I Sverige betalar vi drygt hälften av våra inkomster till statskassan, direkt via löneskatt och indirekt via konsumtion, sparande och boende. Detta innebär att snittsvensken avstår motsvarande belopp till det gemensamma och allmänna. Förespråkarna av högskattesamhället argumenterar för att transfereringar finansierade via skattesedeln är vägen till gemenskap och omsorg av varandra.2012 har Sverige flest singelhushåll i världen, svenskar är bland de sämre på att skänka och ge och antalet depressioner är oförklarligt många. Detta är knappast heller några nya fenomen som tillkommit under den borgerliga regeringstiden. Utvecklingen, mot ensamhet och oginitet, har snarare pågått under flertalet decennier trots alltså det enorma skattetrycket. Skillnaden är slående och anmärkningsvärd när jämförelse görs med många lågskatteländer. USA är världsledande på givmildhet, sydeuropéer och sydamerikaner värnar och vördar familj och äldre och få av dessa länder är så deppiga som vi svenskar.
Gemenskap skapas inte via tvångsmässiga överföringar utan av helt andra faktorer vilket Sverige är ett lysande exempel på. Världens högsta skatter har, snarare än till ökad gemenskap, lett till ett anonymiserat samhälle där givmildhet är ett okänt begrepp, där våra äldre blivit ett samhällets ansvar och där var mans solidaritet fastställs i samband med den årliga taxeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar