På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.
Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.
Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.
Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.
Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar