När Vänsterpartiet klev av sin höga häst

Klev av sin höga häst

Minns den tid, för inte länge sen, när det största politiska stigmat var att associeras med SD. Inte sällan drogs reformförslag tillbaka för att de riskerade stöd från SD. En återkommande skymf från rödgrönt håll var att Alliansen gjorde gemensam sak med SD när man vann riksdagsmajoriteter med SD-stöd.

Med tiden tycks dock stigmat ha avtagit, rejält. I veckan gjorde självaste Vänsterpartiet gemensam sak, inte bara med M och KD, utan likaså med SD för att förhindra omdaningen av Arbetsförmedlingen. De fyra partierna har nämligen samfällt tillräckligt med riksdagsstöd för att tvinga fram ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern, vilket sätter hård press på regeringen att gå dem till mötes. Vänstern kliver härigenom ur sadeln på sin moraliskt höga häst som den suttit på och tar stöd av sin allra argaste antagonist för att driva igenom sin politik.

Detta är välgörande för demokratin. Riksdagens sammansättning återspeglar folkets vilja och det är varje partis skyldighet att söka stöd för sin egen politik. Om det sen sker med stöd från vänster, höger eller SD borde rimligen spela mindre roll.

Poäng till Sjöstedt

Äntligen poäng till Sjöstedt

Vänsterpartiet höll kongress i Karlstad i helgen. Den omvalde partiledaren Jonas Sjöstedts linjetal kom att handla om det som de allra flesta nu tycks prata om nämligen lag och ordning. Partiledaren har dock, som vanligt, en annan vinkling på frågan än den gängse. Och för en gångs skull är den riktig.

Sedan lag och ordning seglat upp som en av de viktigaste frågorna för väljarna har debatten kommit att utvecklas till ett auktionsförfarande om de tuffaste tagen och de hårdaste straffen. Sjöstedt lyfter fram Löfvens klavertramp om att kunna släppa fram militär som ett lågvattenmärke. Det var onekligen dumt sagt av statsministern men han är inte ensam syndare. Hack i häl på Sverigedemokraterna tävlar Socialdemokraterna och Moderaterna om vilket parti som tar frågan på störst allvar. Lösningarna är allmängiltiga men knappast särskilt nyanserade. Hårdare straff och tuffare tag må hantera symtomet men antagligen intet mer. Givetvis handlar det om en bred palett av insatser som börjar på BUP och fortsätter över familjestöd, skola, fritid och jobb. Sådana nyanser riskerar att gå förlorade när debatten blir för ensidig. Och det gäller för övrigt inte bara denna fråga utan lika väl för den om migration eller varför inte jämställdhet. Sjöstedt kallar dagens kriminalitetsdebatt för reaktionärt populistisk, och han är inte helt fel ute.

Politiker väljer vi för att de i varje respektive fråga ska fatta de för landet långsiktigt klokaste besluten. Det är varje politikers ansvar att inte hemfalla åt förenklade och populistiska lösningar, eftersom dessa långsiktigt aldrig är bäst för landet. Det påpekade Sjöstedt och det får han poäng för.

Ett skattespel för gallerian

Ta från de rika och ge till de fattiga
är ädelt men inte alltid så klokt

Professor Lennart Flood fastställde nyligen i en uppmärksammad artikel att det finns starka argument för att sänka snarare än höja nivåerna på marginalskatten. Skälet som uppges är att en ytterligare höjning skulle sänka skatteintäkterna, eftersom färre antal timmar då skulle jobbas och mindre engagemang investeras i utbildning.

Få eller inga studier finns som visar att höga marginalskatter för breda grupper av medelinkomsttagare ger mer till statskassan. Regeringens politik, att sluta räkna upp tröskeln för marginalskatt och trappa av jobbskatteavdraget, är således enbart ett skattespel för gallerian. Några får det sämre men ingen får det bättre. I värsta fall får alla det sämre eftersom det blir färre skattekronor att fördela. Att ta från de rika och ge till de sämre bemedlade låter ädelt, men de nuvarande skattereformförslagen doftar unket och borde förpassas till den kommunistiska sophögen av usel ekonomisk politik.

