onsdag 30 juli 2014

Gynnsamma skatter lockar

Även om Sverige av idag har ett av OECD:s högsta skattetryck finns värre exempel, som Norge. Detta anser åtminstone mångmiljardären Per G Braathens som nu beslutat att flytta sin familjekoncern över gränsen.

Det imperium som Braathens nu flyttar till Sverige omsätter årligen 10 miljarder, framförallt inom resebranschen där Malmö Aviation torde vara mest bekant. De främsta orsakerna till flytten är Norges höga bolagsskatt och sällsamt ogina förmögenhetsskatt. I Norge betalar bolagen 27 procent i skatt, fem procent mer än i Sverige. Förmögenhetsskatt betalar de norrmän som har tillgångar värda 100 000 eller mer. Enligt Braathens utgör förmögenhetsskatten ett hinder för att utveckla företag, bland annat för att företagare i många fall tvingas ta kostsamma utdelningar bara för att betala skatten. Medel som annars kunnat återinvesteras för att utveckla och expandera verksamheten.

Vi välkomnar givetvis alla tänkbara skattebetalare till Sverige men vi kan inte på något sätt ta dem för givet. Särskilt inte med de rödgrönas föreslagna återställare och hotande skatteschock.

tisdag 29 juli 2014

Förrädisk norsk välgång

Många svenska blickar kastas avundsjukt mot vår stormrika granne i nordväst. Saftiga budgetöverskott, låg arbetslöshet och drygt 5 000 miljarder i en gigantisk oljefond är i och för sig avundsvärt. Men siffrorna är förrädiska och egentligen inte alls särskilt avundsvärda.

Norsk ekonomi är av den ensidigare typen, i praktiken helt beroende av landets oljeexport. Norge må vara ett rikt land i monetära termer, men knappast vad gäller diversifiering, innovationsbenägenhet och mångfald inom ekonomin. En allt rikare stat har unnat sig rejäla excesser. En av dessa, och kanske den mest skadliga, är landets tullar mot omvärlden. Skyhöga tullar kombineras sedan med lika generösa subventioner till landets inhemska producenter. Mixen är explosiv i så måtto att konkurrenter utestängs medan inhemsk verksamhet, inte sällan såväl ineffektiv som improduktiv, hålls under armarna. Så sent som 2011 ledde tullarna och den bristfälliga inhemska produktionen till smörbrist, i ett av världens rikaste länder.


En vacker dag tar Norges olja slut och då är det tunt bakåt. Endast öppna gränser kan långsiktigt stärka ett lands ekonomi och göra den dynamisk, stängda gränser gör den däremot både stel och sårbar.

torsdag 10 juli 2014

Jobben kommer


Det var i valrörelsen 2006 som Göran Persson uttryckte de bevingade orden om de jobb som då skulle komma. Uttalandet uppfattades som arrogant från en regeringstrött statsminister, till synes utan nya grepp och idéer om hur det faktiskt skulle gå till. Uttalandet tros ha varit en bidragande orsak till Perssons fall.

Nu, åtta år senare, är läget annorlunda även om likheterna finns där. Fredrik Reinfeldt och dennes allians anklagas titt som tätt för att vara trött och sakna just idéer. Lika trött som Reinfeldt påstås vara synes stora delar av väljarkåren att vara på honom vilket förklarar varför delar av opinionen tar sin tillflykt till de mer radikala alternativen. Vad som däremot skiljer bilden idag från den för åtta år sen är att jobben faktiskt kommer, precis som de gjort under de flesta alliansåren. Enligt Arbetsförmedlingen har antalet arbetslösa minskat med 0,6 procent sedan juni i fjol och arbetslösheten räknas nu till 7,6 procent. Samtidigt har antalet lediga platser ökat med 16 000 och antalet sysselsatta är idag 62 000 fler än för ett år sen.

På Perssons tid rådde högkonjunktur och tiotusentals arbetsföra gick förtidspensionerade, men ändå uppgick arbetslösheten till 7,4 procent. Sverige har nu tuffat igenom en av historiens tuffaste kriser samtidigt som befolkningen ökat med historiska siffror. Sammanfattningsvis, jobben kommer så varför bryta en solid och välsmord arbetslinje?

http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2014-07-09-Fler-lediga-jobb.html

http://rasmusliberal.com/2014/07/09/fortsatt-fler-jobb-ljusare-for-langtidsarbetslosa/

onsdag 9 juli 2014

Ny arbetsmarknad kräver nya grepp

Svensk arbetsmarknad hotas att slita isär. De med kort eller oavslutad utbildning, utan arbetslivserfarenheter och sociala nätverk, hamnar allt längre bort från arbetsmarknaden medan de redan etablerade och högutbildade tar allt större del av tillväxtkakan. Utvecklingen är naturlig i så motto att teknikutvecklingen fortskrider och specialkompetenser efterfrågas alltmer, medan de enklare jobben automatiseras bort eller lokaliseras utomlands.

