Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.

Liberalerna behövs

Har sin plats

Opinionssiffrorna visar med önskvärd tydlighet att Liberalerna hamnat snett. Steget från Alliansen in i ett S-styrt ingemansland har gjort liberala väljare perplexa och rådvilla. Vilka äro Liberalerna, vad vilja de och med vilka? 

Frågorna och villrådigheten är befogade, ty ett 73-punktsavtal med en ideologisk motpol är ingen bra jordmån för ett borgerligt liberalt parti. Det vore dock både sorgligt och onödigt om L åkte ur riksdagen om två år. Sorgligt eftersom ett förnuftsbaserad, pragmatiskt och progressivt Liberalerna behövs, onödigt eftersom det alls inte ska behöva ske. När världen polariseras alltmer och extremerna får större utrymme behövs balanspunkter och det är där som Liberalerna fyller sin roll. I Sverige är det borgerlighetens liberalkonservativa M och socialkonservativa KD som behöver balanseras med sansat progressiva liberaler för att utgöra en stark motpol till den brokiga vänster som Stefan Löfven nu presiderar över. Individens fria rättigheter och möjligheter, snarare än kollektiva och individuellt hämmande lösningar, utgör grunden i liberal lära. Och då är givetvis socialdemokrater och vänstern dåliga partners. 

Liberalerna behövs men för att överleva behöver de byta sällskap,  till ett som åtminstone inte utgör liberalismens raka motpol.

Respektera medlemmarnas röst liberaler

Medlemmarnas val

Det är för envar, partiaktiv som annan, uppenbart att Liberalerna är ett fortsatt splittrat parti. Nästan lika uppenbart är att partiledare Sabuni inte fått sitt partis fulla uppbackning, trots det entydiga mandat som medlemmarna gett henne. Detta är ett misslyckande för hela organisationen, men också illojalt av dem som inte backar upp partiledaren samt ohållbart för partiet.

När Sabuni på landsmötet 2019 fick ett överväldigande stöd av medlemskåren var det utifrån förhoppningen om en nystart och ett tydligare liberalt parti. Uppenbart för denna majoritet av medlemmar var att ambivalensen i regeringsfrågan och tvehågsenheten till om riktningen var vänster eller höger skadat förtroendet för partiet. Liberala och till övervägande del borgerligt sinnade väljare trodde sig ha röstat för en borgerlig regering men fick fyra år till med Stefan Löfven, Per Bolund och Isabella Lövin. Sabuni var emot denna lösning och stod för en annan linje som medlemmarna alltså gav henne sitt stöd för att driva. Medlemmarna utgör fundamentet i alla partier och dess röster borde vara lag. Att grupperingar inom partiet då mer eller mindre öppet motarbetar sin partiledare är odemokratiskt och respektlöst, både mot Sabuni själv men också mot medlemmarna. Samtidigt är det ohållbart eftersom Liberalerna nu mer än någonsin behöver tala med en röst.

Med valet av Sabuni till partiledare valde Liberalerna också väg, tills annat är beslutat av medlemmarna. De som inte respekterar detta skjuter inte bara partiledaren i sank utan hela partiet. Och det vore både illojalt och olyckligt, eftersom borgerligheten behöver ett förnuftigt liberalt parti.

Gå inte i högskattefällan

Högskatteborgen

Mellan 1950 och 1990 skapades alla nya jobb netto i svensk ekonomi i den offentliga sektorn. Alltmedan befolkningen ökade med 1,5 miljoner var antalet sysselsatta inom den privata sektorn alltjämt oförändrat. Enligt nationalekonom Magnus Henrekson ledde denna utveckling till förlorad konkurrenskraft vilken sedermera bäddade för den förödande kris som Sverige hamnade i under tidigt 90-tal.