Rättviseaspekten väger tungt i all skattepolitisk politik. Men hur rättvist det är bestraffa utbildning, flit, risktagande och ambition kan allt diskuteras. Och vad är meningen när det bara skadar samhällsekonomin.

86 miljoner inte nog för Sjöstedt

Ger ingen skattepardon

Jonas Sjöstedt kammar hem årets Almedaltitel i kategorin alla goda gåvors givare. Genom återinförd förmögenhetsskatt utlovar han badresor, fotbollsläger, kollo och andra aktiviteter till de fattigaste barnen. Sjöstedt anser det rimligt att de som äger H & M och IKEA får betala barnens sommarlov. Det må så vara men i rättvisans namn ska sägas att så till stor del sker redan idag.

H & M:s Karl-Johan Persson och pappa Stefan betalade drygt 86 miljoner i inkomst- och kapitalskatt 2013. Under tioårsperioden dessförinnan betalade enbart Stefan Persson sammanlagt 5,3 miljarder i skatt. Att Ingvar Kamprad flyttat hem till Småland kan vi tacka avskaffandet av förmögenhetsskatten för, samtidigt som vi konstaterar att det var vänsterns skatteschocker som en gång drev både Kamprad och IKEA ut ur landet.

Vad Sjöstedt och hans vänsterparti missar i sin glättiga kontroverspopulism är att deras satsningar förutsätter framgångsrika företag och företagare som betalar skatt i Sverige. När vänsterrörelsen härjade som värst på 70-talet eroderade skatteunderlaget fortare än Sjöstedt skulle hinna räkna till 100 procent (skatt). Far och son Perssons 86 miljoner ger många badresor. Med smartare, snarare än brutalare, beskattning skulle miljonerna bli ännu fler liksom då även barnens kolloresor.

Om fuskkapitalism på en kvasimarknad

Kanske inte till salu, men levandes i
en daterad kvasivärld.

Häromdagen skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt en indignerad debattartikel i Dagens Industri. I artikeln går han åter till storms mot det förhatliga vinstintresset inom välfärden, som han liknar vid en sorts fuskkapitalism på en kvasimarknad.

I en tidigare debattartikel i samma tidning uppmärksammade riskkapitalisten Gabriel Urwitz hallonincidenten på det offentligdrivna äldreboendet Brunnsgården, där ett sjuttiotal äldre insjuknade och tre dog till följd av matförgiftning. Urwitz frågar retoriskt var de braskande skandalrubrikerna tog vägen, som garanterat följt om boendet varit privat. Alla torde vara eniga om att det faktiskt var en skandal, själva ägandeformen var dock ointressant. Givetvis för att vinstintresse saknades.

Det sorgliga i debatten om välfärdens framtida finansiering, väl och ve är att vänsterns genuina hat mot företagande och implicita strävande efter vinst vunnit gehör. Följden har blivit en onyanserad och skarpt vinklad debatt, som tyvärr skrämt upp många medborgare. Vad vi borde enas om är att företagande och entreprenörskap, i alla former, inte handlar om fuskande och egoistiska kapitalister. När vi väl gjort det krävs insikt om att välfärden är i skriande behov av entreprenörskap, innovation och externt kapital. Slutligen vore det önskvärt om Sjöstedt själv kunde lämna sin daterade kvasivärld.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång

USA är ingen favorit hos vänstern

Mödosamt skrider förhandlingarna framåt mellan EU och USA kring TTIP. Frihandelsavtalet är ett av de viktigare i sitt slag, då det skulle knyta världens två största ekonomier närmare varandra, förenkla handel och öppna för tiotusentals nya arbetstillfällen. Avtalet skulle därtill tydliggöra förhållandet mellan investerare och stater genom inrättandet av en särskild konfliktlösningsmekanism, ISDS. Just det senare har fått vänstern på tårna och gett Socialdemokraterna kalla fötter.

