Vid vägs ände

Vid vägs ände

Likt ett gummiband verkar det inte finnas gränser för hur töjbar Stefan Löfven är. Utan ruelse och ideologiska betänkligheter synes dagens socialdemokrater sakna gränser för sin flexibilitet. Det synes inte spela någon roll om samarbetspartnern är socialist, nyliberal eller klimatradikal,  då gummibandet hittills alltid gått att spänna ytterligare lite. 

Även ett gummiband har dock sina gränser och frågan är om inte Löfven nu nått dithän. För även om chefsfixaren Ibrahim Baylan lyckas sy ihop en uthärdlig kompromiss som inblandade kan leva med så kvarstår frågan, vad blir det för soppa till politik? Socialdemokratisk? Nyliberal? Eller kanske rent socialistisk med gröna skott av regleringsiver och gränslös migrationspolitik? Följdfrågan är vad väljaren egentligen tar ställning till och kan förvänta sig av ett sådant styre. Och vem ska ställas till svars och avkrävas ansvar från denna kompott? Ett så dysfunktionellt styre vore vidare förödande, utan vare sig politisk vision eller förmåga till större och för landet avgörande reformer. 

Stefan Löfven har i åtta år rattat in på varje tänkbar avtags- och sidoväg, artigt stannat vid utsatta mötesplatser och betalat sina parkeringsavgifter. Vid detta lag talar dock mycket för att han ändå nått vägs ände.