Klimatångest är inte lösningen

Arg men utan lösningar

Skam och ångest trendar just nu. Skam för att vi inte förmår att tygla våra materialistiska begär och ångest för den irreversibla klimatskada som vårt syndiga leverne för med sig.

Även om både skam- och ångestkänslor må vara berättigade beaktat det klimatelände vi ställer till med så är de inte särskilt produktiva. För vare sig världen eller klimatet låter sig räddas av att vi går runt med ågren. Istället för stagnation och degradering som flera av dagens klimatkämpar förespråkar, krävs utveckling. För utveckling krävs investeringar, som kräver resurser, som i sin tur kräver ekonomisk tillväxt. Det är nämligen både riskfyllt och dyrt att gå före. Och om någon ska göra det krävs en välfylld kassa, som endast lönsam tillväxt kan borga för.

Den akopalyptiska klimatångestvåg som Greta Thunberg åsamkat fyller sin funktion då den accentuerar klimatfrågan. Några lösningar erbjuder den däremot inte. Dessa finns istället hos lönsamma företag och välkapitaliserade investerare som har råd att ta de risker som framåtsyftande klimatsmarta investeringar innebär.

Klyftor utom politisk kontroll

En bov i dramat

Vänsterpolitiker världen runt söker desperat återta taktpinnen i den politiska debatten. Historiskt har klasskamp och ekonomiska klyftor utgjort recept för socialistiska triumfer. Jakten efter taktpinnen förklarar säkerligen också den svenska socialdemokratins allt aggressivare klassretorik.

Särskilt framgångsrik har jakten dock inte varit, vare sig här hemma eller på särskilt många andra platser. Skälen är säkert flera men somliga är lite extra intressanta. De snabbt växande klyftorna av idag är ett globalt fenomen och ligger till stor del utanför politisk kontroll. Sedan finanskrisens dagar har centralbankerna tävlat om att strö pengar omkring sig, vilket fått marknaderna att svämma över av billigt investeringskapital. Redan välbeställda har sett värdet av sina fastigheter skjuta i höjden, räntekostnader minimeras och aktieportföljer att svälla. Den redan medellösa har vid sidan bara kunnat se på när tillgångsvärden gjort vissa snusförmögna men ställt dem själv alltmer vid sidan om.

Penningpolitiken ligger utom de demokratiskt valdas hägn vilka därmed saknar verktyg att komma åt den största boven i det ekonomiska klyftdramat. Och om de nu ändå inte kan göra något åt saken, varför då slösa sin röst på dem?

Ett tacksamt men uselt slagträ

Feg och opportunistisk. 

Dessutom okunnig?

Rikingarna är alltid lovliga byten för opportunistiska vänsterpolitiker. Väldigt få är så där riktigt rika varför lika få är beredda att försvara rikingens intressen.

I regeringens höstbudget utgör avskaffandet av värnskatten den största posten och innebär statiskt räknat ett skattebortfall på 6,12 miljarder kronor. Trots att regeringen nu uppenbarligen står bakom borttagandet så verkar ingen beredd att ta ansvar för det. Väldigt få verkar heller intresserade av att förklara skälen till att så nu sker. Av regeringens egna beräkningar, som beskrivs utförligt i själva propositionen, framgår att avskaffandet åtminstone är självfinansierat. Detta då motsvarande drygt 7 200 fler arbetsdagar förväntas bli arbetade när det lönar sig mer att lägga manken till och när mer blir kvar efter att skatten betalats. Detta i sin tur väntas ge ytterligare skatteintäkter som täcker upp det initiala skattebortfallet. Det är fegt, okunnigt och opportunistiskt att använda värnskatten som slagträ i debatten, men inte svårt att förstå varför så sker. För väldigt få är som sagt så där knösigt rika och väldigt få är de därför som kan opponera.

Att regeringens egen budgetproposition visar att skatten är ett nollsummespel och då finansministern själv, mot bättre vetande, tar sina händer från reformen visar att skatten endast motiveras utifrån avundsjuka och opportunism. Värnskatten är därför ett tacksamt men likväl uselt slagträ i finansministerns händer.

Kalkylen måste gå ihop

Slut på ammunition

Alltfler röster gör gällande att politiken måste ta över stimulansansvaret från allt svarslösare centralbanker runtomkring. Senast ECB-chefen Mario Draghi själv, som nu försynt ber mer besuttna finanspolitiker att göra sin del av jobbet.

Här hemma noteras att staten numer får betalt för att låna och att statsskulden kryper ner mot statsfinansiell obefintlighet. Detta samtidigt som tillgångsbubblor sväller, systemrisker och ojämlikhet tilltar, välfärden gapar på mer, liksom väg- och järnväg, rättsväsende och försvar. Välmenande politiker och debattörer menar därför att finansen bör lätta på svångremmen, låna till investeringar och skjuta till de pengar som samhället behöver i övrigt för sin löpande drift. Argumenten kan ha sin bäring, särskilt som det nu drar ihop sig till ekonomisk senhöst. Det får dock inte slarvas med kalkylen, för hur billigt det för tillfället än må vara med pengar så måste investeringar idag fortsatt betalas även under tider när det kostar mer. Och en investering blir heller inte bättre bara för att den är billig, ofta snarare tvärtom.  

Välfärden måste leverera, infrastrukturen fungera och landet försvaras, men kalkylen måste ändå gå ihop oavsett vad. Nu och i framtiden.

Varken hackat eller malet

Bjuder på buffé

Ekonomer brukar varna för samlingsregeringar i budgettider. Det är då inte bara fler kockar bakom grytorna utan också fler munnar som ska mättas. Och höstens förhandlingar ser ut att resultera i en riktig budgetsoppa.

Chefskock Magdalena Andersson har utöver sina egna trupper även miljö- och centerpartister samt liberaler att mätta. Alla ska få sin favorit varför buffébordet lär fyllas av betydligt fler än tre små rätter. Finansministern har dock dragit åt svångremmen och lämnat mindre utrymme för excesser. Följden är att småkockarna fått koka soppa på spik och att det därför varken blir hackat eller malet. Det blir hundralappar åt centerpartistiska landsbygdsbor, nattåg till kontinenten för äventyrliga miljöpartister och familjeveckor för socialdemokratiska småbarnsfamiljer.

Magdalena Andersson har ett digert jobb att hålla ordning bland Januariöverenskommelsens grytor. En gourmand hade dock föredragit en välkomponerad trerätters före den slabbiga buffé som tycks bli Anderssons meny.