lördag 20 november 2021

Liberaler vid ett vägskäl

Nystart för Sverige,
eller ökenvandring?
Vid Liberalernas landsmöte i dagarna samlas partiet en sista gång inför nästa års val. Under mötet ska delegaterna söka samlas kring och fastställa partiets politik och väg framåt. Utgångsläget är dock dystert, både sett till opinionsläge och stämning internt. 

Tråkigt nog med Liberalerna är att politiken hamnat i skymundan, för sakpolitiskt är partiet en valvinnare. Med en tillnyktrad syn på migration och den sedan länge skarpa men pragmatiska integrationspolitiken är partiet särskilt rätt ute. En skola som ger alla, oavsett förutsättningar och begåvning, samma möjligheter är sedan länge en liberal paroll som inte rimligen saknar folkets stöd. Energi- och klimatkriser löses inte genom skambeläggning och förbud utan genom innovation, teknikutveckling och framtidstro. Detta är enda vägen, vilket Liberalerna förstår och går till val på. Det finns således alla skäl att rösta liberalt, om det inte vore för den gäckande regeringsfrågan. För även om politiken är på plats så förmår man inte ge besked huruvida en borgerlig regering eller fortsatt socialdemokratisk hegenomi föredras. Under sådana förutsättningar vet väljaren således inte om en liberal röst medför fyra ytterligare år av vänsteranstruken politik eller en borgerlig regering. Ställd inför sådan osäkerhet spelar det sedan ingen roll om så politiken ens månde rädda världen. 

Liberalerna står inför ett definitivt vägskäl, förtroende för och stöd åt partistyrelsens borgerliga linje. Alternativt motsatsen och en sannolik mångårig ökenvandring utanför riksdagens beslutsfattande rum och salar.

lördag 6 november 2021

Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?
I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.