Norge som avskräckande exempel

Vår västliga granne i norr ståtar med Europas lägsta arbetslöshet. Med 2,8 procents arbetslöshet tar årligen tusentals svenskar sin tillflykt till Norge, för arbete och en lukrativ ersättning. Säkert har en och annan luttrad svensk avundsjukt muttrat något elakt om de där stöddiga oljemiljardärerna i väst.

Som tröst till avundsjuka svenskar men till förfång för bortskämda norrmän kan andra mindre avundsvärda siffror lyftes fram. I Norge må få gå arbetslösa, desto fler går däremot sjuka. Drygt 18 procent av alla norrmän i arbetsför ålder (18-66 år) får sin försörjning från sjukpenning, rehabilitering eller förtidspension. Motsvarande siffra i Sverige uppgår till 8 procent. Norge är därmed det land i Europa med störst andel av sin befolkning i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Nationalekonomen Hilde Björnland, verksam vid Handelshögskolan i Oslo, håller det för uppenbart att problemen förklaras av för höga och generösa ersättningsnivåer i trygghetssystemen. Sjukpenningen uppgår exempelvis till 100 procent av lönen i upp till ett år. Och visst lär Björnland ha rätt, för att annars så hurtiga norrmän skulle vara sjukast i Europa faller på sin egen orimlighet.

Norges sjuka mörkertal bör betraktas som ett avskräckande exempel, ett exempel på vilka konsekvenser som alltför generösa ersättningssystem faktiskt kan få för ett land och dess invånare.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2014/5/6/norges-skracksiffra/

Ättestupan behövs

Socialförsäkringsreformen lär vara regeringens mest risade. Inhuman, gräslig och rent ovärdig är några omdömen. Som mest har det stormat kring den bortre tidsgränsen vid vilken arbetsförmågan prövas av Arbetsförmedlingen. I prövningen bedöms huruvida den sjukskrivne är allvarligt sjuk och ska sjukskrivas permanent eller om arbetsförmåga ännu föreligger och en ny sjukskrivningsperiod ska påbörjas. Den bortre gränsen har i populärmedia och av opposition betecknats ättestupan.

Allvarligt sjuka blir, precis som tidigare, permanent sjukskrivna med 80 procentig ersättning av tidigare inkomst upp till en taknivå. Arbetsförmögna får, i motsats till tidigare, nya möjligheter att återgå till arbete genom den s.k. rehabiliteringskedjan. I dagsläget återgår hälften till sjukskrivning efter Arbetsförmedlingens prövning, 10 procent går till arbete och 40 procent till olika stödformer inom jobb- och utvecklingsgarantin. Innan ättestupans införande gick 100 procent till sjukskrivning, mer eller mindre permanent.

Det finns i princip inga saliggörande lösningar på komplexa frågor men ättestupan behövs, inte bara för den svenska ekonomin utan framförallt för att sjuka åter ska kunna bli friska.

Rimligt att alla bidrar efter förmåga

Försäkringskassan har just avslutat sin egen utredning av de sjukförsäkringsregler som infördes under förra mandatperioden. Utredningen kan snarast betraktas som ett beställningsjobb från en i frågan hårt pressad regering. Särskilt angelägen har frågan om kravet på den omförsäkrade att ta ett jobb på ”den reguljära arbetsmarknaden” varit. Begreppet ”reguljär” har varit diffust och opreciserat vilket i många fall inneburit att personer som bedömts ha haft viss arbetsförmåga ansetts som tillgänglig för arbetsmarknaden. Kritiken har varit obarmhärtig och flera fall har av media och opposition lyfts fram där tidigare sjukskrivna fallit mellan stolarna som vare sig sjuka eller friska.

I utredningsförslaget från Försäkringskassan har såväl sjukdoms- som arbetsmarknadsbegreppet definierats. Med de nya föreslagna reglerna ska det bli enklare att avgöra huruvida en person är sjuk och om inte, vilka jobb denne är förmögen att utföra.

Fokus i de nya sjukförsäkringsreglerna ligger på rätten till rehabilitering och inte som tidigare, rätten till sjukdom. Distinktionen är avgörande och har ett viktigt signalvärde, sjuka ska rehabiliteras och de med förmåga ska vara med och bidra. Att bistå i rehabiliteringsprocessen och att påtala vikten av och underlätta egenförsörjning tillhör statens kärnuppgifter. Att då höra ledande socialdemokrater (Thomas Eneroth, SVD 20/8) raljera över hur sjukskrivna journalister kan tvingas till arbete utom den egna professionen är beklämmande.

Alla ska ha rätt till rehabilitering och de som är för sjuka därtill ska ha rätt till sjukpeng. Detta är lika självklart som det borde vara att alla med förmåga, efter förmåga, ska vara med och bidra.