I den polemiserade politiska debatten ställs socialism och kollektivism ofta mot borgerlig individualism. I ett borgerligt samhälle företräder man sig själv medan man i ett socialistiskt dito fogar sig till kollektivet och företräder snarare det stora samhället än sig själv. Med dessa schabloner ställda mot varandra blir socialisternas anklagelser om ett kallt borgerligt samhälle, i vilket ingen annan än du själv spelar roll, förståligt. Om schablonen stämt vore det illa för få vill väl ha ett samhälle där var och en rår om sig själv.
Nu är dock Sverige ett i förhållande tämligen socialistiskt samhälle med höga skatter, kollektivt pensionssparande och en omfattande offentlig sektor. Enorma transfereringar omfördelar resurser från skattebetalare till allehanda ändamål, inte minst till olika former av stöd och bidrag. Trots borgerlig iver att sänka skattebördan är Sverige trots detta ett av de ur denna aspekt mest socialistiska länderna i världen. Än idag lönar det sig föga med extra ansträngning i förhållande till en tillvaro på locket. Med en sådan incitamentsstruktur flyttas lätt fokus från det egna ansvaret, och ansträngning blir snarare en fråga om privatmoral
I ett fungerande samhälle frågar sig individen inte vad landet kan göra för denne utan vad individen kan göra för sitt land. Dit tar oss ingen tvingande kollektivism utan endast en till arbete uppfordrande borgerlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar