Löftesbrott och pengabrist

Ja, det finns anledning att vara bekymrad

Två av regeringens stoltaste löften till väljarna inför valet var slopad bortre tidsgräns i sjukförsäkringen och höjd a-kassa. Reformerna finns också med i den budget som ligger för handläggning hos finansdepartementet. Frågan är nu om det verkligen finns pengar att baxa dem hela vägen.

Samtidigt som finansministern går ut med akuta sparpropåer till departementen skriver Försäkringskassan upp sin prognos för kostnader relaterade till sjukförsäkringen. Enbart nästa år kommer den slopade bortre tidsgränsen att kosta 800 miljoner enligt myndigheten. Hur mycket den höjda a-kassan kommer att kosta vet vi inte ännu, men forskning visar entydigt på att ett lyft tak inte bara ökar kostnaderna direkt utan också indirekt genom ett lägre arbetsmarknadsdeltagande. Den höjda a-kassan är en lovvärd reform, men är högst feltajmad. Alla resurser och reformer måste nu läggas på att öka arbetskraftsdeltagandet och att få alla med arbetsförmåga i arbete, annars kommer Magdalena Anderssons besparingar bli obarmhärtiga. Då drabbas inte framförallt de välbeställda och friska utan de sämre bemedlade och sjuka.

Mycket talar för att regeringen kommer leverera ett pärlband av löftesbrott framgent. Och bättre det än att låta kostnaderna skena och låta fattiga och sjuka få lida för det.

Talande exempel på Sveriges debattklimat

Ajabaja Billström, så får man inte säga

Den svenska samhällsmodellen vilar tungt på rikets grundlagar, vari bland annat rättigheterna om yttrande- och åsiktsfrihet slås fast. Inskränks dessa rättigheter vacklar modellen och grunderna för demokratin hotas. De senaste årens migrationspolitiska debatt har gett en rad exempel på att betydande inskränkningar redan sker.

2013 var före detta migrationsministern Tobias Billström den förste utanför SD-kretsar att yppa sig kring volymfrågan. Då fick han löpa gatlopp. I fördömande ordalag ansåg Stefan Löfven, då oppositionsledare, att utspelet var rent oanständigt. Dalademokratens Göran Greider ansåg att Billström sällade sig till SD-kretsen av xenofober och rasister. Till Billströms belackare anslöt sig inte bara oppositionella utan lika väl försiktigt tassande parti- och allianskollegor. Trots att väldigt lite förändrats i sak sedan 2013 har nu de allra flesta vänt i frågan. Statsministern menar nu att situationen med så många asylsökande inte är hållbar. Greider å sin sida anser att det krävs signalpolitik för att få färre asylsökande till landet. Samtidigt slår densamme fast att man, av ren rädsla, inte ens får knysta något som liknar det som SD säger.

Nu när debatten vänt, och debattaket kommit att höjas, är det plötsligt okej att tala volymer utan att stämplas och misstänkliggöras. Löfvens och Greiders helomvändningar är talande exempel på Sveriges dystra debattklimat, och tyvärr på en något vacklande demokrati.

Det krävdes en flyktingkris

Ylva Johansson kommer behöva
varje tänkbar muskel.

I anslutning till regeringens och alliansens flyktingpolitiska överenskommelse gick ett pressmeddelande ut från regeringskansliet. Häri stod att läsa att ”en snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden”. Konstaterandet är inte bara korrekt utan också snudd på revolutionerande.

Socialdemokraterna har i decennier ihärdigt hamrat in mantrat att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Med tung uppbackning av LO, som lika ihärdigt motarbetat all form av lönekonkurrens för sina medlemmar, har Socialdemokraternas strategi pressat upp lönenivåerna och arbetskraftskostnaderna till orimliga nivåer. Konsekvensen är lika självklar som den varit eftersträvad, lågproduktiva arbeten har slagits ut liksom många av dem som kunnat få anställning där. Nu fylls Sverige på med hundratusentals nya invånare, varav många med begränsade akademiska meriter. Först då, när läget blivit akut, medger man alltså det självklara.

Ett första steg på vägen är att acceptera och till och med utvidga RUT-tjänsterna, där många av de nytillkomna är efterfrågade. Förhoppningsvis följs detta av ytterligare liberaliserande steg. Men att det först skulle krävas en flyktingkris är beklämmande. 

Hellre cynisk än naiv

Migrationsminister med rätt
att vara bekymrad

Känslokall, illusionslös och nihilistisk är alla synonymer till begreppet cynisk. Motsatsen, naiv, är enligt samma ordbok liktydigt med barnslig, lättlurad och enfaldig. Inga vidare egenskaper någotdera.

Malmö stad utlyste häromveckan krisläge två och betecknar nu situationen som "en mycket allvarlig händelse". Upphovet är de kolossala flyktingströmmar som anlänt till staden de senaste veckorna. Varje dag ankommer nu 100 ensamkommande flyktingbarn, sedan januari har 5 400 ensamkommande anlänt till stan. Närmare 1 500 flyktingar söker asyl, varje dag, endast i Malmö. Sedan staden retirerat reser nu frivilligorganisationer moduler kring Centralen för att de asylsökande överhuvudtaget ska få tak över huvudet. I skrivande stund ger regeringen Migrationsverket och Myndigheten för samhällskydd och beredskap i uppdrag att uppföra tältläger för asylsökande. Wir schaffen es menade Tysklands Angela Merkel och upphävde Dublinförordningen. Nu hotas hon att dras inför författningsdomstolen för sin valhänthet i flyktingfrågan. I Sverige förs samma hopplöst aningslösa politik, ett gigantiskt samhällsexperiment.

Även om vi tillfälligt kan erbjuda tak över huvudet åt de hitkommande så kvarstår frågan, hur ska de sedan integreras och betalas för. Bostadsbristen är skriande, vårdköerna påtagliga, liksom bristen på lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor, skolplatser och andra samhällskritiska funktioner. Arbetsmarknaden är på grund av höga ingångslöner och stel arbetslagstiftning dessutom stängd för många av de nyanlända. I detta läge är jag därför hellre cynisk, naivitet hotar nämligen leda till irreversibla skador på hela samhällskroppen.

En samhällsmodell under press

Vecken i Danielssons panna
veckar sig allt djupare

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett tydligt samband mellan arbete och förmåner. Skatter och avgifter från förvärvsarbete syftar till att betala vårt personliga uppehälle vid sjukdom, föräldraledighet, pension eller annan frånvaro från arbetet. Bryts detta samband hotas inte bara finansieringen utan också det för samhällssammanhållningen helt avgörande förtroendet mellan stat och medborgare respektive medborgare emellan.

Det enorma tryck som flyktingkrisen innebär för samhället försämrar möjligheten att ge förutsättningar för alla att etablera sig, såväl för svenskfödda som invandrade. Allt färre kommer då att kunna ges möjlighet att uppfylla samhällskontraktet med ökade klyftor, försämrade offentliga finanser och lägre tilltro som följd. För att inte hamna där krävs förändringar i den förda flykting- och arbetsmarknadslagstiftningen. Endast en mindre del av de beviljade uppehållstillstånden ges idag till människor som faktiskt flyr krig och förtryck. 89 procent av alla beviljade uppehållstillstånd ges på andra grunder än de som följer av FN-konventionen. Med den enorma ström av människor till Sverige som vi upplever idag måste vi prioritera de verkligt hjälpbehövande. Vidare måste de nyanlända snabbt beredas en väg in i samhällsgemenskapen via jobb och utbildning. En stel arbetsmarknad med minst andel låglönejobb i Europa och en lika stel skola ger inte dessa förutsättningar.

Den svenska samhällsmodellen är under press, låt inte pressen bli för hård.

Gott och blandat inte gott nog för skolan

Mest surt i Skolverkets gottepåse

Rykande färska siffror från Skolverket ger en spridd bild av niondeklassarnas prestationer. Å ena sidan har genomsnittsbetygen ökat kraftigt men å andra sidan lyckas allt färre nå gymnasiebehörighet.

Andelen gymnasiebehöriga sjönk i år med 1,3 procent jämfört med förra året. Andelen obehöriga är den högsta sedan 1998 och uppgår till 14,4 procent, motsvarande 14 000 elever. I kontrast härtill har snittbetygen alltså ökat, i år med 2,3 poäng, vilket är den högsta ökningen sedan 1998. En motsägelse som samtidigt innebär att klyftorna mellan eleverna vidgats. En bärande förklaring till de vidgade klyftorna står att finna i Skolverkets egna siffror. Gymnasiebehörigheten bland elever som invandrat i årskurs ett till fem ligger på 72 procent medan motsvarande andel bland dem som börjat i årskurserna sex till nio ligger på 28 procent.

Enbart under september i år tog Sverige emot 4 000 ensamkommande flyktingbarn och hittills i år har 13 500 tagits emot. Och siffran förväntas öka kommande år. Dessa, och de tiotusentals flyktingbarn som inte kommer ensamma, placeras i dagens system i klasser tillsammans med jämnåriga för att där ta examen, kanske redan några månader efter ankomst. Det är givetvis helt orimligt att då förvänta sig gymnasiebehörighet. Att snittbetygen ökat är gott och talar för att skolan ändå är på bättringsvägen. Men med allt färre gymnasiebehöriga är detta inte gott nog.