Ärlighet vinner i längden

Grillo, ingen vinnare på sikt

Just nu skördar populisterna de sötaste frukterna. De som hänger längst ned och bara väntar på att plockas. Det är de enkla och billiga poängens politik som lovar mycket utan att för den skull kräva några prioriteringar. Sådan politik fungerar naturligtvis inte i längden vilket de flesta intuitivt oftast förstår.

Politik är att välja, som Göran Persson skarpsynt fastslog i samband med 90-talets hårdföra saneringspolitik. Det var en tid då frukterna var sura och omogna och få till antal. Klassisk socialdemokratisk stimulanspolitik var inte längre möjlig utan varje liten sur kart krävde största omsorg. Persson kastade många principer över bord och gjorde vad som krävdes för att få rätsida på ekonomin. För detta fick han fortsatt förtroende av väljarna både i 1998 och 2002 års val. På liknande sätt studsade förtroendet för alliansregeringen tillbaka när den framgångsrikt hanterade finanskrisens härjningar. 90-talet och 2000-talets finanskris krävde uppoffringar och svåra prioriteringar, av ansvarsfulla politiker. I andra länder där mer lättjefulla figurer fick förtroendet har statsskulder skenat och tuffa, men för framtiden avgörande, reformer uteblivet. Politikerföraktet och missnöjesröstarna har däremot vuxit sig starkare. Det går bra för Sverige nu, ändå tycks föraktet för de styrande tillta. Kanske för att väljarna inte litar på att politiken tar sitt långsiktiga ansvar. Som i migrationsfrågan där ryckighet och hastigt skiftande budskap svärtat ned trovärdigheten. 

Det finns gott om historiska exempel på att ärlighet vinner val. Men även om så inte alltid är fallet så är det de förtroendevaldas förbannade uppgift att vara ärliga, prioritera och fatta de svåra besluten. Som vi, verklighetens folk, inte alltid själva är kapabla till.

Vanskligt av Reinfeldt

Lite bekymrad bör du allt vara.

Enligt uppgift från SVT tar förre statsministern Fredrik Reinfeldt ut full riksdagspension än idag, ett år efter sin avgång. Det innebär 156 000 kr/månad samtidigt som hans aktiebolag enligt samma källa omsätter miljoner. Enligt regelverket ska alla sidoinkomster avräknas från riksdagspensionen men genom att låta pengarna ligga kvar i bolaget rundar man lätt dessa regler.

Reinfeldt kopierar därmed sin föregångare Göran Perssons upplägg, som då fick svidande kritik. Även om de båda knappast är ensamma om upplägget, och även om de inte bryter mot reglerna och må ha goda skäl, så är de ute på bräcklig is. Som statsminister har man det övergripande ansvaret för landets styre, dess lagar, regler och dess efterlevnad. Statsministern och riksdagskollegor har ensamt mandat att utforma de regler som de själva och alla vi andra ska förhålla oss till. När det då visar sig att reglerna för dem själva är mycket förmånliga och dessutom rundas genom offensiva upplägg hotar det att sprida odörer som i viss mån förpestar det moraliska klimatet. Det kan då bli svårt att förklara för gemene man varför denne ska följa politikens spelregler, om reglerna mest synes vara för politikerna själva.

Nu lär vare sig Reinfeldt, Persson eller deras gamla riksdagskamrater utgöra något hot mot den allmänna samhällsmoralen, men allt beteende som kan tolkas illvilligt tenderar till att göras det. Därför måste politiska personligheter trippa lite extra på tå.

Jobben kommer

Det var i valrörelsen 2006 som Göran Persson uttryckte de bevingade orden om de jobb som då skulle komma. Uttalandet uppfattades som arrogant från en regeringstrött statsminister, till synes utan nya grepp och idéer om hur det faktiskt skulle gå till. Uttalandet tros ha varit en bidragande orsak till Perssons fall.

Nu, åtta år senare, är läget annorlunda även om likheterna finns där. Fredrik Reinfeldt och dennes allians anklagas titt som tätt för att vara trött och sakna just idéer. Lika trött som Reinfeldt påstås vara synes stora delar av väljarkåren att vara på honom vilket förklarar varför delar av opinionen tar sin tillflykt till de mer radikala alternativen. Vad som däremot skiljer bilden idag från den för åtta år sen är att jobben faktiskt kommer, precis som de gjort under de flesta alliansåren. Enligt Arbetsförmedlingen har antalet arbetslösa minskat med 0,6 procent sedan juni i fjol och arbetslösheten räknas nu till 7,6 procent. Samtidigt har antalet lediga platser ökat med 16 000 och antalet sysselsatta är idag 62 000 fler än för ett år sen.

