Serbien har en lång väg kvar till EU

Att inte vara heterosexuell i Serbien är tufft. Undersökningar visar att drygt 70 procent av serberna anser att homosexualitet är en sjukdom och att 20 procent av dessa rättfärdigar våld mot homosexuella. Siffrorna ger en bild av intolerans och trångsynthet som tyvärr ännu präglar stora delar av världen. Nu är dock Serbien ett land i Europa med ambitioner att så småningom tas i famn av EU-familjen. Ett sådant omfamnande ställer höga krav på mänskliga rättigheter, mötes- och yttrandefrihet samt, inte minst, på humanistiska värderingar.

Inför stundande Pride-festival som skulle ha gått av stapeln på Belgrads gator gick diskussionen het om den serbiska staten för en gångs skull skulle kunna garantera de paraderandes säkerhet. 2009, 2011 och 2012 misslyckades detta varpå hela arrangemanget ställdes in. Förhoppningarna var högre i år, inte minst med tanke på landets förestående EU-ansökningsprocess. Att paraden nu ändå ställdes in kastar en mörk skugga över Serbien. Måhända var beslutet, sett utifrån ett säkerhetsperspektiv, rätt och riktigt men fel på så många andra sätt. Beslutet förmedlar att allas lika rättigheter och behandling inte är prioriterat eller värt att lägga resurser på.

EU, och alla vi andra, måste nu tydligt markera att Serbiens homosexuella inte står ensamma i kampen mot inskränkta bakåtsträvare. Den serbiska statens undfallenhet för de intoleranta och våldsverkande innebär förhoppningsvis att Serbiens väg till EU ännu är lång.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/prideparad-stoppas-i-serbien_8561820.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130929

Allt bistrare näringslivsklimat i Göteborg

Göteborgarna blir alltmer obenägna att starta eget. Det visar Nyföretagarcentrums och Bolagsverkets halvårsbarometer över nyföretagande i Sveriges kommuner där Göteborg tappar ytterligare fyra placeringar, från fjolårets 10:e till årets 14:e plats. Resultatet är tyvärr heller inte särskilt överraskande eftersom Svenskt Näringslivs kommunranking visar på samma tråkiga trend.

I Svenskt Näringslivs ranking tappar Göteborg än mer och rankas nu som den 150:e bästa kommunen att driva företag i, 23 placeringar sämre än vid fjolårets mätning. Detta samtidigt som vår vassaste konkurrent Stockholm tronar på första plats vad gäller nyföretagande och 41:a plats i den breda kommunrankingen. Även Malmö rankas klart högre av företagarna och intar plats 74 i kommunrankingen. Bland de faktorer som sticker ut och som sänker Göteborg kan särskilt nämnas kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagarna (platserna 251 respektive 265), konkurrensutsättning från kommunala bolag (plats 243), service till företagen (208) och, högst illavarslande, skolans attityder till företagande (plats 232).

Om Göteborg ska stå sig i den allt tuffare regionala konkurrensen om företagen, jobben och skattebasen måste näringslivsklimatet bli betydligt gynnsammare. Chalmers, Lindholmen, Handels, hamnen, fordons- och läkemedelsindustrin och den därtill knutna forskningen innebär exceptionellt goda förutsättningar. Här finns stor potential som den sedan länge sittande majoriteten kraftigt försummat. Se där, ytterligare ett skäl att byta kommunledning nästa år.

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/foretagsklimat/har-finns-hela-kommunrankingen_190083.html

Inter är ett sorgligt tecken i tiden

Inom kort kommer den anrika italienska fotbollsklubben Inter att till 70 procent bli indonesisk. För drygt 2,6 miljarder släpper den italienska industrimannen Massimo Moratti familjeklubben till den indonesiske affärsmannen Erik Thohir. Moratti uppger själv den finansiella krisen som huvudskäl och att det nu krävs omstruktureringar för att kunna möta den nya situation som uppkommit i fotbollsvärlden. Med hundramiljonersövergångar som regel räcker inte längre italienarens pengar till.

Inters prekära ekonomiska situation är inte unik utan delas av de flesta europeiska storklubbar och forna sådana. Givetvis är de skenande transfersummorna bidragande till utsattheten men det går heller inte att bortse ifrån det faktum att ebbande kassor kanske framförallt förklaras av den strukturella kris som Europa nu genomlider. Italienska, grekiska, spanska, franska och engelska klubbar blöder illa och flertalet har antingen tvingats i konkurs eller rekonstruktion alternativt fått ryska, arabiska eller asiatiska ägare. Inters tvångsförsäljning torde till stor del kunna förklaras av den urusla italienska ekonomin som givetvis också drabbat Morattis företag, direkt och indirekt.