Den tilltagande och allt extremare beskattningen av både lön och företagande begränsade det privata konsumtionsutrymmet och gjorde företagande såväl olönsamt som omöjligt. Sen 90-talets värsta dagar har skattereformer genomförts liksom flera skatter har sänkts eller tagits bort, både av socialdemokrater och alliansregeringar. Med ökade incitament att både starta företag och anställa har obalansen mellan det offentliga och privata jämnats ut och ytterligare 1,2 miljoner privata jobb skapats sedan 1993. Sverige har idag EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots en relativt mindre offentlig sektor men med betydligt starkare konkurrenskraft.

Incitament är avgörande för våra beteenden liksom viljan att ta risk är för att starta företag. En fortsatt konkurrenskraftig ekonomi förutsätter därför fortsatt reform- och näringslivsvänlig politik, på tvärs med den som allt högljuddare förfäktas av LO och flera tunga sosseanstuckna politruker.

Ett tu tre

Ett tu tre blev det

Det har inte varit lätt att vara liberal den senaste tiden. Ett minst sagt begränsat väljarstöd, både nationellt och i EU-val. Ovanpå det väntar snart ett sannolikt uppslitande partiledarval.

Ett tu tre kandidater har nu aviserat sitt intresse att axla avgående Jan Björklunds ansvar. Efter Nyamko Sabuni har även folkpartirävarna Erik Ullenhag och Johan Persson trätt fram. Alla tre med gedigna CV:n och erkända förmågor. Även sakpolitiskt är det jämt skägg där vissa måhända betonar mer det socialliberala men där samtliga står trygga i de liberala grundvärderingarna om individens fria rätt, lika möjligheter och värde. Samtliga tre synes också eniga om att partiets hemvist är i det borgerliga blocket och i en allians. Oenighet verkar däremot råda om relationen och förhållandet till Sverigedemokraterna, såsom oantastbara eller som ett parti riksdagen nu har att hantera.

Den senare frågan råkar också vara den avgörande för åt vilket håll Liberalerna väljer att gå, åter åt det borgerliga hållet eller mer åt det vänstra. Och detta är ingen liten fråga då den inte bara påverkar partiets nära framtid utan också till ganska stor del den svenska parlamentariska framtiden. Det är således svåra avvägningar som väntar delegaterna vid partiets landsmöte den 28 juni.

Snömos till mittenregering

Bättre vänner idag?

Eftervalsdiskussionerna går varma och mer eller mindre fantasieggande regeringsförslag förs fram. Helt plötsligt är de olika alternativ som stod till buds före valet och som väljarna tog ställning till överspelade. Nu ska Annie Lööf bli statsminister eller så ska alliansen på något mystiskt sätt fånga utsträckta händer från andra sidan blockgränsen.

Vid sidan av det mest rimliga alternativet, en alliansregering, föreslås allt oftare en mittenvariant i vilken Centern och eventuellt Liberalerna skulle ingå. Tryggt och så där lagom urvattnat tycks förespråkarna tänka. Men då bortser de ifrån att Centern och Liberalerna av idag har oerhört lite gemensamt med Socialdemokraterna, för att inte tala om Vänsterpartiet. I grundläggande och för partierna profilerade frågor är man många gånger varandras motpoler. Inkomst-, kapital- och företagarskatter, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, valfrihet och vinster i välfärden. You name it. Det är heller inte detta snömos till regering som väljarna tagit ställning till eller röstat för. Och mer därtill, en sådant fullständigt sönderkompromissad regering blir snart också handlingsförlamad.

Det utan tvekan bästa och minst äventyrliga alternativet vi har idag är en relativt väl sammansvetsad alliansregering. Vill S och SD senare fälla den, må så vara, men då får man ta det därifrån.

Desarmera migrationsfrågan och gå vidare

En elefant i rummet

Det är en fråga och ett parti som dikterat villkoren för svensk politik de senaste åren. Denna enda fråga är för övrigt också i princip den enda näringen till detta enda parti. Det är inget snack om vem elefanten i rummet är och vilka bekymmer denne ställer till med.