Trots att Sverige redan idag har s.k. ISDS-mekanismer med 67 andra länder och trots att den ingår i runt 3 000 internationella avtal hävdar vänstern nu att just denna variant är särskilt otäck. Så otäck att avtalet överhuvudtaget inte bör komma till stånd. Kritikerna hävdar att Sverige härigenom skulle ge upp sin nationella integritet till förmån för storföretagens intressen. Att kritiken väcks just nu är dock ingen tillfällighet. Av de redan existerande 67 avtalen med ISDS-mekanismer återfinns avtal med Iran, Kina, Nigeria, Venezuela och Saudiarabien. Dessa länder har vänstern inga problem med, värre är det dock med otäcka USA. Att Venezuela skulle vara mer tillförlitligt än USA i handelssammanhang kan knappast ens Jonas Sjöstedt göra troligt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång utbrast nämnde Sjöstedt glatt i samband med det uppsagda saudiavtalet. Och det är sannolikt hela förklaringen till den högljudda och aggressiva kritik som förts fram mot avtalet och möjligheten till tvistelösning, det handlar ju för fasen om USA!

Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Vinst och kvalité

Jonas Sjöstedts vänsterparti har fått stort inflytande i välfärdsfrågorna efter valet. Särskilt framgångsrik har han varit i fråga om vinstbegränsningar och etableringsinskränkningar för privata utförare.

Regeringen har med vänstern som stödhjul således bestämt att vinstmöjligheter inom välfärden kraftigt ska begränsas. Följden skulle givetvis bli att utbudet av utförare drastiskt skulle minska liksom vår valfrihet. Medan de rödgröna smider sina planer har Socialstyrelsen presenterat ny intressant statistik. I styrelsens färska rapport ”Kommun- och enhetsundersökningen 2014” konstateras att de privata äldreboendena var bättre än de kommunala på samtliga parametrar. I de privata boendena får äldre t ex betydligt oftare friskvård, får vara med på borådsmöten, får önska sig när de vill äta och delta i andra aktiviteter. Samtidigt vet vi sedan tidigare att konkurrens från privat håll också tvingar de kommunala utförarna till bättring.

Lyckligtvis saknas riksdagsmajoritet för de föreslagna begränsningarna. Den hetsiga och osakligt förda debatten har dock redan förstört mycket nog.

Vinstbegränsning för mindre jobb, tillväxt och välfärd

Dock inte bara valfrihet på spel

De svenska tjänstenäringarna växer så det knakar och tar i allt större utsträckning över taktpinnen från de varuproducerande näringarna. Utvecklingen är glädjande av flera skäl. Tjänsteproduktion kräver mindre insats av kapitalvaror och fordrar därför mindre naturresurser av moder jord. Vidare krävs oftast mindre startkapital vilket gör det möjligt för fler att starta eget. Viktigast av allt, ändå, de flesta tjänstenäringarna är tämligen okänsliga för globala konjunkturnycker som normalt annars får våra klassiska exportsektorer att skälva.

Regeringen och Vänsterpartiet gör nu sitt för att mota utvecklingen. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga lär givetvis inte underlätta för de arbetsintensiva näringarna medan illröda förslag om vinstbegränsningar i välfärden lär lägga riktiga bumlingar på börda för riskbenägna välfärdsentreprenörer. Just välfärdsnäringarna, vård och omsorg, har exceptionellt goda förutsättningar för tillväxt och expansion. Konjunkturokänsliga som de är och med ständigt ökad efterfrågan. Svensk välfärd är dessutom präglad av högutbildad personal och stort teknikinnehåll och kunnande. Faktorer som brukar vara god jordmån för export och internationell expansion.

