Rimligt att alla bidrar efter förmåga

Försäkringskassan har just avslutat sin egen utredning av de sjukförsäkringsregler som infördes under förra mandatperioden. Utredningen kan snarast betraktas som ett beställningsjobb från en i frågan hårt pressad regering. Särskilt angelägen har frågan om kravet på den omförsäkrade att ta ett jobb på ”den reguljära arbetsmarknaden” varit. Begreppet ”reguljär” har varit diffust och opreciserat vilket i många fall inneburit att personer som bedömts ha haft viss arbetsförmåga ansetts som tillgänglig för arbetsmarknaden. Kritiken har varit obarmhärtig och flera fall har av media och opposition lyfts fram där tidigare sjukskrivna fallit mellan stolarna som vare sig sjuka eller friska.

I utredningsförslaget från Försäkringskassan har såväl sjukdoms- som arbetsmarknadsbegreppet definierats. Med de nya föreslagna reglerna ska det bli enklare att avgöra huruvida en person är sjuk och om inte, vilka jobb denne är förmögen att utföra.

Fokus i de nya sjukförsäkringsreglerna ligger på rätten till rehabilitering och inte som tidigare, rätten till sjukdom. Distinktionen är avgörande och har ett viktigt signalvärde, sjuka ska rehabiliteras och de med förmåga ska vara med och bidra. Att bistå i rehabiliteringsprocessen och att påtala vikten av och underlätta egenförsörjning tillhör statens kärnuppgifter. Att då höra ledande socialdemokrater (Thomas Eneroth, SVD 20/8) raljera över hur sjukskrivna journalister kan tvingas till arbete utom den egna professionen är beklämmande.

Alla ska ha rätt till rehabilitering och de som är för sjuka därtill ska ha rätt till sjukpeng. Detta är lika självklart som det borde vara att alla med förmåga, efter förmåga, ska vara med och bidra.

Sociala missförhållanden må var en orsak men knappast en anledning

Krigsliknande scener utspelar sig i London och i andra delar av England. Kriget förs vare sig av islamistiska fundamentalister, högerextremister eller vänsteraktivister utan av brittiska ungdomar. En underbemannad och överrumplad polisstyrka kan näppeligen hålla mobben i schack vilket fått fatala konsekvenser för civilbefolkning och infrastruktur. Fördömandena torde vara unisona med tanke på alla de oskyldiga som drabbas och de enorma kostnader som blir följden.

Dock, vilket närmast uteslutande är fallet när ungdomar begår brott, sökes förklaring inte hos ungdomarna själva utan hos deras omgivning. Samhället, med alla dessa brister, ges istället skulden. Misslyckad integration, undermålig skola, segregation och i vissa fall allmän tristess förklarar kravaller och skadegörelse samt våld mot poliser och civila. Till viss del kan detta tyvärr också vara förklaringen. I det överbeskyddande samhälle som England, Sverige och många av våra välmående västerländska grannar byggt, upplever sig många sakna ett personligt ansvar. Ansvaret ligger istället hos någon annan, företrädesvis hos ”samhället”.

Samhällets ”misslyckande” och de sociala missförhållanden som följer därav är garanterat en orsak till frustration, men de kan aldrig utgöra anledning till aggression mot andra. Ett samhälle består till syvende och sist av individer, samtliga utrustade med ett eget ansvar. Och med den kunskapen kan samhället aldrig misslyckas utan endast oansvarsfulla individer som ingår däri. Kravaller, oavsett om de sker i Malmö, Göteborg, London eller Birmingham förtjänar därför unisona fördömanden.

En ofriare värld utan USA

Syriens enväldige president Bashar al Ashad och dennes regim beräknas nu ha mördat drygt 1 600 civila syrier. Vad de syriska medborgarna bestraffas och mördas för är de krav som de ställer på att fler partier än endast presidentens Baathparti ska tillåtas. Presidenten ärvde tronen från sin despotiske far som styrde landet med samma järnhand som nu sonen gör. Det mänskliga lidandet är och har varit enormt och Syriens grannar har en ständig anledning till oro. Den kände syriske motståndsmannen Suheir Atassi konstaterar att regimen begår folkbrott och frågar sig var den fria världens folk är.

Den fria värld som Atassi troligen appellerar till är samlad i FNs korridorer. Att FN är förlamat och oförmöget att agera vet vi sedan tidigare. Förtryckarregimerna i Ryssland och Kina, medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet, motsätter sig all inblandning i länders ”interna angelägenheter” vilket i praktiken innebär att FN står bakbundet. Så några förhoppningar till världssamfundet bör Atassi och syrierna inte ha.

Den fria värld som ännu har reella möjligheter att göra skillnad utgörs av de länder som gång efter annan fördömts för sina insatser och bespottats för det mod som dess ledare och deras folk uppbringat. USA och Storbritannien lär därför tveka inför ytterligare insatser för den fria världen. Otack är tidens lön och för detta får nu frihetssuktande syrier betala.