Alla avståndstaganden från Sverigedemokraterna är förvisso befogade, inte minst för liberaler som i alla tider slagits för öppenhet och mot inskränkt nationalism. Lika ansvarsfullt som det är att aldrig acceptera SD:s unkna värderingar, lika oansvarsfullt är det att inte respektera folkets röst och att inte leda landet på bästa sätt. Det är trots allt det vi har demokratin och folkvalda till. Ansvarsfulla politiker ser därför till att få en långsiktig lösning på samhällets stora frågor istället för att trippa som katten runt den heta migrationsgrötsgrytan. Inget parti och ingen nu existerande koalition skulle tryggt kunna lägga en budget i riksdagen. Därför bör migrationsfrågan lyftas bort från förhandlingsbordet och in i en parlamentarisk utredning i vilken samtliga partier medverkar. I en sådan skulle garanterat tillräckligt många partier kunna komma överens i de mest brännande frågorna. Helt ovilliga partier skulle samtidigt kunna backa ur och med hedern i behåll gå tillbaka till sina väljare. Förhoppningsvis skulle det även blidka oresonliga sverigedemokrater som skulle få en del gott att visa upp för sina väljare.

Migrationsfrågan måste desarmeras om vi vill få något vettigt gjort i svensk politik. Sverigedemokraterna är ett unket parti med unkna idéer så låt inte det diktera svensk politik i fyra år till. Lös ut dem i en parlamentarisk utredning och lös sen Sveriges övriga problem.

LO sänker nivån

En ohederlig allians

Första maj-tider är högtid för arbetarrörelsen. Socialdemokraterna och LO-aktiva paraderar stolt och rakryggat till tonerna av Internationalen. Särskilt rakryggade är de dock inte, i sina retoriska grepp.

LO, Socialdemokraternas främsta valarbetare, lanserade härom veckan sin valkampanj. Den är enkel och slagfärdig. Om alliansen vinner valet, med M och SD i spetsen, så kommer arbetaren bli av med jobbet heter det. Ohederligt, ogrundat och oseriöst. Kristersson påstås också vilja bestämma lönen för gruvarbetaren i Gällivare, vilket LO givetvis anser orimligt. Det vore det självklart också, om det legat ett uns av sanning i det. Moderaterna och alliansen vill dessutom lagstifta om sänkta löner och därigenom skicka ut ett åtskilligt antal arbetare i armod. Det är fel. Alliansens samlade förslag handlar snarare om att nya arbetsgrupper måste skapas, där kraven på utbildning är lägre varför löneanspråken också kan hållas nere.

Det är fult att ljuga, men det är ännu värre att LO avsiktligt försöker sänka debatten till Trumpnivå. Samtidigt som man planterar obefogad oro och misstänksamhet i samhället.

Ärlighet vinner i längden

Grillo, ingen vinnare på sikt

Just nu skördar populisterna de sötaste frukterna. De som hänger längst ned och bara väntar på att plockas. Det är de enkla och billiga poängens politik som lovar mycket utan att för den skull kräva några prioriteringar. Sådan politik fungerar naturligtvis inte i längden vilket de flesta intuitivt oftast förstår.

Politik är att välja, som Göran Persson skarpsynt fastslog i samband med 90-talets hårdföra saneringspolitik. Det var en tid då frukterna var sura och omogna och få till antal. Klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik var inte längre möjlig utan varje liten sur kart krävde största omsorg. Persson kastade många principer över bord och gjorde vad som krävdes för att få rätsida på ekonomin. För detta fick han fortsatt förtroende av väljarna både i 1998 och 2002 års val. På liknande sätt studsade förtroendet för alliansregeringen tillbaka när den framgångsrikt hanterade finanskrisens härjningar. 90-talet och 2000-talets finanskris krävde uppoffringar och svåra prioriteringar, av ansvarsfulla politiker. I andra länder där mer lättjefulla figurer fick förtroendet har statsskulder skenat och tuffa, men för framtiden avgörande, reformer uteblivet. Politikerföraktet och missnöjesröstarna har däremot vuxit sig starkare. Det går bra för Sverige nu, ändå tycks föraktet för de styrande tillta. Kanske för att väljarna inte litar på att politiken tar sitt långsiktiga ansvar. Som i migrationsfrågan där ryckighet och hastigt skiftande budskap svärtat ned trovärdigheten. 