På Perssons tid rådde högkonjunktur och tiotusentals arbetsföra gick förtidspensionerade, men ändå uppgick arbetslösheten till 7,4 procent. Sverige har nu tuffat igenom en av historiens tuffaste kriser samtidigt som befolkningen ökat med historiska siffror. Sammanfattningsvis, jobben kommer så varför bryta en solid och välsmord arbetslinje?

http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2014-07-09-Fler-lediga-jobb.html

http://rasmusliberal.com/2014/07/09/fortsatt-fler-jobb-ljusare-for-langtidsarbetslosa/

Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Huvudlösa huvudmän

Sommaren 1991 sjösattes skolminister Göran Perssons kommunalisering av skolan. En reform som lärarförbunden starkt motsatte sig med varningar för minskad likvärdighet, att beroendet av de enskilda kommunernas prioriteringar skulle slå mot skolan och att läraryrkets status skulle devalveras med sämre löneutveckling som följd.

2014 kan reformen summeras och ge lärarförbunden rätt på varje punkt. Många kommuner missköter sitt huvudmannaskap gravt vilket påpassligt belyses genom ett antal undersökningar som Lärarnas Riksförbund (LF) genomfört. Ett antal kommuner använder inte ens de redskap som finns tillgängliga. En tredjedel av kommunerna har t ex valt att inte införa karriärstjänstereformen och nyttjandegraden av Lärarlyftet stannar vid 70 procent. Prioriteringarna synes inte ligga på skolan och definitivt inte på lärarna. En färsk genomgång som LF låtit göra av kommunernas satsningar på lärarlöner visar att drygt 60 kommuner haft resurser att höja lärarlönerna men ändå valt att avstå. Majoriteten av dessa har lagt sig nära den centralt avtalade lägstanivån, 6,28 procent för 2012 och 2013.

Det finns kommuner som tar sitt uppdrag på allvar, som satsar på lärare och elev. Men det finns alltför många som inte gör det. Och just dessa skillnader leder till ökade klyftor, orättvisor och en sämre skola. Skolan är alldeles för viktig för att drivas av ett gäng huvudlösa huvudmän.

http://www.dn.se/debatt/kommuner-avstar-fran-lararlyft-trots-att-de-har-rad/

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

Varför nöja sig med rut och rot?

Den illa infekterade debatten kring det s.k. rutavdraget och i viss mån rotavdraget har börjat klinga av. Att så sker överraskar föga då svensken synes uppskatta avdragen alltmer. Den senaste Sifomätningen visar att drygt 70 procent tycker avdragen ska vara kvar. Populärast är de föga överraskande bland centerväljare, intressantare är dock att även socialdemokrater nu sällar sig till den positiva skaran där drygt 65 procent uppger sig positiva.

Göran Persson tyckte inför valet 2006 att folk gott kunde städa efter sig själva vilket motiverade dennes och dennes partis avog gentemot rut. Idag vore det politiskt självmord att inta en liknande position och av de etablerade partierna är det endast Vänsterpartiet som är berett att ta detta slutliga steg.

Samtidigt som svensken helt öppet och vitt köper mer tid åt sig själva, sin familj och jobbet visar siffror från Skatteverket att tusentals nya rut- och rotföretag bildas varje år. Förklaringen till avdragens framgång är inte långsökt. Att köpa tjänster i Sverige är extremt dyrt, inte primärt på grund av höga löner utan snarare på grund av den radda skatter som belöper på tjänsten. På lönekostnaden måste arbetsgivaren ta höjd för arbets- eller egenavgifter samt bolags- alternativt inkomstskatt. Bruttobeloppet beläggs sedan som löken på laxen med 25 procent moms.

En kraftig skattelindring visade snart att dessa tidigare svårsålda tjänster var mycket efterfrågade, dock inte till vilket pris som helst. Med detta sagt förefaller det närmast korkat att stanna vid rut och rot. Åtskilliga tjänstebranscher kvarstår som skulle må utmärkt av färre och lindrigare skattekilar, detta till gagn inte bara för dem utan för hela samhället.

