Mossan tätnar med Juholt

Välinövat och värdeladdat var det, Håkan Juholts installationstal. Närvarande kunde enligt utsago knappt hålla sig för gråt då partiledaren utlovade en ”social demokrati” byggd på ”moralisk tillväxt”.

Den luttrade pensionären kan vänta ett reformerat (och garanterat förmånligare) pensionssystem, kvinnorna ett jämlikare samhälle, kulturälskare gratis museientré, barnfattigdomen ska utraderas och vinstdrivande verksamheter inom det offentliga ska vänta en betydligt tuffare attityd.

Juholts socialdemokrater ska återerövra initiativet, allrahelst genom en gigantisk offentlig offensiv. Politiken ska återerövra det privata rummet som borgerligheten expanderat till oanständighetens rand. Givetvis med allas vårt bästa för ögonen. Vad skönt suckar säkert vissa. Kanske kan det bli som förr, då posten delades ut av Posten och då ingen behövde ta egna olustiga beslut.

Mossan tätnar på Sveavägen 68. Istället för att räfsa ogräset odlar Juholt nu inte bara egen mustasch utan än värre en helmossig politik.

Skippa taktiktramset Borg

”Värnskatten är skadlig för tillväxten, inte minst för att den straffbeskattar utbildning och entreprenörskap”. Så står det i Alliansens valmanifest på vilket man gick till val och segrade. Denna passus uppmärksammas på DI Debatt (21/3) av Sacos respektive TCO:s ordföranden Anna Ekström och Sture Nordh. Debattinlägget har de träffande nog betitlat ”Bara valtaktik att behålla den skadliga värnskatten”.

Ekström och Nordh framhäver de tunga rapporter som Globaliseringsrådet och Långtidsutredningen lagt fram. Rapporter som båda landar i att den högsta marginalskatten har så snedvridande effekter att den inte genererar några intäkter alls, vilket i sin tur innebär en samhällsekonomisk förlust. Långtidsutredningen konstaterar också att en förutsättning för ökade arbetsinsatser i samhället, vilket kommer att krävas för bibehållna skatteintäkter och fortsatt välfärd, är en koncentration på marginalskatterna. Utredarna ser i sammanhanget avskaffandet av värnskatten som en lämplig åtgärd.

Fack, expertis och regering synes alltså överens. Nu måste bara Anders Borg skippa sitt taktiktramsande.

Låt inte nostalgin förleda

På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.

Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.

Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.

Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.

Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.

FN åter på läktaren

Det såg ett tag riktigt ljust ut för de libyska frihetskämparna. Tappert stred de mot överste Gadaffis förtryckarregim utan egentliga materiella förutsättningar. Fäste efter fäste intogs och Gadaffi själv syntes alltmer desperat.

Verkligheten kom dock ifatt och regimens militära överlägsenhet tycks nu till fullo ta ut sin rätt. Den luftburna överlägsenheten i form av attackflyg och helikoptrar kombinerad med ett kraftigt övertag även på marken via stridsvagnar och tungt artilleri pressar oppositionen allt hårdare.

Alltsedan stridigheterna inleddes har oppositionens enda krav på omvärlden varit införandet av en flygförbudszon vilket skulle jämnat ut oddsen drastiskt. Hoppet har allena stått till FN och dess godkännande eftersom EU saknar erforderliga stridsförband och NATO inväntar FN:s samtycke.

Hos FN stöter dock frihetskämparna på patrull. Med diktaturen Kina och semidiktaturen Ryssland i säkerhetsrådet är utsikterna noll för ett FN-mandat. Och inte förbättras utsikterna av att Rysslands och Kinas ambassadörer nu sitter i förhandlingar med Libyen om utvecklade bilaterala relationer och ökad access för ryska och kinesiska företag till libysk olja.

Förenta Nationerna, församlingen som strävar mot världsfred och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, sitter nu åter på läktaren när de som mest behövs nere på plan. Frågan är hur länge den fria världen ska acceptera denna hycklarförsamling som världsfredens övervakare?

Håkan Johult och sen då?

Som ett yrväder drev han in från ingenstans och intog över natten tronen på Sveavägen 68. Håkan Johult är tydligen en verbal gråsosse med en pragmatisk hållning och bred förankring i leden. Måhända är han ingen ideolog men har istället ett kraftigt driv vilket enligt de som vet kan kompensera andra eventuella brister. Karln har också en något avvikande look och har liknats vid än den ena, än den andra.

Personen Johult är analyserad ut i fingerspetsarna och är enligt vissa det perfekta valet och enligt andra ännu en ur andrahandssorteringen. Men frågan är om det är valet av partiledare som avgör socialdemokratins framtid. Frågan är väl snarare om partiets politik överhuvudtaget har någon framtid.

