Vinstbegränsning för mindre jobb, tillväxt och välfärd

Dock inte bara valfrihet på spel

De svenska tjänstenäringarna växer så det knakar och tar i allt större utsträckning över taktpinnen från de varuproducerande näringarna. Utvecklingen är glädjande av flera skäl. Tjänsteproduktion kräver mindre insats av kapitalvaror och fordrar därför mindre naturresurser av moder jord. Vidare krävs oftast mindre startkapital vilket gör det möjligt för fler att starta eget. Viktigast av allt, ändå, de flesta tjänstenäringarna är tämligen okänsliga för globala konjunkturnycker som normalt annars får våra klassiska exportsektorer att skälva.

Regeringen och Vänsterpartiet gör nu sitt för att mota utvecklingen. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga lär givetvis inte underlätta för de arbetsintensiva näringarna medan illröda förslag om vinstbegränsningar i välfärden lär lägga riktiga bumlingar på börda för riskbenägna välfärdsentreprenörer. Just välfärdsnäringarna, vård och omsorg, har exceptionellt goda förutsättningar för tillväxt och expansion. Konjunkturokänsliga som de är och med ständigt ökad efterfrågan. Svensk välfärd är dessutom präglad av högutbildad personal och stort teknikinnehåll och kunnande. Faktorer som brukar vara god jordmån för export och internationell expansion.

Utan möjlighet till vinstuttag, annat än en spottstyver på satsat kapital, dras mattan undan för hela sektorer som annars kunnat ge såväl jobb, tillväxt som mera välfärd.

Dessa tröttsamma dusörer

Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd

Din guide i statistikdjungeln

Oddsen sjunker för att även 2014 års val kommer präglas av jobbfrågan. För detta har i vart fall partistrategerna laddat upp. Med alltmer sofistikerad statistik och intrikata beräkningar lyckas den skicklige enkelt plocka fram de siffror som fyller just dennes syfte.

Socialdemokraternas dynamiska duo, i form av partiordförande Löfvén och den ekonomipolitiske taleskvinnan Magdalena Andersson, har vaskat fram det explosiva nyckeltalet sysselsättningsgrad. Med denna häxbrygd av siffror siktar de på att skjuta regeringens arbetslinje i sank och visa på att färre svenskar, rent procentuellt, går till jobbet idag än innan regeringsskiftet.

För att kunna bedöma påståendet måste det dock nyanseras. Även om sysselsättningsgraden minskat med någon procent bland 15-74 åringar så har den ändå ökat i samtliga undersökta åldersgrupper. I den yngsta kategorin, 15-24 åringar, är det idag 0,5 procent fler som arbetar än 2006. I kategorin 25-64 åringar är motsvarande uppgång 1,8 procent och bland de allra äldsta som förväntas jobba (65-74 åringar) är ökningen 1,7 procent. Problemet för regeringen, och lyckan för Socialdemokraterna, är att de pensionerade åldringarna (dvs. 65-74 åringarna) i absoluta tal blir alltfler medan gruppen i de mest yrkesverksamma åldrarna, 25-64 år, blir allt färre. Dessutom har antalet 15-24 åringar ökat kraftigt under senare år, en grupp som av naturliga skäl normalt är sämre representerade på arbetsmarknaden.

Att vi åldras, blir trötta och pensionerar oss är ganska naturligt och kan knappast klandras regeringen. Inte heller är det regeringens fel att ynglingarna ökar. Istället kan vi konstatera att antalet arbetande, i absoluta och viss mån procentuella tal, faktiskt ökat sedan 2006. Ett nära nog sensationellt faktum då vi genomlidit både finans- och skuldkris samtidigt som ekonomin hållits i schack.

Låt inte nostalgin förleda

På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.

Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.

Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.

Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.

Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.