Det finns gott om historiska exempel på att ärlighet vinner val. Men även om så inte alltid är fallet så är det de förtroendevaldas förbannade uppgift att vara ärliga, prioritera och fatta de svåra besluten. Som vi, verklighetens folk, inte alltid själva är kapabla till.

Kristersson är nåt på spåret

En vuxen man?

Så är han invigd och installerad, Moderaternas nya partiledare och Alliansens statsministerkandidat. Ulf Kristersson är en partiveteran med ett välfyllt CV, en sann politruk. Kristersson är dock vare sig mossig eller dammig utan framstår snarare som en frisk fläkt och visionär. Och förhoppningsvis kan vi ta hans installationstal på ordet.

När Kristersson efterlyser fler ”vuxna” i politiken och mindre gnällighet inger det hopp, för den sandlåda riksdagen förvandlats till de senaste åren måste både rensas och krattas. Alla inblandade bär ansvar för situationen som eskalerat med tveksamma misstroendeförklaringar, hetsretorik mot företag, sparare och höginkomsttagare. Väldigt lite skiljer situationen från sandlådekriget, förutom att de krigförande i sandlådan sällan är mer än fyra-fem år gamla. Om tramsandet fortsätter är risken överhängande att folk helt tröttnar och att föraktet breder ut sig, vilket i en förlängning utgör ett reellt hot mot demokratin. Vad man nu kan hoppas på av Kristersson är att han menar allvar och söker lösningar istället för att hitta på konflikter som egentligen inte finns.

Kan Kristersson göra verklighet av orden i installationstalet är han nåt på spåret, ett spår som också skulle leda Sverige i rätt riktning.

Om Sveriges enda oppositionsparti

Inga problem att opponera.

Räkna med att få höra det ett antal gånger till fram till valet. Som ett mantra kommer Sverigedemokraterna banka in sitt budskap, att de utgör landets enda oppositionsparti.

Och visst, de har ett tacksamt läge. Alliansens ovilja och oförmåga att utmana om makten är uppenbar och bevittnad. Senast manifesterad i samband med misstroende-omröstningen mot Löfven och tidigare i bland annat december-överenskommelsen. Det är mycket taktiserande i allianspartiernas agerande, men där bakom finns också fullt legitima skäl. Liberaler vägrar göra sig beroende av SD och ytterligare andra ser det olyckliga i regeringskriser. Följden är att alliansgruppen surar men samtidigt mest ser på när minoritetsregeringen för Sverige i en alltmer socialistisk riktning. Vid sidan plockar SD hem alla oppositionspoäng. 

SD:s situation är gynnsam. De behöver inte ta ansvar eller stå till svars och kanske allra viktigast, partiet har politiskt kaos som ett av sina huvudmål. ”Etablissemanget” ska ju bort, och nya sverigedemokratiska sanningar råda. Och då är det lätt att bedriva oppositionspolitik. Betydligt lättare än att faktiskt ta ansvar för landet.

Det börjar dra ihop sig

Öppnar för nystart?

Det politiska livet är hårt. Anna Kinberg Batra har vare sig charmat väljarna eller på ett begripligt sätt förmedlat sitt partis politik. Därför har hennes och Moderaternas förtroendesiffror rasat. Situationen blev ohållbar och Batra fick kliva av.

Lika bra det, för det kan knappast bli sämre. Det borgerliga samarbetet har lidit skada under Batras styre och givetvis faller mycket av ansvaret på det största partiets främsta företrädare, tillika statsministerkandidat. Batra har inte lyckats hålla ihop sitt eget parti samtidigt som alliansens tätor tillåtits springa läck. Kanske kan frånträdet bli en nystart där allianspartierna koncentrerar sig på konstruktiv politik för att föra Sverige framåt, istället för att bedriva pseudoopposition beståendes av menlösa tillkännagivanden och ett ljudligt trippandes kring Sverigedemokraterna.

