Varför denna olycka?

Våra ungdomar mår allt sämre, alltfler är deprimerade, lider av ångest och är självmordsbenägna. Detta i ett av världens mest välmående länder. Utvecklingen är alarmerande, olyckliga människor mår inte bara sämre utan presterar också sämre över lag.

Förväntningarna på dagens unga är många och högt ställda. De förväntas leverera på alltfler plan och förväntas framförallt vara lyckliga eftersom de har allt. I denna förväntansbild ryms en paradox. Alltmedan ungarna skäms bort materiellt ägnas de allt mindre tid av vuxenvärlden. Lagom efter amning lämnas de över i förskolans försorg för att sedan kvarstå i offentlig vård till vuxen ålder. Medan de vuxna tampas med sina bestyr och dåliga samvete tvingas barnen ensamma ut på livets stormiga vatten. Barnfattigdomen i Sverige är inte främst materiellt betingad utan snarare själsligt. Kombinationen av materiellt överdåd och ett samtida underskott på vuxenvärldens omsorg skapar en orättfärdigad förväntan på att känna lycka, som istället skänker olycka.

Lycka är inte att alltid vara lycklig utan att kunna resa sig igen när man har ramlat, på arbetsplatsen, i relationen eller det sociala. Det måste vi lära våra barn men då krävs de vuxnas närvaro och omsorg, snarare än prylar och annan själslös tingest.

 

Rik men ändå fattig

Efter Uppdrag Gransknings skärskådning av den svenska barnfattigdomen tog det lite hus i helvete. Enligt programmets journalister finns ingen egentlig fattigdom bland svenska barn, tvärtemot vad Sveriges stora barnrättsorganisationer hävdat.

Fattigdom är ett mångfacetterat begrepp som kan definieras utifrån många utgångspunkter. Säkert är nu ändå att få eller inga svenska barn behöver svälta och att ytterst få inte har råd med glasögon till sina barn. Lika säkert är att många barn, relativt sett, inte kan leva lika utsvävande liv som många av deras klasskamrater och grannar. Relativ fattigdom innebär att den drabbade upplever sig som fattig även om den faktiskt fått det bättre.

Oavsett utgångspunkt och uppfattning i debatten är båda former av fattigdom illa nog för den drabbade. Den allra värsta formen av fattigdom torde dock inte vara den som uttrycks i ekonomiska termer utan den sociala och själsliga som många övergivna barn säkerligen upplever. Materiellt välmående barn utan omsorgsfulla föräldrar med tid engagemang för de små är förvisso rika men ändå fattiga, likafullt som deras fattiga klasskamrater med omsorgsfulla föräldrar kan vara väl så rika.

Barnfattigdomen i ny dager

När Rädda Barnen 2011 lanserade sin Black-kampanj om den tilltagande barnfattigdomen i Sverige var det politisk mumma för oppositionen. 220 000 svenska barn kunde enligt organisationen inte äta sig mätta, något som både socialdemokrater och vänsterpartister gjorde stort nummer av.

Även en annan stor barnrättsorganisation, Bris, hängde med på tåget och bedriver idag en kampanj med budskapet att svenska barn lider av samma oro och stress över att inte få mat som den som barnen i Mocambique upplever. Enligt Majblomman, en tredje stor barnrättsförkämpe, var det 2008 drygt 40 procent av de svenska barnen som trots behov inte hade råd med glasögon.

Efter en putsning av fasaden, förtjänstfullt genomförd av SVT:s Uppdrag Granskning, rasade korthuset sönder och samman. Få eller inga barn svälter i Sverige, eventuellt ett till fyra barn känner liknande oro den som barnen i Mocambique upplever och drygt 4 procent har inte råd med glasögon.

Att välrenommerade ideella organisationer som Rädda Barnen, Bris och Majblomman bedriver falsk marknadsföring är illa av fler skäl. För det första injagar det en falsk och onödig otrygghet i samhället, för det andra raserar det förtroendet för dessa samhällsnödvändiga organisationer och för det tredje så blir den till ett ruttet slagträ i den politiska debatten.

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?

Barnfattigdom i borgerlighetens Sverige

Med syfte att blanda korten och markera politiska revir jobbar Socialdemokraternas propagandaministerium för full maskin. Nyvalde Håkan Johult gick ut hårt redan i sitt installationstal när han lät fastställa att ”Barnfattigdom hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige”. Kalla vindar drar in över Sverige, klyftorna ökar och lidande blir de värnlösa, som barnen. Detta budskap ska vinna kommande val åt de nya sociala Socialdemokraterna.

För en saklig debatt måste fakta vara korrekt. Barnfattigdomen ökade under 2008, det stämmer, men förklaringen ligger inte i regeringens politik.

Enligt statistik från riksdagens utredningstjänst har jobbskatteavdragen minskat barnfattigdomen, höga ersättningsnivåer däremot, ökar den. Under Göran Perssons tid, då ersättningsnivåerna toppade, var barnfattigdomen dubbelt så hög som idag. Förklaringen till 2008 års ökning ligger närmast allena i den ökade flyktinginvandringen, där barnfamiljer initialt och tvingande alltid lever på socialbidrag. Bland svenska barn har fattigdomen däremot minskat från 6,3 till 5,4 procent under perioden 2006-2008. Det som tvingar in barnfamiljer i fattigdom är långvarigt beroende av socialbidrag. Detta slås bl.a. fast i IFAU:s rapport ”Fattigdom i Folkhemmet”.

Ingen tjänar på en oseriös debatt, därför måste korten åter sorteras och fakta läggas på bordet. Regeringens politik har, tvärtemot Håkan Johults påstående, minskat barnfattigdomen. För att helt radera ut den, vilket givetvis är allas mål, måste arbete främjas. Jobbskatteavdragen stimulerar till arbete. Ytterligare insatser som en flexiblare arbetsmarknad, lägre arbetsgivaravgifter och ett bättre företagsklimat skulle därför inte bara få fler i arbete utan även minska många barns lidande.

Mossan tätnar med Juholt

Välinövat och värdeladdat var det, Håkan Juholts installationstal. Närvarande kunde enligt utsago knappt hålla sig för gråt då partiledaren utlovade en ”social demokrati” byggd på ”moralisk tillväxt”.

Den luttrade pensionären kan vänta ett reformerat (och garanterat förmånligare) pensionssystem, kvinnorna ett jämlikare samhälle, kulturälskare gratis museientré, barnfattigdomen ska utraderas och vinstdrivande verksamheter inom det offentliga ska vänta en betydligt tuffare attityd.

Juholts socialdemokrater ska återerövra initiativet, allrahelst genom en gigantisk offentlig offensiv. Politiken ska återerövra det privata rummet som borgerligheten expanderat till oanständighetens rand. Givetvis med allas vårt bästa för ögonen. Vad skönt suckar säkert vissa. Kanske kan det bli som förr, då posten delades ut av Posten och då ingen behövde ta egna olustiga beslut.

Mossan tätnar på Sveavägen 68. Istället för att räfsa ogräset odlar Juholt nu inte bara egen mustasch utan än värre en helmossig politik.