Ägandeflykten österut är ett sorgligt tecken i tiden över hur Europas konkurrenskraft, i brist på oundvikliga stukturförändringar, urholkats i så måtto att fotbollseuropa nu säljes ut till högstbjudande.

Borg är i sin fulla rätt att moralisera

Finansminister Borg har blivit alltmer stridslysten under senare tid. Det är då inte bara Magdalena Andersson, Per Bolund, Ulla Andersson och andra politiska kombattanter som får sig en slev utan också skatteplanerande storföretag och revisorer.

Anders Borg är förmodligen den person med bäst insyn i hur landets finanser och välfärd påverkas av skatteintaget och skattemoralen. En god betalningsvilja kombinerad med en effektiv skatteförvaltning ger ofrånkomligen stärkta statsfinanser. Det i sin tur möjliggör framtidsinvesteringar och effektiviserande skattesänkningar. När då de största skattebetalarna i form av Sveriges storföretag och de personer, revisorerna, som ska vara normsättande i näringslivet gör sitt yttersta för undgå denna skatt inte bara eroderar skattebasen utan också övriga skattebetalares betalningsvilja. Det är nu inget olagligt i att inom vissa givna ramar aggressivt planera bort sin skatt, det står i allas fulla rätt och kan ibland dessutom vara direkt nödvändigt i en hårdnande global konkurrens, men det behöver därför inte vara moraliskt försvarbart.

Moral och etik är luddiga begrepp eftersom vi alla avgör innebörden av dem själva. Skatteplanerare behöver med detta sagt därför inte vara moraliskt lågtstående men de kan knappast heller anses särskilt högtstående.

Staten ska inte finansiera ojämställdhet

Sverige har idag världens kanske generösaste lagstiftning och ersättningssystem för barnlediga föräldrar. Detta ska vi vara stolta över då den första tiden med barnet sannolikt också är den viktigaste.

Föräldrapenningen finansierar frånvaro från arbetet i 480 dagar per barn varav 60 dagar är vikta åt endera förälder. Av naturliga skäl är det nästan genomgående mamman som tar ut de första månaderna. Statistiken visar sedan tyvärr att snedfördelningen fortsätter. När mamman efter drygt 9 månader återgår till jobbet utnyttjar hon inte sällan möjligheten att gå ned till 75 procent fram till barnets åttonde år. Situationen blir sedan ätter värre när ett andra och tredje barn dyker upp eftersom processen då återupprepas.

Att genom statens försorg kunna vara hemma med sina barn är en ynnest som kommer hela samhället till del. Än bättre vore det dock om uttaget vore jämlikt och rättvist fördelat. Dagens utformning, med endast 60 öronmärkta dagar åt vardera förälder, innebär ett sämre utgångsläge för kvinnan på arbetsmarknaden. Sämre lön och lägre pension är givna konsekvenser liksom det faktum att livsvalsmöjligheterna i övrigt inskränkes. Beslut vid köksbordet i all ära, men det kan aldrig vara rätt att staten genom bidrag finansierar ojämställdhet.

Vinster i välfärden är en ödesfråga

I en av GP nyss genomförd opinionsmätning uppgav 58 procent av respondenterna att de ansåg påståendet ”vinst ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” som mycket bra eller ganska bra. En till synes klar majoritet talar således för att vinster borde förbjudas inom välfärdssektorn. Det kan mot denna bakgrund tyckas som ett enkelt val för de styrande, förbjud vinstuttag och återreglera. Frågan är dock komplexare än så vilket beslutsfattarna säkert också känner till.

Ödesfrågan som tarvar ett svar är den om hur vi i en framtid överhuvudtaget ska kunna finansiera vår gemensamma välfärd. Klart står att skattebasen eroderar i takt med att färre ska försörja fler och allt fler efterfrågar mer och dyrare välfärd. Att höja skatter skulle kväva arbetsviljan och hämma tillväxten och är därför ingen framkomlig väg. Kvar står det mest ekonomiska och rimliga alternativet, effektiviseringar och produktivitetshöjningar. Bara så kan vi få mer för samma peng. Statistik från Socialstyrelsen och Skolverket visar då att kvalitén snarare blivit bättre i skola, vård och omsorg tack vare konkurrens. Den privata omsorgen presterar enligt Socialstyrelsen bättre ur brukarnas perspektiv och kommunala skolor har höjt resultaten i kommuner där de konkurrensutsatts av privata alternativ. Det senare enligt siffror på den politiskt obundna och SKL-ägda tidningen Dagens Samhälle. Statistik från samma tidning visar även att övervinster hos privata välfärdsutövare är en myt och att nettovinsten i snitt uppgick till blygsamma 4 procent hos välfärdsbolagen mellan 2010 och 2011.