Det börjar ju dra ihop sig, till val och för borgerligheten. Regeringen är historiskt svag och dessutom utlämnad till ett radikalt vänsterparti. Måtte Batras efterträdare bättre leverera borgerlig politik och täta alliansens läckor, för fyra år till med Löfvens hopkok svindlar.

Alliansalternativ är bättre än inget alternativ

Alliansalternativ,

bättre än inget alternativ

En av Sveriges just nu mest akuta frågor att lösa är hur alla de vuxna nyanlända ska få tillträde till arbetsmarknaden. Förslagen duggar och det färskaste kom från en samfälld allians. Förslaget går ut på att nyanlända och arbetslösa ungdomar utan avslutad gymnasieexamen ska kunna anställas till en lägre ingångslön än den kollektivavtalade. Samtidigt ska arbetsgivaren slippa arbetsgivaravgifter. Den speciella anställningsformen ska gälla under tre år. Om arbetsmarknadsparterna inte förmår att enas hotar lagstiftning, vilket går på tvärs med den svenska modellen.

Det senare är också den bärande invändningen från fack och vänsterhåll. Invektiven har varit hårda och det talas om Kinamodeller och ”hål i huvudet”. Problemet är då att kritikerna själva tycks stå handfallna inför problemet och verkar närmast lealösa, trots att de faktiskt sitter på taburetterna. Socialdemokraterna vågar och kan inte stöta sig med LO, och LO har sina medlemmar att försvara. Moment 22 således. En sådan situation kräver ett Alexanderhugg, troligen i form av lagstiftning och inbrytning i den svenska modellen. Detta kommer givetvis aldrig ske så länge S rattar skutan. Felet med Alliansens förslag är att det särbehandlar nyanlända, till förfång för övriga grupper utanför arbetsmarknaden. Det är olyckligt och riskerar fusk och snedvrider konkurrensen om jobben.

Problemet kvarstår dock och så länge Socialdemokraterna står svarslösa inför vår tids kanske största utmaning, förtjänar de inte förtroendet. Alternativet är som sagt inte klockrent, men bättre än inget alls.

Det räcker med en polsk riksdag

Stökigt i en polsk (ukrainsk) riksdag

Allianspartierna gick ut hårt med misstroendeförklaringar mot tre tunga Löfven-ministrar. Löfven själv lät KU-anmäla tidigare alliansregering, för dess sätt att outsourca Transportstyrelsens IT-drift. Han gick dessutom till moteld genom att i hårda ordalag kritisera nuvarande allians för att vara oseriös och ansvarslös och utgörandes ett hot mot stabilitet och säkerhet. I kulisserna hejar en skadeglad Jimmie Åkesson på, medveten om att kriser som dessa ökar hans eget stöd.

Alliansens misstroendeförklaringar mot åtminstone två ministrar må vara befogade, liksom Löfvens upprördhet över desamma. Om så är fallet verkar väldigt få av oss dock faktiskt kunna svara på. Istället talar en del för att båda parter främst agerar utifrån egen opinionsmässig logik. Från utsidan ter sig allting alltmer svårbegripligt, och enfaldigt. Istället för att lägga all energi på landets verkliga, och uppenbara, utmaningar plockar parterna fram hink och spade och börjar bråka om dem istället. Därigenom förlorar de både trovärdighet och anseende.

Polsk riksdag är ett uttryck för kaos och oreda och det räcker med en sådan, i Polen. Det krävs därför skärpning från den svenska motsvarigheten, för en polsk riksdag saknar all trovärdighet.

Hedra Rut

Dumt, som vanligt av Andersson

Lagom till 10-årsdagen för Rut-avdragets införande presenterade Alliansen ett samfällt förslag om hur avdraget bör utvidgas. Förslaget handlar dels om att fler tjänster ska ingå men också om att mer ska få dras av mot skatten.