En segregerad arbetsmarknad leder till vidgade inkomstgap mellan dem med högproduktiva, välavlönade jobb och dem helt utan, alternativt med lågproduktiva jobb. Det är ingen önskvärd utveckling, som sannolikt skulle spä på den sociala oron. Politiskt fokus måste därför sättas dels på den grupp som idag inte får fotfäste och dels på den medelinkomstgrupp vars arbeten hotas av framtida automatiseringar.

Sverige måste då jobba på flera fronter. Fler måste slutföra sin utbildning och då krävs en mångfald mellan praktiska och teoretiska utbildningar. Detta kan uppnås bland annat genom kvalitativa lärlingsutbildningar, väl förankrade bland arbetsgivare och i näringslivet. Dynamiken måste stärkas och fler beredas möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Här kan individuella kompetenskonton skattegynnas och arbetsmarknadens parter göra mer.

Näringslivsklimatet måste förbättras. I det avseendet krävs gynnsammare ägarbeskattning och att privat kapitalbildning möjliggörs. Då krävs lägre skatt på aktivt ägande och personaloptioner samt en generellt lägre kapitalskatt på investeringar i tillväxt- och onoterade bolag. Bara så får vi fler entreprenörer och arbetsgivare, benägna att ta det riskfyllda steget som eget företagande och nyrekryteringar innebär.

En alltmer segregerad arbetsmarknad är ett annalkande hot. Hotet kan dock vändas till möjlighet men då krävs entreprenörsvänligare skatter, en mer näringsanknuten skola och ett flexiblare arbetsliv som inte binder skomakaren vid sin läst.

söndag 6 juli 2014

Hur vore det med humanism istället?

I en allt radikalare debattmiljö är det också den radikala retoriken som vinner mark. Med Gudrun Schymans återtåg i politiken har debattonen höjts betänkligt och retoriken radikaliserats påtagligt.

Med på Schymans radikalfeministiska tåg har hon tagit såväl gröna som röda vilka nu bekrigar varandra om epitetet som mest feministiska parti. Det sorgliga i denna utveckling är att förnuft och eftertanke kastas av i farten, vilket betraktas legitimt och kanske till och med nödvändigt i den feministiska revolutionen. Enande bland kombattanterna är att de alla anlägger ett kollektivistiskt perspektiv på frågan. Striden står således mellan man och kvinna och lösningen på ojämställdhet ligger i manlig underkastelse. Med en sådan samhällsbild skapas konfliktytor som egentligen ingen rår på. Som man finns inga alternativ andra än fullständig reträtt. Frågan är från vad vad? Det kön man ofrånkomligen råkats föda in i?


Med radikalfeminismens entré på den politiska arenan förpassades humanismen till läktaren, oerhört sorgligt för alla oss som annars tror på människans enskilda värde och möjligheter att själv forma sitt liv.

onsdag 2 juli 2014

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Den svenska privata välfärdssektorn har fördubblats sedan 2006. Inom den privata vården sysselsätts idag 122 000 och inom skolan drygt 33 000. Utvecklingen tog fart i början av 90-talet, fortsatte under socialdemokratisk fana och accelererade med 2009 års lag om valfrihet.

Inför höstens val uttrycker sig alltfler partier i allt radikalare termer. Samtliga rödgröna har markerat tufft mot privatintressen inom välfärden, från vänsterns totalförbud till MP:s och S kraftfulla begränsningar. När Magdalena Andersson, som tuffat till sig påtagligt, uttalar sig om de privata inslagen finns anledning att rygga. Andersson säger sig absolut inte se nåt egenvärde med privata företag i vår gemensamma välfärd. Därmed får man också förmoda att hon heller inte ser några hinder mot en återmonopolisering. Något sådant vore dock förödande, inte bara för alla de anställda och deras arbetsgivare, utan också för oss medborgare. Den mångfald som följt med valfrihetsreformerna har nämligen tillfört såväl nytt kapital som nya kompletterande alternativ, alternativ som aldrig kommit till stånd på en monopolmarknad.


Mer kapital, nya idéer och nya innovationer är helt avgörande för vår framtida välfärd. Magdalena Anderssons syn på saken är i det perspektivet rent skrämmande.