Opinionssiffror som inte ljuger

En av många kloka liberaler

SVT/Novus senaste siffror var ingen upplyftande läsning för någon liberal. Siffran, 2,7 procent, är också väljarnas betyg på partiets agerande efter valet. Novussiffrorna ger i övrigt också tydliga besked kring väljarnas preferenser där tydlighet och konsekvent handlande premieras.

Som väntat har ytterligheterna stärkts. V och SD har hållit en rak linje hela vägen, stått fast vid sina utfästelser och samtidigt inte kladdats ned i den smutsiga regeringsbildningsprocessen. De uppfattas nu säkert än mer som de enda verkliga oppositionspartierna. Ironiskt nog precis det som Januariöverenskommelsen syftade till att undvika, men som många kritiska liberaler fruktade. Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, menade Einstein. Januariöverenskommelsen är lika galen som Decemberöverenskommelsen var på sin tid och resultatet verkar bli detsamma, stärkta ytterkanter.

Liberalerna har mycket klokskap i sina led som vet att navigera i socialliberal terräng, där förnuft och vetenskap är ledstjärnor. Rätt liberal kan mycket väl lyfta både liberalismen och borgerligheten ur detta sorgliga förfall. Och jag är hoppfull.

Inget varar för evigt

Mer än bara namnbyte på gång

Det är hela havet stormar inom politiken nu. Förra höstens valresultat gav en svårnavigerad parlamentarisk terräng medan nuvarande flyktingsituation och det förhöjda terrorhotet lagt ytterligare sten på börda. I turbulenta tider krävs lättfotade politiker utan skygglappar men utrustade med stora mått av pragmatism.

Folkpartiet, dvs. Liberalerna, håller landsmöte i helgen och där har företrädare redan flaggat för omdaning och storstäd. Ordföranden själv, Jan Björklund, har öppnat stora porten och öppnar för ökat samarbete, över blockgränsen. Det vore ett stort steg, alliansen har mått väl och frodats i över tio år och blivit en politisk institution. Under de senaste tio åren, och då inte minst de senaste fem åren, har spelplanen dock drastiskt förändrats. Med SD:s intåg och snabba framryckning har ett omöjligt parlamentariskt läge uppkommit, där inget av blocken kan drömma om egen majoritet utan att involvera SD. Situationen gör Sverige ostyrbart och förhindrar all form av utveckling. Sett ur det perspektivet kanske dagens turbulens till och med kan föra något gott med sig, ökat samförstånd och ökad samarbetsförmåga. 

Visst smärtar detta att medge för en alliansvän med borgerligt hjärta, men nuvarande parlamentariska låsning måste få ett slut. Björklund gör då rätt i att, åtminstone tillfälligt, söka lösningar även över gränserna. Men givetvis under förutsättning att de blir rejält borgerliga.

Vad kan jag göra för mitt land?

I den polemiserade politiska debatten ställs socialism och kollektivism ofta mot borgerlig individualism. I ett borgerligt samhälle företräder man sig själv medan man i ett socialistiskt dito fogar sig till kollektivet och företräder snarare det stora samhället än sig själv. Med dessa schabloner ställda mot varandra blir socialisternas anklagelser om ett kallt borgerligt samhälle, i vilket ingen annan än du själv spelar roll, förståligt. Om schablonen stämt vore det illa för få vill väl ha ett samhälle där var och en rår om sig själv.

Nu är dock Sverige ett i förhållande tämligen socialistiskt samhälle med höga skatter, kollektivt pensionssparande och en omfattande offentlig sektor. Enorma transfereringar omfördelar resurser från skattebetalare till allehanda ändamål, inte minst till olika former av stöd och bidrag. Trots borgerlig iver att sänka skattebördan är Sverige trots detta ett av de ur denna aspekt mest socialistiska länderna i världen. Än idag lönar det sig föga med extra ansträngning i förhållande till en tillvaro på locket. Med en sådan incitamentsstruktur flyttas lätt fokus från det egna ansvaret, och ansträngning blir snarare en fråga om privatmoral

I ett fungerande samhälle frågar sig individen inte vad landet kan göra för denne utan vad individen kan göra för sitt land. Dit tar oss ingen tvingande kollektivism utan endast en till arbete uppfordrande borgerlighet.