Både regeringen och allianspartierna vurmar i olika omfattning för avdraget. Regeringen sitter dock i knipa då den har att hantera ett ogästvänligt vänsterparti, som skyr allt i närhet av en skattesänkning. Tack vare Miljöpartiet har avdragets omfattning ändå utökats under mandatperioden, men på grund av vänstern har det skattemässiga avdragsutrymmet samtidigt halverats. Det råder de facto en bred samsyn om avdragets välgörande, det skapar jobb, minskar svartarbetet, höjer skattemoralen och avlastar tjänsteköparna i sin vardag. Magdalena Anderssons raljerande om Alliansens nya giv att ”…det inte kommer lösa integrationsproblematiken att få rutavdrag för flytt av en säng” är därför väldigt dumt.

Kunde Andersson och regeringen bara lämna surpupporna i Vänsterpartiet utanför det här, hade ett vidgat rut och andra rutliknande avdrag garanterat kunna göra väldigt mycket gott för att lösa integrationsproblematiken.

SD är inget alternativ

Omaka par

Jan Björklund är ärlig i sina resonemang. Det kommer bli svårt att bilda regering nästa år, nästan oavsett valutfall. Både höger- och vänsterblock är historiskt svaga och orsaken är ett visst parti utan någon tillhörighet alls. De nuvarande blocken måste därför finna nya vägar, resonerar Björklund.

Många och starka röster höjs nu för att det är det där hemlösa partiet som ska bjudas in i alliansens varma korridorer och lösa den hopplösa regeringsfrågan. Lika ärlig som Björklund är i regeringsfrågan är han tydlig i förhållningssättet till SD. Det är nämligen så, att SD är emot allt det som liberaler och Liberalerna kämpat och kämpar för. Öppenhet mot omvärlden, tolerans, samarbete istället för slutenhet, allas lika värde och framtidstro. Värden och uppfattningar som i korthet utgör grunden i den liberala ideologin. 

De som nu argumenterar för en SD-/alliansregering måste samtidigt ge svar på hur en ideologisk härdsmälta ska kunna undvikas när så uppenbart olika värden ska förenas. För en liberal kan SD aldrig vara ett alternativ. Istället får vi finna nya vägar, precis som Björklund säger.

Alliansen viktigare än på länge

Solen skiner på finansministern

Det lär vara en strålande glad finansminister som dyker upp till Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Solen spås skina men framförallt trillar skattekronorna in. Företagen exporterar för glatta livet, svenskarna konsumerar och arbetar för fullt. Sverige växer så det knakar, både ekonomiskt och befolkningsmässigt. Magdalena Andersson har därför historiskt goda förutsättningar att bjuda på socialdemokratisk utgiftsfest.

För tillfället står alla stjärnor står rätt på den ekonomiska himlen. Högkonjunktur råder, befolkningen växer, riksbanken pressar räntan vilket eldar på bostads- och aktiepriser samtidigt som våra exportmarknader börjar hitta formen igen. De flesta omvärldsfaktorerna spelar således Andersson i händerna, som har ett gyllene tillfälle att genomföra de tuffa men nödvändiga strukturreformer som ändå måste till förr eller senare. Andersson väljer istället motsatt riktning genom att höja skatterna för dem som arbetar och anställer och gör det samtidigt förmånligare att inte arbeta. En omvänd arbetslinje som straffar just de ting vi behöver mer av för att klara välfärdsåtagandena i framtiden. Den kommande utgiftsfesten är dessutom illa tajmad eftersom vi befinner oss mitt i högkonjunkturen.

Regeringens politik är både skadlig och feltajmad. En samlad borgerlig opposition är det enda vettiga alternativet och alliansen är därför viktigare än på länge.

God morgon alliansen

Men gomorron!

Nu är det bra rörigt i alliansgrytan. Budgetbuden haglar, det ena mer avancerat än det andra. Det handlar om att i minsta möjliga mån stötta sig på sverigedemokrater, markera ovilja mot regeringen och samtidigt helst slippa regeringskris. Minst sagt svårförenade ambitioner.