S då och nu

Bukettvis med rosor har delats ut till S nya ledare. Tråkmånsen Stefan Löfvén har tagit opinionen med storm, vilket lyft dennes sargade parti mot opinionsmässiga nivåer i paritet med fornstora dagars. Sammanbitet och lågmält har partiledaren profilerat sig som den eftertänksamma och pragmatiska ledaren i vars famn den nervöse kan krypa upp när det blåser.

S och Löfvéns uppsving är remarkabelt och imponerande, inte minst mot bakgrund av den politik som hittills presenterats. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga samt dubblerad moms för restaurangbesökare sägs ”frigöra” drygt 20 miljarder, miljarder som sedan ska ”satsas” på vidareutbildning av arbetslösa svenskar. Samtidigt ska taket i arbetslöshetsförsäkringen höjas så att ingen ska behöva gå från hus och hem. Dock, utan att precisera hur, så ska man också tillse att folk ändå tar de jobb som finns.

Den med gott minne minns säkert varför Göran Perssons S blev bortröstat för 5,5 år sedan. Obefintliga incitament att gå från arbetslöshet till arbete, en djungel av vuxenutbildningar, höga trösklar in på arbetsmarknaden och höga ersättningar till dem som inte jobbade. Så såg S politik ut då och vad det verkar så tycks det även bli framtidens melodi.

S problem större än dess partiledare

SCB:s senaste opinionsmätning ger rekordlågt stöd för Socialdemokraterna. Partiledaren lovar bättring, från såväl sin egen som partiets sida. I övrigt snörper han på mustaschen och förklarar siffrorna mest som en följd av medias drev efter de taffliga lägenhetsaffärerna. Vid en ytlig betraktelse kan förklaringen te sig rimlig, för visst har drevet gått, men att godta den som sanning vore att bedra sig.

Betraktat utifrån samhällsutvecklingen, med en allt öppnare ekonomi, ökade krav på valfrihet och mer av individuella lösningar inom tidigare stängda sektorer, förefaller socialdemokratins utförslöpa snarare logisk. S senaste storhetsperiod inföll under 90 talets senare del. Framgångarna berodde dock knappast på Göran Perssons ambitioner om det gröna folkhemmet, utan snarare på en synnerligen svag opposition. Inte heller kan Persson klandras för att ha fört en särskilt socialdemokratisk politik med sänkta ersättningsnivåer i A-kassa och socialförsäkring, strama budgetregler och kraftigt sänkt moms.

Samhällsutvecklingen synes i rask takt ha sprungit ifrån S varför Juholts nostalgiska ton och retorik får allt sämre gehör i opinionen. S problem är större än Juholt och dennes alla felsteg, problemet ligger snarare i att allt färre efterfrågar en socialdemokratisk politik.

Vad döljer sig bakom etiketten?

Vi människor är duktiga på att etikettera varandra, placera i fack och döma på förhand. Fördomar är ett verktyg vi använder för att förenkla och rationalisera verkligheten. Fördomar bär vi alla på och har säkert också stor nytta av dem. Detta så länge de inte begränsar oss till att verkligen döma utan möjlighet till nåd.

Politiken och ekonomin är kanske de arenor med de allra mesta inpyrda fördomarna. De som hyser borgerliga sympatier är individualistiska missunnsamma egoister ofta utan förmåga till empati. De som däremot röstar rött är dess raka motsats. Likadant är det med det rika släktet, hur blir man rik om inte genom egoism och missunnsamhet?

Denna verklighetsbild får sig allvarliga törnar då och då. Nu senast när Sveriges Radio lät granska en rad avgångna politikers pensioner några år efter avträde. Granskningen visade inte bara på vidlyftiga pensionsersättningar utan också på hur ledande socialdemokrater genom finurlig skatteplanering (läs Annika Billström, tidigare finansborgarråd) och allmän ignorans (Mats Hulth, även han tidigare finansborgarråd) kunnat kombinera höga löner med rikliga pensioner. Minns gör vi också tidigare statsminister Perssons skatteupplägg där riksdagspension och konsultarvoden kombinerades alldeles ypperligt.

