Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.