tiden. Ett minst sagt begränsat väljarstöd, både nationellt och i EU-val. Ovanpå det väntar snart ett sannolikt uppslitande partiledarval.

Ett tu tre kandidater har nu aviserat sitt intresse att axla avgående Jan Björklunds ansvar. Efter Nyamko Sabuni har även folkpartirävarna Erik Ullenhag och Johan Persson trätt fram. Alla tre med gedigna CV:n och erkända förmågor. Även sakpolitiskt är det jämt skägg där vissa måhända betonar mer det socialliberala men där samtliga står trygga i de liberala grundvärderingarna om individens fria rätt, lika möjligheter och värde. Samtliga tre synes också eniga om att partiets hemvist är i det borgerliga blocket och i en allians. Oenighet verkar däremot råda om relationen och förhållandet till Sverigedemokraterna, såsom oantastbara eller som ett parti riksdagen nu har att hantera.

Den senare frågan råkar också vara den avgörande för åt vilket håll Liberalerna väljer att gå, åter åt det borgerliga hållet eller mer åt det vänstra. Och detta är ingen liten fråga då den inte bara påverkar partiets nära framtid utan också till ganska stor del den svenska parlamentariska framtiden. Det är således svåra avvägningar som väntar delegaterna vid partiets landsmöte den 28 juni.

Rörigt värre med Januariöverenskommelsen

Har rört till det

En hel del partiföreträdare och valarbetare har nog känt en viss lättnad i att få prata lite avlägsen EU-politik ett tag. Särskilt liberaler, centerpartister och sossar kan man förmoda då dessa spelar med de största insatserna och därmed har mest att förklara.

Januariöverenskommelsen har rört till spelplanen. Lite som när schackbrädet skakas om och pjäserna sedan ska placeras ut på brädet igen, utan att någon kommer ihåg var de tidigare stått. Till höger eller till vänster? Upp eller ned? Socialdemokraterna lockade över ett par högerspelare till sin vänsterkant och spräckte därmed den borgerliga samverkan. Skälet var Sverigedemokraternas nya allt tyngre roll som potentiell vågmästare. Ett parti utan tydlig vänster- eller högerprägel men desto tydligare TAN-ton. Med traditionella, auktoritära och nationalistiska drag lägger man sig någonstans i närheten av gammelmoderater och en och annan mossigare kristdemokrat. Rörigt värre när höger-/vänsterskalan plötsligt bytts mot den klart diffusare GAL-TAN-skalan.

Väljare både till höger och vänster står villrådiga. Januariöverenskommelsen kommer säkert fösa L och C närmare S och samtidigt distansera Kd och M, som eventuellt konvergerar mer med Sd. Det ger helt nya förutsättningar, vilka kommer tvinga många väljare till nya svårprognostiserade ställningstaganden.