Utan möjlighet till vinstuttag, annat än en spottstyver på satsat kapital, dras mattan undan för hela sektorer som annars kunnat ge såväl jobb, tillväxt som mera välfärd.

Vårdvalet är här för att stanna

Så fick Jonas Sjöstedt åter hoppa jämfota av glädje. Först de framgångsrika förhandlingarna om vinstbegränsningar i välfärden och nu Riksrevisionens kritik av vårdvalet. Inget parti är så besjälat av att inskränka medborgarens friheter som Sjöstedts vänsterparti.

Riksrevisionens rapport var på många sätt graverande och belyste med tydlighet reformens brister. Att de sjukaste och mest vårdbehövande i viss mån trängts undan till förmån för patienter med lindrigare åkommor är givetvis inte okej. Många landsting har valt modeller där antalet besök premierats snarare än att söka en där vård ges efter behov och utifrån vårdtyngd. Sådana modeller måste modifieras för att vårdvalet ska bli rättvist och jämlikt. Samtidigt konstaterar denna rapport, precis som tidigare rapporter gjort, att antalet vårdcentraler ökat och det idag är mycket lättare att få tid inom primärvården. Vidare, vilket kanske är viktigast av allt, vet vi utifrån medborgarundersökningar att vi överlag är mycket nöjda med att själva få välja våra vårdgivare.

Riksdagens mandatfördelning talar för att vårdvalet är här för att stanna, något som lär dämpa Sjöstedts goda humör men å andra sidan glädja de allra flesta av oss andra.

Sjöstedts triumf, ett nederlag för oss andra

Inför väntande budgetspel ska gracerna fördelas för att få alla på tåget. Jonas Sjöstedt har precis fått en riktig pärla i sin smaragdröda krona. Killen som inte var till salu kan nu pusta ut inför väljare och medlemmar, vinsterna ska förbjudas i välfärden.

Vinstförbudet innebär i praktiken att allt eventuellt överskott ska återinvesteras, så när som på en futtig ränta på insatt kapital. Förevändningen för förbudet är att ”vinstjakten måste få ett slut”. Löfven intygar att vi minsann ”sett exempel på där det blivit fel, där skolor går i konkurs och lämnat eleverna i sticket”. S och MP har härmed accepterat vänsterns analys och synes ha landat i att företagare, ni vet de där som tjänar pengar på andra, är ett speciellt folk som bara ser dollartecken och helst tjänar sina dollar på andras bekostnad. Känner man inte rent utav dammlukten från det där gamla manifestet från 1800-talet? Valfriheten inom välfärden är nu hotad på allvar. Ingen kan seriöst tro att en entreprenöriell och driven företagare skulle satsa sin tid, sitt engagemang och sitt kapital för att möjligen få ut en ränta som knappt överstiger bankkontots. Fridolins försäkran om att valfriheten kommer att bli kvar känns mer än lovligt tunn. Eller tänker han månne själv satsa sin statsrådslön i branschen?

Eftergifterna till Sjöstedt är ett nederlag för alla oss som är beroende av välfärden. Istället för att hantera de verkliga problemen och försäkra sig om kvalité genom bättre upphandlingar och uppföljning kastar man ut hela barnasläkten med badvattnet. 

http://www.svd.se/naringsliv/sa-ska-vinster-i-valfarden-hanteras_3984423.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141006

Håll vänstern stången

Det mesta av eftervalsdebatten har handlat om Sverigedemokraternas framfart och tänkbara förklaringar till denna. Givetvis är detta en extremt viktig analys att göra, eftersom partiets framgångar uppenbarar brister i den politik som hitintills har förts. Men det finns ytterligare, kanske än mer påtagliga och lika väsentliga, frågor att dryfta med anledning av valutgången.