S tillsatte efter höstens brakförlust en kriskommission med uppgift att analysera det som varit och sia om det som komma skall. Produkten av detta arbete blev ett digert dokument med budskapet att partiet har en vägvinnande politik men att folk bara inte fattat detta. Kommissionen efterlyser därför än mer av den politik som nu förlorat två raka val. Mer offentlig verksamhet, mer stat, mindre valfrihet, höjda bidragsnivåer och varför inte mer skatt. I korthet mer Palme och Gunnar Sträng.

Vid nästa val har borgerligheten styrt landet i 8 år och alltfler tar det borgerliga för givet. Alltfler arbetare röstar blått och allt färre fackanslutna röstar rött. I detta läge tror S att bara än lite mer av det gamla skulle stoppa utvecklingen. Det intressant är inte Håkan Johult utan vilket existensberättigande socialdemokratin har överhuvudtaget.

Varför inte göra hela Sverige till en nystartszon?

SD:s Jimmy Åkesson gick på SVD:s debattforum (11/3) till angrepp mot regeringens förslag att införa speciella nystartsforum i utpräglade utanförskapsområden (SVD debatt 10/3). Tanken bakom förslaget är att öka drivkraften för att starta och driva företag och att anställa. Detta menar regeringen ska ske genom sänkta skattekostnader i form av nedsatt bolagsskatt, sänkta socialavgifter och sänkt fastighetsskatt.

Det största problemet och huvudförklaringen till det utbredda utanförskapet har regeringen identifierat i de höga trösklarna som möter många av dem som vill in på arbetsmarknaden. Lägre kostnader för entrepenörer att verka och anställa ska enligt initiativtagarna leda till fler jobb och att fler företag startas.

Jimmie Åkesson å sin sida invänder att idén om nystartszoner, etablerade i invandrartäta förortsområden, är diskriminerande mot såväl människor som företag. Etablerandet av de specifika zonerna strider enligt Åkesson mot EU:s konkurrensregler eftersom infödda svenskar inte får del av skattesänkningarna vilket innebär en diskriminering. Säkerligen ligger en del i det Åkesson säger och möjligen vore insatsen att betrakta som diskriminerande.

Om nu sänkta skattekostnader för företagande och anställning har alla de positiva effekter som regeringen hävdar och om trösklarna in på arbetsmarknaden sänks genom lägre socialavgifter så borde väl detta gälla även för andra områden än endast ”utanförskapsområden”? För att gå både Åkesson och regeringen till mötes vore därför en idé att göra hela Sverige till en nystartszon med lägre skatter på företagande och anställning.

Dyr nota för integritetsvurm

Häromdagen kom notan för saneringskostnaderna av Stockholms, Västra Götalands och Skånes kollektivtrafik. SL i Stockholm har sedan 2002 pungat ut över miljarden endast för klottersanering av lokaltrafikens ekipage. Västtrafik i Västra Götaland bränner årligen 40 miljoner medan Skånetrafiken spenderar 30 miljoner vardera år.

För SL:s avbrända miljard hade stockholmaren istället kunnat få 285 nya bussar, 25 nya tunnelbanetåg eller 12 pendeltåg. På grund av den besinningslösa och fullständigt meningslösa vandalismen tvingas nu istället stressade kollektivtrafikanter stå och huttra på perrongen.

I en slags pseudoverklighet lever de som inte vill övervakas eller övervaka. Detta samtidigt som en rad exempel från den verkliga verkligheten visar att kameraövervakade platser är både lugnare och förskonade från vandalism. Att förespråka övervakning skär i mitt liberala hjärta, men Sveriges alla vandaler tycks mig inget annat val ge. Notan har blivit för dyr för naiv integritetsvurm.

Saker ska kallas vid sitt rätta namn

Den historiskt höga arbetslösheten är ett mantra som ständigt återkommer i samhällsdebatten. Under valrörelsen var den oppositionens favoriserade käpphäst. Massarbetslöshet kring 10 procent var mumma för annars idélösa företrädare på den rödgröna flanken. I sin iver att framställa regeringens arbetslinje som ett fiasko förtegs dock relevanta fakta, fakta som faktiskt ger en helt annan bild av denna ”historiska massarbetslöshet”.

Det första och kanske främsta faktum att förtigas var naturligtvis den globala och avgrundsdjupa finanskris som världen drabbades av. Som det lilla och exportberoende land Sverige är så slog den oss extra hårt. Det andra och kanske mindre uppenbara faktumet är att Sverige under 2007 bytte metod att mäta arbetslöshet. Från och med maj 2007 räknades plötsligt en hel hop nya svenskar som arbetslösa, svenskar som tidigare inte existerat i statistiken. I ett huj var Sverige inte ett dugg bättre än sin omgivning.

För att få en rättvis bild av arbetsmarknadens utveckling är det därför rimligare att se till antalet sysselsatta i ekonomin. Denna statistik är betydligt trevligare. Enligt statistik från SCB har sysselsättningen endast varit högre än 2010 vid tre tidigare tillfällen, ´89/´90 och 2007. Sedan 2006 har ytterligare 120 000 svenskar kommit ut på arbetsmarknaden. Ganska imponerande siffror med tanke på den minst sagt turbulenta period som förelåg. Än mer imponerande blir siffran vid en jämförelse med 90 talets kris då sysselsättningen inte återhämtade förrän under 2000 tal.

