Ingen lön utan möda

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk redan när den olovliga frånvaron är några timmar och inte enbart av engångskaraktär. De nya reglerna innebär en rejäl skärpning gentemot tidigare regler då skolor hade att rapportera först om frånvaron översteg 20 procent av en studieperiod (normalt 1 månad). Konsekvensen av ogiltig frånvaro är uteblivet studiestöd men också eventuellt flerbarnstillägg, förlängt underhållstöd till separerade föräldrar och ett decimerat bostadsbidrag för barn i åldern 18-20 år.

Skolk och ogiltig frånvaro blir således kännbart inte enbart för eleven själv utan också för övriga familjemedlemmar. Kritiska röster höjs ofta i dessa sammanhang om att hårt drabbade drabbas än hårdare vilket inte gagnar någon. Må så vara, men signalvärdet som de tuffare reglerna innebär, dvs. att pengar förtjänas genom arbete, är nog så viktigt. Likafullt är det så att ett stort ansvar faller på föräldrarna som har att tillse att deras barn uppfyller sin skolplikt. Ingen oskyldig drabbas således.

En av skolans viktigaste uppgifter, jämte kunskapsförmedling, är att förbereda barn och ungdom för vuxenlivet och i det livet får du ingen lön utan möda.

Låt det bli grisens år

Sannolikheten för att du haft en skinka på årets julbord är stor. På årsbasis sätter varje svensk i sig 36 kilo gris, härav kommer 77 procent från svenskfödda kultingar. En ganska hög andel i och för sig men samtidigt en andel som krymper i accelererande fart.

I köttdisken utsätts ditt samvete ständigt för tuffa kval, billigare utländskt kött eller den dyrare svenska varianten. Med handen på hjärtat faller säkert valet allt som oftast på det förra, billigare alternativet. Valet är givetvis ditt men för ett upplyst beslut krävs kunskap om den behandling som grisen fått under förgången livstid.

Reglerna för svensk grishållning är på alla punkter betydligt tuffare än de som gäller inom EU, dvs. i våra konkurrentländer. I våra grannländer tillåts exempelvis svans- och tandkapning, betydligt högre ljudnivåer i stiorna och fixering av suggor i upp till 360 dagar. I dessa länder finns näppeligen heller några krav på specifik utfordring eller ens tillgång till dagsljus.

Även om svenska grisar kan ha det tufft ibland så är det ingenting i jämförelse med deras europeiska vänner. Tänk därför på grisen i år, snarare än på plånboken.

Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel

Än idag hörs spridda rop om statligt stöd, eller bristen på sådana, till bilindustrin. Senast i Trollhättan där en till synes indignerad Håkan Juholt klandrade en passiv regering för SAAB:s trista situation. Sverige, till skillnad från övriga Europa, valde likt USA den hårda vägen under krisen.

Rick Hanna, global chef för bilindustrin hos konsultföretaget PWC, konstaterar på Dagens Industris stora bildag att man i Nordamerika, till skillnad från i Europa, tog bort överkapacitet och stängde olönsamma fabriker. Detta, menar Hanna, är förklaringen till att nordamerikansk bilproduktion idag är lönsam medan i stort sett hela den europeiska gör förluster. Carlos Tavarez, operativ chef för Renault, stämmer i bäcken och fastställer att ”…Europa gick en annan väg än USA med konstgjord andning för att hålla volymerna uppe. För att våra bilföretag ska överleva långsiktigt måste vi klara ut problemen utan statlig hjälp”.

Vad de båda herrarna nu säger är det självklara att konstgjord andning må hjälpa för stunden men att det i längden alltid krävs verkliga ingrepp, kanske operation, för att få patienten på benen. Att med miljarder i insats sätta roulettekulan i rullning må vara trevligt för kvällen men sällan lika kul dagen därpå. Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel med skattepengar utan snarare tillse att övriga spelare får bästa möjliga spelplan.

Höstmörkret sänker sig över Sydafrika

Alltmedan vårsolen börjat värma i de nordliga delarna av Afrika sänker sig höstmörkret nere i syd. Sydafrika, och dess sedan apartheidtidens slut för över 20 år sedan allenastyrande maktparti ANC, sågs länge som kontinentens förebild. Här växte ekonomin, demokratin respekterades och medborgarna tilläts fritt uttrycka sin mening i skrift och tal. Mycket av den positiva utvecklingen har tillskrivits den pragmatiske frihetskämpen Nelson Mandela och dennes styre.

Mot denna bakgrund är det djupt tragiskt att följa landets utveckling idag. Förvisso uteslöts nyligen hetsporren Julius Malema, tidigare ledare för ANC:s ungdomsrörelse. Malema, som inte bara förespråkade handgriplig expropriering av vitas landägor, utan också uttalade sin vänskap och stora beundran för den zimbabwiske massmördaren och despoten Robert Mugabe.

