En samhällsmodell under press

Vecken i Danielssons panna
veckar sig allt djupare

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett tydligt samband mellan arbete och förmåner. Skatter och avgifter från förvärvsarbete syftar till att betala vårt personliga uppehälle vid sjukdom, föräldraledighet, pension eller annan frånvaro från arbetet. Bryts detta samband hotas inte bara finansieringen utan också det för samhällssammanhållningen helt avgörande förtroendet mellan stat och medborgare respektive medborgare emellan.

Det enorma tryck som flyktingkrisen innebär för samhället försämrar möjligheten att ge förutsättningar för alla att etablera sig, såväl för svenskfödda som invandrade. Allt färre kommer då att kunna ges möjlighet att uppfylla samhällskontraktet med ökade klyftor, försämrade offentliga finanser och lägre tilltro som följd. För att inte hamna där krävs förändringar i den förda flykting- och arbetsmarknadslagstiftningen. Endast en mindre del av de beviljade uppehållstillstånden ges idag till människor som faktiskt flyr krig och förtryck. 89 procent av alla beviljade uppehållstillstånd ges på andra grunder än de som följer av FN-konventionen. Med den enorma ström av människor till Sverige som vi upplever idag måste vi prioritera de verkligt hjälpbehövande. Vidare måste de nyanlända snabbt beredas en väg in i samhällsgemenskapen via jobb och utbildning. En stel arbetsmarknad med minst andel låglönejobb i Europa och en lika stel skola ger inte dessa förutsättningar.

Den svenska samhällsmodellen är under press, låt inte pressen bli för hård.

Israel går över gränsen

FN:s människorättsråd antog helt nyligen en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Till denna resolution har man nödgats sedan åtskilliga rapporter påvisat bosättarnas tilltagande våld mot palestinska västbankbor.

Enligt israeliska människorättsorganisationer är bosättarvåldet ett utbrett fenomen och där färre än 10 procent av de utredda övergreppen leder till åtal. Till de fysiska övergreppen ska också det förtryck fogas som följer av israelernas omfattande exploatering av mark och vatten vilket effektivt förhindrar palestinierna från att själva kunna bygga upp en fungerande ekonomi.

Israels övertramp i förhållande till gällande avtal och gentemot den palestinska minoriteten omöjliggör en fredlig utveckling i regionen. Ett förtryckt och förnedrat folk utan möjlighet till egen försörjning kommer aldrig frivilligt att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Att som israelvän med sympatier för landets utsatthet i en i övrigt fientlig omgivning behöva konstatera detta är inte kul. Men i takt med att Israel går över alltfler gränser lär man tappa fler och viktigare allierade än mig.

En ofriare värld utan USA

Syriens enväldige president Bashar al Ashad och dennes regim beräknas nu ha mördat drygt 1 600 civila syrier. Vad de syriska medborgarna bestraffas och mördas för är de krav som de ställer på att fler partier än endast presidentens Baathparti ska tillåtas. Presidenten ärvde tronen från sin despotiske far som styrde landet med samma järnhand som nu sonen gör. Det mänskliga lidandet är och har varit enormt och Syriens grannar har en ständig anledning till oro. Den kände syriske motståndsmannen Suheir Atassi konstaterar att regimen begår folkbrott och frågar sig var den fria världens folk är.

Den fria värld som Atassi troligen appellerar till är samlad i FNs korridorer. Att FN är förlamat och oförmöget att agera vet vi sedan tidigare. Förtryckarregimerna i Ryssland och Kina, medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet, motsätter sig all inblandning i länders ”interna angelägenheter” vilket i praktiken innebär att FN står bakbundet. Så några förhoppningar till världssamfundet bör Atassi och syrierna inte ha.

Den fria värld som ännu har reella möjligheter att göra skillnad utgörs av de länder som gång efter annan fördömts för sina insatser och bespottats för det mod som dess ledare och deras folk uppbringat. USA och Storbritannien lär därför tveka inför ytterligare insatser för den fria världen. Otack är tidens lön och för detta får nu frihetssuktande syrier betala.

FN åter på läktaren

Det såg ett tag riktigt ljust ut för de libyska frihetskämparna. Tappert stred de mot överste Gadaffis förtryckarregim utan egentliga materiella förutsättningar. Fäste efter fäste intogs och Gadaffi själv syntes alltmer desperat.

Verkligheten kom dock ifatt och regimens militära överlägsenhet tycks nu till fullo ta ut sin rätt. Den luftburna överlägsenheten i form av attackflyg och helikoptrar kombinerad med ett kraftigt övertag även på marken via stridsvagnar och tungt artilleri pressar oppositionen allt hårdare.

Alltsedan stridigheterna inleddes har oppositionens enda krav på omvärlden varit införandet av en flygförbudszon vilket skulle jämnat ut oddsen drastiskt. Hoppet har allena stått till FN och dess godkännande eftersom EU saknar erforderliga stridsförband och NATO inväntar FN:s samtycke.

Hos FN stöter dock frihetskämparna på patrull. Med diktaturen Kina och semidiktaturen Ryssland i säkerhetsrådet är utsikterna noll för ett FN-mandat. Och inte förbättras utsikterna av att Rysslands och Kinas ambassadörer nu sitter i förhandlingar med Libyen om utvecklade bilaterala relationer och ökad access för ryska och kinesiska företag till libysk olja.

Förenta Nationerna, församlingen som strävar mot världsfred och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, sitter nu åter på läktaren när de som mest behövs nere på plan. Frågan är hur länge den fria världen ska acceptera denna hycklarförsamling som världsfredens övervakare?