De allra rikaste och, får man förmoda, allra mest ogina och egoistiska då? Bill Gates har hittills skänkt 28 miljarder dollar till välgörenhet, finansmannen George Soros 7,2 miljarder, Warren Buffett 6,7 miljarder, Intelgrundaren Gordon Moore 6,8 miljarder etc. Vår egen Percy Barnevik, ni vet han med det gyllene pensionsvederlaget, ägnar nu på ålderns höst hela sin vakna tid åt välgörenhet, med sin egen förmögenhet som grundbult.

Den något banala men likväl så viktiga slutsatsen är att etiketten just bara är en etikett medan faktiskt handlande ofta visar på en annan verklighet.

Låt inte nostalgin förleda

På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.

Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.

Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.

Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.

Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.

Sverige är ingen humla

En känd socialdemokrat liknade en gång Sverige vid en humla som flög trots att den egentligen inte kunde. Vad som åsyftades var Sveriges ekonomiska framgångar trots det höga skattetrycket och de generösa transfereringssystemen. Samhällsekonomiskt ska en sådan ekvation nämligen inte gå ihop. Världskänt blev Sverige under 50 och framförallt 60 talet för vår alldeles egna modell med världens (så småningom) högsta skatter och det överutbyggda socialförsäkringssystemet. Utländska ekonomer kliade sig förbryllat i skägget och undrade hur Sverige lyckades växa och florera trots alla skattebördor och bidrag till dem som inte arbetade.

Surrande högt i det blå befann sig den svenska humlan ända in på 70 talet då verkligheten obarmhärtigt gjorde sig påmind. Sverige drabbades i rask takt av två kriser vilka uppenbarade många av Sveriges uppbyggda svagheter. Med skygglapparna hårt fastspända surrade Sverige ändå vidare genom hela 80 talet. Världens högsta skatter blev än högre, svenska kronan devalverades och statsskulden tilläts skena utom all kontroll. Svenska folket mådde gott med ständiga löneökningar, garanterad pension i ATP och, via skenande inflation, smått fantastiska skuldavskrivningar. Så brast det åter under 90 talets kris, humlan föll slutligen till marken.

Med hårda nypor tvingades Göran Persson städa upp efter tre decennier av ekonomisk misshushållning. Humlan hade inte varit någon humla utan snarare en heliumballong som blåsts upp till bristningsgränsen. Ungefär här befinner vi oss idag.

Ett land kan aldrig leva över sina tillgångar och sin förmåga att leverera tillväxt.
Därför tvingas vi nu reformera pensions- och socialförsäkringssystem och därför sänks nu skadliga och konkurrenshämmande skatter. Detta är inte nödvändigtvis en av ideologi betingad politik utan en av nödg tillgripen sådan. Och endast härigenom kan vi åter få den där insekten i luften igen.

Handling som räknas

Finansminister Anders Borg kräver nu att Svenska Spel redovisar turerna kring ordförande Margareta Winbergs ersättningar. Det är nämligen så, för att Winbergs riksdagspension inte ska reduceras så har hon låtit etablera ett bolag från vilket hon nu fakturerar sina tjänster. Konsekvensen av detta är dels att pensionen inte reduceras men också att Winberg slipper inkomstskatten på ersättningarna och att Svenska Spel slipper betala arbetsgivaravgifter. Finurlig skatteplanering således.

Socialdemokraten Winberg är inte ensam om detta upplägg, även tidigare partiledare och statsminister Persson har ett liknande upplägg. Rätt genomförda ligger uppläggen oftast inom lagens ramar, intressantare är dock vad de säger om personernas moral. I retoriken är det lätt att sätta sig på höga hästar och rida rakryggad i sadeln, men det är först genom det faktiska handlandet som personens moral framträder.

När socialdemokrater utnyttjar RUT-avdraget, Lars Ohlys barn väljer friskolor eller när den bostadsrättskritiske Leila Freivalds säljer sin nyombildade hyresrätt med miljonvinst förlorar de rätten att kritisera. Visst är det som de säger, ”vi följer bara lagen” och ”nu finns ju reglerna där”, men om du står för något, arbetar för (eller emot) något och framförallt drivs av en ideologi så är inte detta några skäl.

Winberg säger sig företräda socialdemokratin som kämpar för rättvisa och solidaritet medelst beskattning och transfereringar. Själv vill hon dock inte bidra. Att socialdemokratin eller vänstern i övrigt generellt skulle vara mer solidarisk är trams. Solidarisk är man först genom att agera solidariskt, detta oavsett partitillhörighet.