EU är det bästa vi har

Bespottad

EU är en uppskattad spottkopp. Allmän, anonym och försvarslös. Förutom upphävda passkontroller och spritkvoter är det mest skit därifrån, hörs det. Motsägelsefullt nog är svensken ändå övervägande EU-vän. I maj uppgav sig 57 procent i huvudsak vara för ett medlemskap och endast drygt 17 procent däremot.

Faktum är att den västerländska liberala, demokratiska och frihandelsvänliga modellen inte varit så här trängd på länge. Från öst tränger sig Putin och Xi Jinping allt oblygare på med sina despotiska strävanden alltmedan Trump från väst inte bara drar sig tillbaka utan också slår tillbaka. Utvecklingen visar med ryslig tydlighet att demokrati, mänskliga rättigheter och frihandel inte är något beständigt. Det är värden vi måste slåss för. Jämt. EU är en bräcklig organism, med 27 mer eller mindre disparata beståndsdelar och därpå följande brister. Som helhet är vi dock relativt ense, och endast som helhet är vi starka. Inga skulle bli gladare om EU föll samman än trion Putin, Jinping och Trump, ty ensamma äro vi alla enkla byten.

Vän av öppenhet, demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter inser vikten av ett sammanhållet EU. För brister och skönhetsfläckar till trots så är EU ändå det bästa vi har. Skönt då att de allra flesta än så länge också håller med om det.

Fler borde följa Obamas exempel

Fler politiker borde visa

vad som döljer sig under masken.

I den politiska vardagen är viss grad av populism allmänt accepterad och ses som närmast en självklarhet. En hel del pajer kan tillåtas fara mellan meningsmotståndarna, liksom överord rörande deras onda uppsåt och illvilja. Det hör den politiska teatern till för rollbesättningen är vad den är, liksom manuskriptet.

Allvar blir det först när de verkliga skurkarna beträder scenen. De som inte bara aspirerar på en roll i pjäsen, utan hotar riva hela teatern. Denna känsla av allvar har infunnit sig i USA i samband med presidentvalsföreställningen. De gamla rollinnehavarna, populärt benämnda ”etablissemanget”, har därför tvingats kasta sina teatermasker för att prata allvar med publiken. Det krävdes således en stollputte som Donald Trump för att få vett ur politikerna. Och det krävdes en Trump för att få president Obama att kasta sin mask och tala klarspråk kring vad som faktiskt gör skillnad. I The Economist uttrycker han sig tydligare än någonsin förr i termer av  att ”kapitalismen varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin upplevt” samt att ”vinst och incitament är viktigt”.

Fler etablerade politiker borde likt Obama kasta sin mask och sluta rabbla inövade repliker. Det skulle applåderas av publiken och säkert freda deras teaterscen från andra aktörer liknande den där Trump.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång

USA är ingen favorit hos vänstern

Mödosamt skrider förhandlingarna framåt mellan EU och USA kring TTIP. Frihandelsavtalet är ett av de viktigare i sitt slag, då det skulle knyta världens två största ekonomier närmare varandra, förenkla handel och öppna för tiotusentals nya arbetstillfällen. Avtalet skulle därtill tydliggöra förhållandet mellan investerare och stater genom inrättandet av en särskild konfliktlösningsmekanism, ISDS. Just det senare har fått vänstern på tårna och gett Socialdemokraterna kalla fötter.

Trots att Sverige redan idag har s.k. ISDS-mekanismer med 67 andra länder och trots att den ingår i runt 3 000 internationella avtal hävdar vänstern nu att just denna variant är särskilt otäck. Så otäck att avtalet överhuvudtaget inte bör komma till stånd. Kritikerna hävdar att Sverige härigenom skulle ge upp sin nationella integritet till förmån för storföretagens intressen. Att kritiken väcks just nu är dock ingen tillfällighet. Av de redan existerande 67 avtalen med ISDS-mekanismer återfinns avtal med Iran, Kina, Nigeria, Venezuela och Saudiarabien. Dessa länder har vänstern inga problem med, värre är det dock med otäcka USA. Att Venezuela skulle vara mer tillförlitligt än USA i handelssammanhang kan knappast ens Jonas Sjöstedt göra troligt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång utbrast nämnde Sjöstedt glatt i samband med det uppsagda saudiavtalet. Och det är sannolikt hela förklaringen till den högljudda och aggressiva kritik som förts fram mot avtalet och möjligheten till tvistelösning, det handlar ju för fasen om USA!

En försåtlig frihet

Trycket blir allt hårdare på Migrationsverkets asylhanterande enheter. Över 1 000 asylsökande söker sig nu till Sverige varje vecka, främst från krutdurken i Syrien men även från de utfattigare delarna av Balkan.

Migrationsverket har att skyndsamt hantera varje ärende vilket givetvis blir allt hopplösare då myndighetens resurser är knappa. Vad än värre är, är att de asylsökande och de med nybeviljade uppehållstillstånd tenderar att samlas på ett fåtal, redan överbefolkade orter och förorter. Så tar exempelvis Södertälje emot 25-30 syrier i veckan, ett Södertälje som redan svalt fler irakier än USA och Storbritannien tillsammans. Södertälje och ett fåtal ytterligare orter är nu så hårt ansatta att de näppeligen kan tillgodose ens de mest basala behoven såsom bostad, grundläggande SFI-utbildning eller skolgång för de yngre. Följderna för individen och samhället som helhet blir ett kostsamt och destruktivt utanförskap som tär på såväl solidaritet med de utsatta som på ekonomin.

