LO – inte för någons bästa

Under rubriken ”Lägre löner ger inga unga jobb” går på SVD Brännpunkt (30/4) en rad företrädare för LO till angrepp mot ”arbetsgivare och borgerliga tyckare” som kräver lägre lägstalöner. Kritiken mynnar ut i att regeringen för en politik ”som lägger grunden för en allt större låglönebransch dit framförallt ungdomar och kvinnor hänvisas”. Artikelförfattarna menar att samband mellan höga lägsta löner och hög ungdomsarbetslöshet saknas.

Centralorganisationen LO, arbetstagarens representant och försvarare, har sedan Socialdemokraternas fall 2006 drivit en allt oblygare oppositionspolitik. LO kan idag betraktas som Sveriges kanske mäktigaste oppositionsparti. Att organisationen skulle kämpa för sina medlemmars väl och ve framstår dock som allt tveksammare vilket också återspeglas i dess ständigt krympande medlemsantal.

Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur (undantaget ett fåtal ännu existerande socialiststater). Detta innebär höga ingångslöner och marginella möjligheter till lönekarriär. I Sverige kan en sjuksköterska med 20 års erfarenhet ha knappa 3 000 kr mer i månaden än sin nyanställda kollega. Att seriöst hävda att höga löner inte skulle påverka en arbetsgivares vilja att anställa kan inte tas på allvar. Lönekostnaden är ofta ett serviceföretags tyngsta kostnadspost. Lönekostnaden är givetvis en oerhört viktig faktor vi nyanställning. Den obönhörliga konsekvensen av alltför höga ingångslöner är att färre anställer och att de som väl anställs har en knaper löneutveckling framför sig.

Samtidigt som LO talar om vikten av höga löner har man konsekvent fördömt samtliga jobbskatteavdrag, ett avdrag som gett deras medlemmar högre reallöneökningar än vad många annars upplever under en hel yrkeskarriär. Lika dåligt var rutavdraget som trots allt gett tiotusentals kommunalare nya, vita, jobb.

LO marginaliseras alltmer. Att så sker och att medlemmarna lämnar leden i horder är också fullt naturligt. LO är nämligen vare sig för arbetarens bästa eller en seriös samhällsdebattör.

Globalisering med oförtjänt dåligt rykte

I Sverige och i våra välutvecklade grannländer förfäras vi gärna över arbetsförhållanden och svältlöner i mindre bemedlade länder. Journalister och grävande reportrar älskar att förmedla bilder av hur vi i väst handlar billigt och lever gott på utsugna asiaters bekostnad. Marssiffror visar samtidigt att Kinas industriproduktion växte med 15 procent, lika mycket som månaden innan. BNP tillväxten uppgick under första kvartalet till 9,7 procent vilket innebär att kineserna blev 9,7 procent rikare i förhållande till motsvarande kvartal innan.

De bilder som oftast träffar oss från Kina och omnejd förmedlar misär och utslitna stackare utnyttjade av den utsugande råkapitalismen. För den som kritiskt önskar granska denna ensidiga bild står mycket intressant att läsa i svenska kinaetablerade bolags rapporter. Bland annat konstaterar plastföretaget Nolatos VD Hans Porat, vars bolag har över 6 000 kineser anställda, att lönerna bland de kollektivanställda ökat med närmare 40 procent under de senaste 18 månaderna. Det nya nu är att dessa smått fantastiska löneökningar även kommer andra till del än som tidigare endast de mer privilegierade tjänstemännen. Tidigare, berättar Porat, var personal så billigt att det bara var att ta in ytterligare en anställd när det behövdes. Nu måste man dock tänka till. Allt oftare väljer man istället att automatisera.

Inom klädbranschen, som länge lyckats pressa priserna genom billig asiatisk textilimport, har nu lönestegringarna börjat sätta avtryck. RNB:s VD, Mikael Solberg, talar i termer av verksamhetsflytt från Kina. Bland annat nämns Nordkorea, Vietnam och Pakistan som potentiella tillflyktsorter.

Globaliseringen sprider sig som en löpeld över världen, ohejdbar och i rasande fart. Ett faktum som redan lyft hundramiljontals människor ur direkt fattigdom. Just därför förtjänar den ett klart bättre rykte.

Barnfattigdom i borgerlighetens Sverige

Med syfte att blanda korten och markera politiska revir jobbar Socialdemokraternas propagandaministerium för full maskin. Nyvalde Håkan Johult gick ut hårt redan i sitt installationstal när han lät fastställa att ”Barnfattigdom hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige”. Kalla vindar drar in över Sverige, klyftorna ökar och lidande blir de värnlösa, som barnen. Detta budskap ska vinna kommande val åt de nya sociala Socialdemokraterna.

För en saklig debatt måste fakta vara korrekt. Barnfattigdomen ökade under 2008, det stämmer, men förklaringen ligger inte i regeringens politik.

Enligt statistik från riksdagens utredningstjänst har jobbskatteavdragen minskat barnfattigdomen, höga ersättningsnivåer däremot, ökar den. Under Göran Perssons tid, då ersättningsnivåerna toppade, var barnfattigdomen dubbelt så hög som idag. Förklaringen till 2008 års ökning ligger närmast allena i den ökade flyktinginvandringen, där barnfamiljer initialt och tvingande alltid lever på socialbidrag. Bland svenska barn har fattigdomen däremot minskat från 6,3 till 5,4 procent under perioden 2006-2008. Det som tvingar in barnfamiljer i fattigdom är långvarigt beroende av socialbidrag. Detta slås bl.a. fast i IFAU:s rapport ”Fattigdom i Folkhemmet”.