För en saklig debatt och en rättvisande bild av regeringens politik måste saker kallas vid sitt rätt namn. Massarbetslösheten är med rätt siffror inget annat än ett ihopdiktat vänsterspöke.

Vidöppen dörr för Sverigedemokraterna

Att dörren nu skulle vara ”stängd” för främlingsfientliga partier, vilket statsministern hävdade i och med den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet, är rent nonsens.

Regeringspartierna och MP har i dagarna enats i en historisk uppgörelse om att papperslösa, dvs. illegala, invandrare ska ha samma rätt till sjukvård och skola som legala. Detta innebär att offentligt finansierade skolor och sjukhus ska erbjuda sina tjänster åt grupper som polisen, å sina yrkesvägnar, har att jaga. En minst sagt absurd situation.

Lika absurt och motsägelsefullt är det budskap som överenskommelsen sänder ut. Håll dig bara undan, undvik att söka asyl och bryt i allmänhet mot lagen så riskerar du ingenting. Hur premierande av sådant beteende skulle stänga dörren för SD är för mig en gåta. Att lagbrytare belönas med tjänster finansierade av skattebetalaren samtidigt som den laglydige asylsökaren hotas av avvisning kan aldrig vara riktigt.

Risken är att överenskommelsen snarare har sparkat ut dörren helt för SD och andra främlingsfientliga krafter. En fungerande och rättvis migrationspolitik är nämligen det enda som skulle kunna stänga den omtalade dörren. Den historiska överenskommelsen är tyvärr ett milsteg i helt fel riktning.

Släpp hästarna fria

Inte för att jag gillar Tomas Ledin men jag kom häromdagen ändå att tänka på honom och hans gamla popdänga. Detta inte helt utan anledning utan med Vivian Redings, EU kommissionens vice ordförande, hot om lagstiftning i fråga om jämställdhet och kvotering. Enligt förslaget skulle varje EU-medlemsland få ett år på sig att öka andelen kvinnliga styrelseledamöter, annars hotar Kommissionen med lagstiftning.

Redings och kommissionskollegor har bestämt sig att en gång för alla råda bot på Europas underskott av jämställdhet och kvinnliga styrelseledamöter. Med ett pennstreck skulle ojämställdheten utraderas och kvinnan jämställas mannen. Reding må vara en kraftfull kvinna men hennes kladdiga crayolakritor och kvoteringsplaner skulle inte lösa problemet mer än ett extralager mascara på en finnig tonårsnuna. Och inga acneproblem försvinner ju av en extraportion smink.

Ojämställdhet, definierad som lågavlönade kvinnor i få chefspositioner, går djupare än ledamotsfördelningen i styrelserummen. Ojämställdhet förklaras inte av ett illvilligt diskriminerande gubbvälde utan har mestadels fullt naturliga orsaker.

I Sverige återfinns de kvinnodominerade yrkena inom den offentliga sektorn vilket tvivelsutan påverkar såväl karriärsmöjligheter som löneutveckling. Detta problem löses inte av Reding och hennes påtänkta kvoteringslagar utan snarare genom att släppa fram drivna och entreprenöriella kvinnor inom de områden där majoriteten återfinns. Här kommer Ledin in i bilden. Släpp hästarna fria och mycket av kvoteringsfrågan kan förpassas till historien.

Snusexport med gott samvete

Snus är knappast en produkt som vare sig doktorn eller tandläkaren ordinerar. Att tänder svartnar och att nikotin är beroendeframkallande står väl lika klart. Med beaktande av snusets hälsovådliga effekter har Sverige länge motarbetat all form av internationell spridning. Allt med vår omvärlds bästa för ögonen får man förmoda.

Sveriges obstinata hållning i snusfrågan är ett exempel i raden på hur blågul moral exporteras till frälse för omvärlden. Det svenska samvetet ska kritvitt förbli, helt i linje med storsinta biståndspolitiska mål, alliansfrihet och goda relationer med de fattigaste här på jorden. Den kritiske, som undertecknad, konstaterar att samvetet redan är tämligen nedsolkat och att tiden nu är inne att tillstå detta. Miljarder av biståndskronor har under åren försnillats och/eller stöttat diktaturer. Alliansfriheten är, och har alltid varit, ett skämt och få fattiga och förtryckta har hjälpts av vårt stöd åt Castros, Mugabes och Chrusjtjovs regimer.

Oavsett snusets hälsoeffekter gagnar exportförbudet inte någon. Européer, amerikaner, asiater och afrikaner älskar sprit och cigaretter lika mycket som vi svenskar och inte skulle lite svenskt snus göra saken värre. Sverige är vare sig världens samvete eller moraliskt förmer. Med detta sagt finns föga anledning att neka svenska snusproducenter samma tillträde till marknaden som deras konkurrenter.