Politik är att välja

Vad ska vi med dig till?

Det är inte lätt att vara politiker, samtidigt är det just därför som vi väljer dem. De allra flesta av oss lever liv med mängder av svåra val att fatta, varje dag. Livspussel, jobb, kärlek, båtar och bilar, pockar alla på vår uppmärksamhet och knaprar av vår tid. Därför väljer vi politiker till att fatta de mer strategiska besluten.

Flyktingfrågorna är bland de svårare att hantera, de handlar om långt mer än kronor och ören. Riksdagen har under våren att ta ställning till om ensamkommande ungdomar över 18 år, som kom till Sverige före flyktingpolitiken skärptes, ska få gå klart gymnasiet trots avvisningsbeslut. Utan ansvar för rikets ekonomi, sammanhållning och rättsmedvetande vore frågan enkel, ty i humanismens och generositetens namn skickar man inte ungdomar åter till ett liv i sannolik misär och armod. För den politiker som däremot förstått sin roll och sitt ansvar är frågan svårare. Den som menar allvar med att Sverige ska ha ordning och reda i migrationspolitiken kan aldrig tillåta att Migrationsverket gör en bedömning medan andra delar av samhället gör en annan, där ett avvisningsbeslut blir dispositivt och där systemet urholkas.

Vi väljer politiker för att de ska välja, inte stryka oss medhårs. Detta gäller särskilt i de allra svåraste frågorna.

Likheterna förslår

Ett trött etablissemang, omgivet

av hurtiga populister

Benito Mussolini var en fåfäng egoist som framställde sig själv som den enda person med kapacitet att återställa ordningen. Adolf Hitler var möjligen inte lika fåfäng men led i övrigt av samma sociala åkommor som den nyss nämnde. De båda herrarna verkade i en efterkrigstid präglad av ekonomisk, social och politisk turbulens. Vägen till makten stod relativt öppen då ländernas respektive regeringar utgjordes av svaga och bräckliga koalitioner utan egentliga förutsättningar att driva reformpolitik.

Likheterna mellan då och nu är slående. Förvisso har vi västeuropéer sluppit krig, men finanskrisen vidgade klyftorna, spädde på den sociala oron och sänkte flertalet politiska etablissemang. Krig, globalisering och historiska framsteg inom informationsteknologin har sedan ytterligare rört om i orons gryta. Jordmånen för Mussolini och Hitler-typer är således god, skrämmande god.

Vi har full access till vår historia, om inte annat går den att googla fram. Låt oss lära utav den inför 2017, samt hoppas att fransmän, tyskar, italienare och holländare gjort detsamma när de under året går till valurnorna.

Han är oss svaret skyldig

Skjuter skarpt

Stefan Löfven lättade sannerligen på säkringen när han gav sina utredningsdirektiv till Illmar Reepalu i dennes vinstutredning. För Reepalu gjorde ett gediget jobb, om man hyser största misstro mot företagsamhet och människors förmåga att välja för sig själva.

Närmare 340 000 barn och elever går i en förskola eller skola. Det motsvarar 18 procent av samtliga barn och elever. Det finns drygt 4 000 fristående förskolor och skolor, eller 25 procent av samtliga skolor och friskolor. Det blir en mäktig uppgift för kommunerna att sluka alla dessa, inte minst mot bakgrund av deras redan trängda organisation med både plats- och resursbrist. Endast en fundamentalistisk dåre kan tro att detta är möjligt. Och man kan vara så säker, Reepalus förslag är så långtgående och ogint att de flesta verksamheter skulle släcka ner om han fick sin vilja igenom.

När Löfven nu baxat förslaget så här långt blir han oss ett svar skyldig, hur ska han säkra utbildningen åt alla de friskolebarn och elever som skulle förlora sina utbildningsplatser?

En fråga för demokratin

Många arga, men färre särskilt intresserade.

Idag vinner man inte val på att förklara komplexa samband och presentera intrikata lösningsförslag. Det finns det vare sig tid eller medialt utrymme för. Politiker vinner poäng genom att säga enkla saker som folk tycker är bra. Det är givetvis bedrägeri eftersom världen, likt vår samhällsapparat, är avancerade figurer.

Demokrati bygger på att väljare röstar fram extra ämnade personer som sedan ska lära sig allt det komplicerade så att övriga slipper. Principen bygger således dels på att det finns väl ämnade personer att rösta på och dels att väljarna väljer de som är mest ämnade. Idag verkar det finnas brister i båda ändar. I demokratins linda var politik ett kall, något man ägnade sig åt av omsorg för sitt land utifrån patos. Idag är det en karriärsväg som ofta kräver både lång och trogen tjänst och ett finmaskigt nätverk. Väl valda utgör dessa ”etablissemanget” med ett stort avstånd till väljarna. Väljarna i sin tur misströstar och röstar bort ”etablissemanget”, utan minsta nyansering och med uppenbart ointresse.

Såväl politikerskrået som väljarkåren har en läxa att göra och ett ansvar att ta. Det är en fråga för demokratin, politik är ett kall och med röstande följer ett ansvar. Och frågan besvaras bäst av skola, föräldrar, media och de politiska partierna.