Kristdemokraterna är det enda av de fyra allianspartierna som rakryggat framhärdat i att föra verklig opposition, medelst gemensam alliansbudget. KD tog tidigt kål på den fördärvliga Decemberöverenskommelsen och har sedan hållit sin linje. I det har man samtidigt varit ärliga i relationen till Sverigedemokraterna, stöttar de en alliansbudget innebär det majoritet i riksdagen vilket då skulle återspegla folkets vilja. Övriga partier har sussat gott och fört en sorts pseudoopposition bestående av tillkännagivanden och KU-förhör. Så, i januari 2017 vaknade Moderaterna och ville plötsligt sparka Löfven från regeringstronen. Några månader senare följde Centern och dagarna efter vi liberaler. De två senare vrider sig dock i svåra ångestkrämpor, eftersom SD skulle behövas för att göra skillnad.

Rullgardinen upp och god morgon alliansen. Nu är det snart val och det finns ingen anledning att ställa till med regeringskris. Det skulle i sådant fall skett redan hösten 2014. Men nu när de äntligen vaknat bör all vaken tid ägnas åt att bygga alliansen stark till valdagen, som ju faktiskt ändå är här snart.

Alliansen måste ta sig samman

Tog sig samman, till sist.

Alliansens förgrundsfigur Anna Kinberg Batra höll ett uppskattat tal till sina partikamrater vid Moderaternas Sverigemöte häromdagen. Det var i elfte timmen, då partiet befinner sig i fritt fall utan vare sig hängslen eller livrem. Ett starkt Moderaterna är en förutsättning för regeringsskifte och en trovärdig statsministerkandidat en förutsättning för ett starkt Moderaterna.

Alliansen av de fyra borgerliga partierna är den enda trovärdiga regeringskoalitionen inför nästa års val, så länge man utesluter Sverigedemokrater och ”stora” koalitioner. Inget annat alternativ kan de facto erbjuda regeringsduglighet. Nuvarande hopkok till rödgrön soppa får i bästa fall lite gjort och i sämsta fall tyvärr en hel del. Spännvidden mellan pragmatiska högersossar och revolutionära kommunister är enorm, varför regeringspolitiken kränger och guppar både upp och ned. Och då Sverigedemokraterna inte bara hyser tveksamma åsikter om grundläggande mänskliga värden utan inte heller går att lita på, är inte heller de något att luta sig mot.

De fyra allianspartierna är egentligen överens om det mesta, åsiktsskillnaderna är lättöverbryggliga och går att kompromissa kring. Det är med drygt 17 månader till val hög tid för allianspartiernas ledningar att ta sig samman för att åter skapa ett gemensamt projekt. För regeringsdugligheten kommer avgöra 2018 års riksdagsval.

Med ansvar för Sverige

Hur illa 80 procent än tycker om SD

måste landet styras

Halvvägs in i mandatperioden har det blivit mer än tydligt i vilket desperat behov vi är av en regering med mandat att driva igenom sin politik i parlamentet. Den nu ansvariga har svårt att ens enas inbördes, och det redan innan det stridslystna vänsterpartiet tillfrågats. Men inte ens när V fått sin vilja igenom är stödet garanterat i riksdagen.

Alliansen lär ställas inför liknande elände, om det blir största blocket . Hur man än vrider på saken lär regeringsunderlaget bli klent och inget att luta sig mot när det blåser. Givetvis är det Sveriges i särklass tredje största parti, SD, som spökar. Med kanske så många som en femtedel av väljarna bakom sig utgör partiet ett eget block, vid sidan av de övriga.

Om nu drygt 20 procent väljer att lägga sin röst på SD måste detta respekteras och hanteras. Och kommuniceras till oss väljare, långt före valet. För vi väljer våra företrädare för att styra landet, och med det följer ett ansvar att också bygga ett stabilt regeringsunderlag. Hur illa 80 procent av oss andra än må ogilla Sverigedemokraterna.