Vinst är givetvis en förutsättning för att ta risk. Ingen köper väl en lott om där endast fanns nitlotter? Vinst är dessutom en förutsättning för nyinvesteringar och framtidssatsningar. Framtidens välfärd kräver en rik flora av utförare, privata som offentliga, samtidigt som framgångsrikt företagande måste få generera vinst. Fortsatta vinster inom välfärden är därför en ödesfråga.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2036027-nej-till-vinster-i-valfarden

Mer teori gav fler avhopp

Genom skolreformen under det tidiga 90-talet förlängdes gymnasiets 2-åriga yrkesutbildningar till 3 år och fylldes samtidigt med ytterligare teoretiskt innehåll. Tanken var att en bredare och mer generell utbildning skulle göra eleverna flexiblare på arbetsmarknaden. IFAU - forskaren Caroline Hall lät granska vad som sedan hände med de elever som gick på det nya yrkesprogrammet under den tid då de 2-åriga programmen löpte parallellt med de 3-åriga.

 Hall fann inget stöd för att eleverna på den längre utbildningen fick ett bättre skydd mot arbetslöshet än dem som gått den kortare och mindre teoretiska utbildningen. Hon fann däremot att de elever som läst den längre utbildningen löpte mellan 45 till 50 procents större risk att hamna i långa perioder av arbetslöshet än dem som gått den kortare varianten. Tidigare studier av Hall och IFAU visar samtidigt att avhoppen ökade markant i och med förlängningen till 3 år. Enligt Hall är det större antalet avhoppare också den troliga förklaringen till den ökade arbetslöshetsrisken.

Utbildningsminister Björklund har, förvissad om att skoltrötta och praktiskt ämnade elever inte alltid är betjänta av mer teori och högskolebehörighet, åter förkortat en rad av yrkesprogrammen och därtill gjort det frivilligt att läsa in högskolebehörighet via ytterligare teori. Mot bakgrund av Halls och IFAU:s forskning kan konstateras att detta varit klokt genomförda reformer med en tydlig socialliberal prägel.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bakslag-for-yrkesprogram_8498618.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130909

Kampen om verklighetsbilden hårdnar

Mycket har hänt i det politiska Sverige sedan maktskiftet för 7 år sedan. Valfriheten har ökat, skatterna sänkts för arbetstagare och pensionär, avgifter har sänkts för att anställa vilket också momsen gjorts för café- och restaurangnäring. Om dessa reformer kan man ha olika uppfattningar, vilket är självklart i ett öppet och fritt samhälle. I kampen om verklighetsbilden förekommer dock en del tjuvnyp vilka solkar ned och förmörkar verkligheten.

Från oppositionen hörs bl a att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar allra mest. Utgångspunkten är då det relativa måttet där man anses fattig om man har lägre inkomst än 50 procent av medianinkomsten. Mätmetoden slår blint och tar ingen hänsyn till om folk trots sin relativa fattigdom ändå fått det bättre, vilket är fallet i Sverige. Svensken har haft en av de bästa reallöneökningarna i hela OECD, brutto. Efter skatt har än mer blivit över tack vare jobbskatteavdragen. Det trummas också in att Sverige lider av massarbetslöshet, att unga står inför en hopplös arbetsmarknadssituation och att långtidsarbetslösheten biter sig fast på en allt högre nivå. Bortsett från alla de gymnasister och studenter som söker arbete parallellt med studierna sjunker ungdomsarbetslösheten till drygt 7 procent snarare än 25. Så sett sjunker även den totala arbetslösheten från 8 till drygt 5,7 procent, vilket är en riktigt bra siffra internationellt sett. Även om långtidsarbetslösheten ökat sedan 2008 har Sverige ännu ett av de lägsta långtidsarbetslöshetstalen i Europa, drygt 19 procent mot EU-snittet 45 procent enligt EU-organet Eurostat.

Kampen om verklighetsbilden lär hårdna ytterligare fram till nästa års val. Må bästa lag vinna den kampen, för bara utifrån korrekta fakta kan de rätta besluten kan fattas.

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/9/4/debatt-sverige-ar-inte-sa-bra-som-obama-tror/