Individens frihet gentemot statligt överförmynderi ska alltid försvaras men ifråga om asylsökandes och flyktingars fria val av bosättningsort tenderar den att leda oss i fördärvet. Detta är därför en frihet som regeringen omgående bör inskränka.

http://www.politico.se/artikel/5578/stor-flyktingstr%C3%B6m-pressar-kommuner/

Gemenskap skapas inte via skattesedeln

I Sverige betalar vi drygt hälften av våra inkomster till statskassan, direkt via löneskatt och indirekt via konsumtion, sparande och boende. Detta innebär att snittsvensken avstår motsvarande belopp till det gemensamma och allmänna. Förespråkarna av högskattesamhället argumenterar för att transfereringar finansierade via skattesedeln är vägen till gemenskap och omsorg av varandra.

2012 har Sverige flest singelhushåll i världen, svenskar är bland de sämre på att skänka och ge och antalet depressioner är oförklarligt många. Detta är knappast heller några nya fenomen som tillkommit under den borgerliga regeringstiden. Utvecklingen, mot ensamhet och oginitet, har snarare pågått under flertalet decennier trots alltså det enorma skattetrycket. Skillnaden är slående och anmärkningsvärd när jämförelse görs med många lågskatteländer. USA är världsledande på givmildhet, sydeuropéer och sydamerikaner värnar och vördar familj och äldre och få av dessa länder är så deppiga som vi svenskar.

Gemenskap skapas inte via tvångsmässiga överföringar utan av helt andra faktorer vilket Sverige är ett lysande exempel på. Världens högsta skatter har, snarare än till ökad gemenskap, lett till ett anonymiserat samhälle där givmildhet är ett okänt begrepp, där våra äldre blivit ett samhällets ansvar och där var mans solidaritet fastställs i samband med den årliga taxeringen.

En ofriare värld utan USA

Syriens enväldige president Bashar al Ashad och dennes regim beräknas nu ha mördat drygt 1 600 civila syrier. Vad de syriska medborgarna bestraffas och mördas för är de krav som de ställer på att fler partier än endast presidentens Baathparti ska tillåtas. Presidenten ärvde tronen från sin despotiske far som styrde landet med samma järnhand som nu sonen gör. Det mänskliga lidandet är och har varit enormt och Syriens grannar har en ständig anledning till oro. Den kände syriske motståndsmannen Suheir Atassi konstaterar att regimen begår folkbrott och frågar sig var den fria världens folk är.

Den fria värld som Atassi troligen appellerar till är samlad i FNs korridorer. Att FN är förlamat och oförmöget att agera vet vi sedan tidigare. Förtryckarregimerna i Ryssland och Kina, medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet, motsätter sig all inblandning i länders ”interna angelägenheter” vilket i praktiken innebär att FN står bakbundet. Så några förhoppningar till världssamfundet bör Atassi och syrierna inte ha.

Den fria värld som ännu har reella möjligheter att göra skillnad utgörs av de länder som gång efter annan fördömts för sina insatser och bespottats för det mod som dess ledare och deras folk uppbringat. USA och Storbritannien lär därför tveka inför ytterligare insatser för den fria världen. Otack är tidens lön och för detta får nu frihetssuktande syrier betala.

Bagdad Ben spränger alla gränser

Fed chefen Ben Bernanke tryckte i veckan åter på avtryckaren. 600 nytryckta miljarders dollar ska i rask takt ut på marknaden. Bernanke har nu släppt alla hämningar, så sent som i våras avlossade han en salva på 1 700 miljarder dollar i form av nödkrediter och stödköp av stats- och bostadspapper. Världen simmar nu i färsktryckta dollars vars enda egentliga värde försvaras av kinesernas aldrig sinande dollartörst.

Den amerikanska ekonomin har under en längre tid urholkats till en schweizerost. Senast detta blottlades, hösten 2008, öppnades helvetets alla portar. Inte bara jänkarna själva utan även deras handelspartners fick betala dyrt den gången. Med oändlig tillgång till billiga bo- och inblancolån höll amerikanarna sin egen och världsekonomin på högvarv. Konsumtionskarusellen snurrade allt snabbare, dock utan att någon vare sig producerade eller betalade för bränslet. När omständigheten uppdagades inte bara hackade karusellen utan spårade helt ur. Resenärerna stapplade omtöcknade och ruinerade ut ur ekipaget. Kvar stod en blottlagd maskinist utan minsta cent i ersättning.

Ben Bernanke, föregångaren Greenspan och en rad utgiftsälskande presidenter har under en längre tid blåst upp landets balansräkning. Detta i sådan omfattning att kraschen och framtida krascher till slut blev och kommer att bli oundvikliga. USA är fast i lyxfällan, med utgifter vida överstigande inkomsterna. Tyvärr verkar dock inga lärdomar ha tagits. I maskopi fortsätter Bagdad Ben och president Obama blodbadet. Nu gäller det att få fart på hjulen igen.

Situationen är närmast att likna vid Bagdad Bobs famösa segertal 2003. Ett ”segertal” som ackompanjerades av invaderande amerikanska trupper och stridsvagnar. Total förnekelse hjälpte inte den gången och det lär det inte göra den här gången heller.