Vid vägs ände

Vid vägs ände

Likt ett gummiband verkar det inte finnas gränser för hur töjbar Stefan Löfven är. Utan ruelse och ideologiska betänkligheter synes dagens socialdemokrater sakna gränser för sin flexibilitet. Det synes inte spela någon roll om samarbetspartnern är socialist, nyliberal eller klimatradikal,  då gummibandet hittills alltid gått att spänna ytterligare lite. 

Även ett gummiband har dock sina gränser och frågan är om inte Löfven nu nått dithän. För även om chefsfixaren Ibrahim Baylan lyckas sy ihop en uthärdlig kompromiss som inblandade kan leva med så kvarstår frågan, vad blir det för soppa till politik? Socialdemokratisk? Nyliberal? Eller kanske rent socialistisk med gröna skott av regleringsiver och gränslös migrationspolitik? Följdfrågan är vad väljaren egentligen tar ställning till och kan förvänta sig av ett sådant styre. Och vem ska ställas till svars och avkrävas ansvar från denna kompott? Ett så dysfunktionellt styre vore vidare förödande, utan vare sig politisk vision eller förmåga till större och för landet avgörande reformer. 

Stefan Löfven har i åtta år rattat in på varje tänkbar avtags- och sidoväg, artigt stannat vid utsatta mötesplatser och betalat sina parkeringsavgifter. Vid detta lag talar dock mycket för att han ändå nått vägs ände.

Alliansen måste ta sig samman

Tog sig samman, till sist.

Alliansens förgrundsfigur Anna Kinberg Batra höll ett uppskattat tal till sina partikamrater vid Moderaternas Sverigemöte häromdagen. Det var i elfte timmen, då partiet befinner sig i fritt fall utan vare sig hängslen eller livrem. Ett starkt Moderaterna är en förutsättning för regeringsskifte och en trovärdig statsministerkandidat en förutsättning för ett starkt Moderaterna.

Alliansen av de fyra borgerliga partierna är den enda trovärdiga regeringskoalitionen inför nästa års val, så länge man utesluter Sverigedemokrater och ”stora” koalitioner. Inget annat alternativ kan de facto erbjuda regeringsduglighet. Nuvarande hopkok till rödgrön soppa får i bästa fall lite gjort och i sämsta fall tyvärr en hel del. Spännvidden mellan pragmatiska högersossar och revolutionära kommunister är enorm, varför regeringspolitiken kränger och guppar både upp och ned. Och då Sverigedemokraterna inte bara hyser tveksamma åsikter om grundläggande mänskliga värden utan inte heller går att lita på, är inte heller de något att luta sig mot.

De fyra allianspartierna är egentligen överens om det mesta, åsiktsskillnaderna är lättöverbryggliga och går att kompromissa kring. Det är med drygt 17 månader till val hög tid för allianspartiernas ledningar att ta sig samman för att åter skapa ett gemensamt projekt. För regeringsdugligheten kommer avgöra 2018 års riksdagsval.

Anden ur flaskan

Glad i hågen. Men regeringsduglig?

När moderledaren Anna Kinberg Batra gläntade på dörren för Sverigedemokraterna släppte hon anden ur flaskan. I ett huj förändrades det politiska landskapet och vare sig proffstyckare eller framtida regeringsbildare synes vet varken ut eller in. Och Stefan Löfven kände säkert att marken under fötterna gungade till en aning.

Det var riktigt av Batra att lufta detta nya alternativ, om än vid en underlig tidpunkt. Sverigedemokraterna är ett obehagligt parti, med lynniga företrädare och rasistiska förtecken. Likväl är det uppskattat av väljarna vilket förr eller senare hade fått accepteras av övriga partier. För den som aspirerar på att styra landet måste också kunna ge besked om hur det ska gå till. Det är uppenbart att nuvarande lösning med två svaga minoritetsalternativ inte ger svar på den frågan.

Batras dörröppnare var således nödvändig och ofrånkomlig. Nu tvingas alla partier upp på banan för att lämna besked om hur de tänker styra landet efter 2018.

Skarpt läge

Samtidigt som Stefan Löfven öppnade famnen för Vänsterpartiet presenterade Arbetsförmedlingen de sista jobbsiffrorna innan valet. Säsongsrensat sjönk arbetslösheten från 8 till 7,7 procent mellan juni och juli. Siffran innebär att sysselsättningsgraden i åldrarna 15-74 nu är högre än i juli 2006.

Sysselsättningsgraden mäter hur stor del i ett visst åldersintervall som är i sysselsättning, inräknat sjuka, förtids- och ålderspensionerade samt studerande. En kraftig invandring, färre heltidsstuderande (numer arbetssökande) och färre sjukskrivna har inneburit att antalet personer i arbetskraften ökat med drygt 400 000 sedan 2006. Fler i arbetskraften, kombinerat med en av tidernas värsta ekonomiska kriser, innebär en stor utmaning för arbetsmarknaden.

Sverige har nu internationellt sett bland de högre sysselsättningsgraderna och enligt Arbetsförmedlingens prognoser kommer denna utveckling att fortgå. Löfvens röriga regeringsalternativ utgör dock ett påtagligt hot härvidlag. Där alternativen inte bara är röriga, som med infrastrukturen, energipolitiken och försvaret, är de direkt skadliga för ekonomi och jobbtillväxt. Nya tunga skattebördor väntar löntagare, arbetsgivare och stora delar av servicesektorn. Även transport, pendlare och industri kan vänta tuffa skattepålagor, allt medan rut lär få sig en smäll och valfriheten inom välfärden kastas ut med badvattnet.

Med tre veckor kvar till val är det skarpt läge. Alternativen är två, en väloljad allians som tagit Sverige genom tidernas ekonomiska kris eller något betydligt vagare med en direkt ekonomisk-fientlig politik.

http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2014-08-08-Fortsatt-positiv-utveckling.html#.U_elcPl_u8A