Stefan Löfven har fått talmannens uppdrag att bilda regering, dock med ett ytterst klent mandat. Socialdemokraternas svaga valresultat har gett partiet en dålig förhandlingsposition. Det öppnar för vänsterns och Jonas Sjöstedts rent radikala idéer, som i ett värsta scenario kan få faktiskt inflytande över den förda politiken. Det mest påtagliga hotet gäller vänsterns styvnackade motstånd mot alla former av vinster i välfärden. Här har man dessutom vunnit visst gehör från miljöparti och socialdemokrati.

Det är fullt legitimt att ha synpunkter på dåligt skötta verksamheter, inte minst om de samtidigt delar ut skattepengar till sina ägare. Resonemangen bakom vinstmotståndet är däremot ofta helt ogrundade. Från förbudsivrare framförs synpunkter som att verksamheter ska drivas utifrån passion och en vilja att erbjuda hög kvalité, och att jakten på vinster omöjliggör en sådan verksamhet. Strikt ekonomiskt är det precis tvärtom. Enligt ekonomisk teori och realitet ger dålig service missnöjda kunder, vilket ger dåliga resultat.

S och MP:s tidigare oreserverade omfamnande av friskolereformen visar att de ändå insett vikten av konkurrens, verklig valfrihet, nya idéer och innovationer inom välfärden. Värna denna insikt och håll vänstern stången. Vinstförbud skulle reversera alla de valfrihetsreformer som vi idag tar för givna och gagnas av.

http://rasmusliberal.com/2014/09/30/hur-mycket-av-valfriheten-ryker/

 

 

 

The show must go on

Vi lever i en föränderlig värld i vilken hjulen snurrar allt snabbare, morgondagen blir sällan gårdagen lik. De flesta av oss trivs illa i denna miljö och söker trygghet och försägbarhet. Då är det enklast att dra för gardinen, sätta på journalfilmen och drömma sig tillbaka.

Även om journalfilmen skänker tröst och trygghet för stunden är den inget att bygga framtiden utifrån. Trygghet skapar vi endast genom att erkänna, acceptera och anta de utmaningar som denna föränderliga värld ställer på oss. Jobb ger ekonomisk trygghet, social tillhörighet och en känsla av tillfredsställelse. Jobb skapas av växande företag med förutsättningar att konkurrera och vilja till att anställa. Här är skatter, avgifter, regelkrångel och lagstiftning av avgörande karaktär. Vi behöver tillförlitlig energiförsörjning, lägre trösklar in på arbetsmarknaden, flexiblare arbetsrätt, lägre ägarskatter, mindre skattekilar inom fler tjänstebranscher och självklart en fungerande infrastruktur. Utbildningen, från början till slut, måste fortsatt stärkas med kompetenta och engagerade lärare samt tydligt kunskapsfokus, ordning och reda.

Årets val har vunnits av partier som gärna drar för gardinerna och vevar igång projektorn. Det låter mysigt och är trevligt för stunden, men att fly verkligheten håller inte i längden. Oavsett hur framtida regering formerar sig så måste föreställningen fortsätta, med uppdragna gardiner.

http://rasmusliberal.com/2014/09/15/sverige-sverige/
http://martinskjoldebrand.net/index.php/component/k2/item/469-desomintearmed
 

Murar och förbud med Sjöstedt i laget

Det var många av oss som trodde Vänsterpartiet skulle slå in på en mer sansad linje med sin nye ledare. I partiets vänsterled fruktades en högersväng och sett till motkandidaterna var fruktan kanske befogad. Under sina inledande månader i partitoppen har Sjöstedt dock stillat de flesta av dessa farhågor och hans sommartal häromdagen lär knappast ens gjort gamla Ohlyvänner besvikna.

Väl i talarstolen raljerade Sjöstedt friskt och lovade förbud på annat. Med Sjöstedts lag i regeringen blir det få eller helst inga bemanningsföretag, inget riskkapital inom välfärden, ett fjärmande från Europa och allt mindre av försvarssamarbeten. I tider då Ryssland och många tidigare satelliter slår in på allt auktoritärare spår, då den globala arbetsmarknaden kräver allt flexiblare företag och då fler, inte färre, idéer behövs inom välfärden vill Sjöstedt backa bandet och bygga murar längs landsgränserna.