Ingen tjänar på en oseriös debatt, därför måste korten åter sorteras och fakta läggas på bordet. Regeringens politik har, tvärtemot Håkan Johults påstående, minskat barnfattigdomen. För att helt radera ut den, vilket givetvis är allas mål, måste arbete främjas. Jobbskatteavdragen stimulerar till arbete. Ytterligare insatser som en flexiblare arbetsmarknad, lägre arbetsgivaravgifter och ett bättre företagsklimat skulle därför inte bara få fler i arbete utan även minska många barns lidande.

Huvudproblemet stavas inte missmatchning

I sin iver att slå hål på regeringens arbetslinje har Socialdemokraterna låtit mynta det nya begreppet ”missmatchning”. Missmatchning innebär att arbetslösa inte lyckas matchas till lediga tjänster och att detta förklaras av de saknar relevant kunskap för den lediga tjänsten. Huvudspåret är att regeringen skurit så djupt i vuxenutbildningen och Komvux att folk nu står med föråldrad och irrelevant kunskap. Så rustar vi inte Sverige för framtiden dundrades det från socialdemokratiskt håll när vårpropositionen debatterades. Sätt folk i skolbänken alltså, gammal som ung, intresserad som ointresserad.

Richard Murray, fil. doktor i nationalekonomi radar på DI debatt (16/4) upp en rad orsaker till att den svenska arbetsmarknaden är så trög. Enligt Murray förklaras trögheten inte av felutbildning utan snarare av den sällsynt tröga svenska arbetsmarknadslagstiftningen (LAS) som effektivt får folk att stanna på jobb de egentligen helst skulle lämna. För att sänka trösklarna efterlyser Murray utökat Rutavdrag, kompletterande privat finansiering av skola vård och omsorg, sänkt moms på tjänster och framförallt en reformerad LAS.

AMS-politiken är en klassisk socialdemokratisk universallösning. Så har de tidigare lyckats dölja arbetslöshet samtidigt som de fått verksamheten att framstå som lovvärd och framsynt. Jobben blev dock inte fler och få mekaniker blev datakonsulter eller förskolelärare. En utopisk tanke är den att tro att alla vill och kan omskolas till de yrken som för tillfället efterfrågas på arbetsmarknaden.
Genom att sänka skatter på arbete och anställning och mjuka upp den hämmande arbetsrätten sänks trösklarna in för såväl arbetstagare som för arbetsgivare.

AMS-politiken är beprövad. Den gav oss rekordmånga (ofrivilliga) skolelever och en rekordhög dold arbetslöshet. Nu har en mer klarsynt regering att angripa de verkliga problemen.

Är han lomhörd, Håkan Johult?

Hårdnackat står de fast vid sina välinrepade dogmer. Allt var bättre förr och det vet väljarna. Därför stoppar de öronen fulla med bomull, spänner på sig skygglapparna och tuffar vidare mot nästa val.

Vi svenskar präglas av ett rättvisepatos, därför önskar vi förmögenhetsskatten åter, en obegränsad (reparerad) A-Kassa, avskaffat RUT-avdrag och framförallt inga fler jobbskatteavdrag. Innerst inne är vi alla sociala demokrater och därmed socialdemokrater, nu måste bara en ny karismatisk partitopp få oss att inse detta.

TCO´s nyutnämnde ordförande (och före detta socialdemokrat), Eva Nordmark, konstaterar att Håkan Johult ”verkar vara ganska lomhörd” när han önskar avskaffa rutavdraget. Nordmark önskar å sin sida istället öka subventionen och rikta avdraget mot familjer med barn. Detta eftersom avdraget är ”ett otroligt viktigt stöd för att barnfamiljer ska få livet att gå ihop”.

Nej Eva Nordmark, Håkan Johults hörsel är det säkert inget fel på, men med öronen fulla av bomull så hör du inte mycket.

Individualistisk egoist eller social demokrat?

Socialdemokratin laddar nu om batterierna, inte bara med ny ledning och reviderad politik utan också med nya slagord. Socialdemokraterna är numer inte socialdemokrater utan också sociala demokrater. Socialdemokrati är hädanefter social demokrati. Detta slogs fast av den nye partiordföranden när han nyligen stakade ut partiets framtida politik.

Vari ligger då den innehållsmässiga skillnaden i denna särskrivning? Troligen existerar den inte alls men Johults spinndoktorer lär ha räknat ut att social demokrati slår högre än socialdemokrati och att man som social demokrat står allra högst upp på den moraliska trappan. Ordleken tjänar sannolikt till att återta problemformuleringsprivilegiet som borgerligheten kidnappat under gången mandatperiod. Som social demokrat är man, till skillnad från en individualistisk egoist, för det gemensamt goda samhället och inte bara för sig själv.

Väl i valbåset 2014 kommer i enlighet härmed din moral slutligen att ställas på sin spets, individualistisk egoist eller social demokrat.