ANC:s maktfullkomlighet och fullständiga urspårning är ändock ett faktum. I dagarna kungjordes i bästa Malema anda ANC:s fulla stöd åt Mugabe i kommande zimbabwiska valrörelse. ANC säger sig nu vilja stärka relationen frihetsrörelserna emellan. Etter värre blir bilden med den senaste press- och yttrandefrihetslagen för ögonen. Härigenom kommer all form av regeringskritik och granskning av partiets och statens verksamhet att omöjliggöras. Liknande lagar brukar vara första steget mot diktatur.

Med ANC:s och president Jacob Zumas envälde hotas allt det positiva som tidigare förknippats med Sydafrika. Höstmörkret sänker sig över landet, och nu går det väldigt fort.

Vad kan jag göra för mitt land?

I den polemiserade politiska debatten ställs socialism och kollektivism ofta mot borgerlig individualism. I ett borgerligt samhälle företräder man sig själv medan man i ett socialistiskt dito fogar sig till kollektivet och företräder snarare det stora samhället än sig själv. Med dessa schabloner ställda mot varandra blir socialisternas anklagelser om ett kallt borgerligt samhälle, i vilket ingen annan än du själv spelar roll, förståligt. Om schablonen stämt vore det illa för få vill väl ha ett samhälle där var och en rår om sig själv.

Nu är dock Sverige ett i förhållande tämligen socialistiskt samhälle med höga skatter, kollektivt pensionssparande och en omfattande offentlig sektor. Enorma transfereringar omfördelar resurser från skattebetalare till allehanda ändamål, inte minst till olika former av stöd och bidrag. Trots borgerlig iver att sänka skattebördan är Sverige trots detta ett av de ur denna aspekt mest socialistiska länderna i världen. Än idag lönar det sig föga med extra ansträngning i förhållande till en tillvaro på locket. Med en sådan incitamentsstruktur flyttas lätt fokus från det egna ansvaret, och ansträngning blir snarare en fråga om privatmoral

I ett fungerande samhälle frågar sig individen inte vad landet kan göra för denne utan vad individen kan göra för sitt land. Dit tar oss ingen tvingande kollektivism utan endast en till arbete uppfordrande borgerlighet.

Vilken solidaritet vill vi ha?

Socialdemokratin gör gärna anspråk på epitetet som solidaritetens försvarare, samtidigt vill man utmåla den s.k. högern som dess potentiella baneman. Socialdemokraternas starke man och ledare, Håkan Juholt, tar gärna till brösttoner när han redogör för samhällets förfall och empatiska dekadens i det borgerliga Sverige.

Innan vi ger Juholt rätt i sin beskrivning måste vi först avgöra vilken solidaritet vi vill ha och vad begreppet egentligen innebär. I socialdemokratins och Håkan Juholts värld är solidaritet något som sköts av politiken och finansieras av skatter. I ett sådant samhälle behöver barn aldrig ansvara för sina åldrande föräldrar eller föräldrar sörja för sina barns uppfostran. Dessa uppgifter sköts bäst av byråkrater och politruker. I ett socialdemokratiskt Sverige under Juholts presidium behöver vi överhuvudtaget inte bry oss om varandra.

Solidaritet innebär annars just att bry sig, bry sig om de äldre, barnen och övriga i vår omgivning. Detta ansvar ligger hos oss, inte samhället. Ur denna aspekt är det ”förfall” som Juholt talar om kanske rentav av godo. Mindre politik innebär nämligen mer av individuellt ansvar, för oss själva och för varandra. Det tycker jag låter sympatiskt.

S problem större än dess partiledare

SCB:s senaste opinionsmätning ger rekordlågt stöd för Socialdemokraterna. Partiledaren lovar bättring, från såväl sin egen som partiets sida. I övrigt snörper han på mustaschen och förklarar siffrorna mest som en följd av medias drev efter de taffliga lägenhetsaffärerna. Vid en ytlig betraktelse kan förklaringen te sig rimlig, för visst har drevet gått, men att godta den som sanning vore att bedra sig.

Betraktat utifrån samhällsutvecklingen, med en allt öppnare ekonomi, ökade krav på valfrihet och mer av individuella lösningar inom tidigare stängda sektorer, förefaller socialdemokratins utförslöpa snarare logisk. S senaste storhetsperiod inföll under 90 talets senare del. Framgångarna berodde dock knappast på Göran Perssons ambitioner om det gröna folkhemmet, utan snarare på en synnerligen svag opposition. Inte heller kan Persson klandras för att ha fört en särskilt socialdemokratisk politik med sänkta ersättningsnivåer i A-kassa och socialförsäkring, strama budgetregler och kraftigt sänkt moms.

Samhällsutvecklingen synes i rask takt ha sprungit ifrån S varför Juholts nostalgiska ton och retorik får allt sämre gehör i opinionen. S problem är större än Juholt och dennes alla felsteg, problemet ligger snarare i att allt färre efterfrågar en socialdemokratisk politik.