Sjöstedts rivstart lär säkert ha inspirerat en och annan troende partiarbetare, betydligt värre lär den dock ha varit för tilltänka lagkamrater. Eller vad säger Stefan Löfvén?

Caremaskandalen var ingen Caremaskandal

När Dagens Nyheter slog larm om missförhållanden på äldreboendet Koppargården var det politisk mumma för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterflank. DN:s granskning visade på undermålig service och bristande omsorg om de äldre. Riktigt sprängstoff blev artiklarna dock först då ägarstrukturen sattes under lupp. Koppargården ägdes och förvaltades inte av kommunen utan av vinstdrivande Carema vilket i sin tur ägdes av penningstinna riskkapitalister. Skandalen var ett faktum.

Nu har samhällsmagasinet Dagens Samhälle vid två tillfällen själv låtit granska Koppargården, innan och efter Carematiden. Lustigt, eller snarare olustigt, nog har det då visat sig att boendet förvaltats lika illa eller än sämre än under Carematiden. Detta trots att några vinstintressen inte fått ägarna att girigt väga blöjor innan eventuellt blöjbyte. Tyvärr har Dagens Samhälles granskning knappt rönt någon uppmärksamhet och man kan misstänka att denna inte är av samma intresse då den faktiskt visar att kommunen gjort och gör ett minst lika dåligt jobb.

Årets Almedalstal ägnade vänsterns Jonas Sjöstedt åt att smutskasta privatdriven offentlig verksamhet och spotta galla över valfrihet i allmänhet. Samtidigt arrangerade LO seminarier på temat ”Så förbjuder vi vinster i välfärden”. Detta med utgångspunkten att privat och framförallt vinst är av ondo. Som slagträ använder man sig inte minst av DN:s ”Caremaskandal”. Det är sorgligt och högst otillfredsställande att dessa debattörer och beslutsfattare utan invändningar får hållas, trots att deras teser och utgångspunkter helt enkelt är felaktiga.

http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556

På V-fronten intet nytt

Så har successionen skett i Vänsterpartiet. Gamle Kommunistohly har bytts mot den fräsche och förmodat pragmatiske Jonas Sjöstedt. Sjöstedt som av de trognaste partikamraterna betraktats med viss misstänksamhet på grund av sin påstådda högerprägel. I sin programförklaring på DN:s debattsida (4/1) skingras dock alla tvivel om att den nya ledaren inte skulle vara renlärig. Tillsammans med Ulla Andersson, en av motkandidaterna till partiledarposten, lägger Sjöstedt ut sina planer och visioner för partiet. Och dessa lämnar ingen oberörd.

Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, Sveriges fyra storbanker ska delas medelst lagstiftning och, får man förmoda, via förstatligande. Härigenom motverkas spekulation och risktagande samtidigt som en utveckling främjas där den ekonomiska politiken bestäms av demokratin och inte marknaden. Efter kommande mandatperiod ska ingen heller behöva jobba mer än 37 timmar per vecka. Målet är dock 35 timmar vilket ses som fullt rimligt inom överskådlig tid. Offentlig sektor ska återförstatligas, löner höjas och anställda ska ha laglig rätt till heltid. Privat företagande och, gudbevars, riskkapitalister må icke bemöda sig. EU samarbetet ska vi givetvis lämna och våra grannar får väl klara sig bäst de vill. I Sjöstedts Sverige ska ingen heller behöva lida ekonomisk nöd, socialbidraget kommer i princip att kunna avskaffas. Notan för de svulstiga planerna skickas till ”de med högre inkomster”.

Sjöstedt har, såvitt jag vet, inte kommit ut som kommunist men nog hissar han den röda fanan högt. Så till Ohlyvänner och kommunister, saknaden torde inte behöva bli alltför stor för på V-fronten intet nytt.