En knuff i rätt riktning

Smith, lika stilig och aktuell

då som nu.

Vad är egentligen politikens uppgift? De allra längst till höger hävdar att den är att hålla sig borta. Med den utgångspunkten behövs inga politiker. Längst vänsterut menar man istället att politiken är folkviljan. Med den tolkningen behövs inte människan.

Mellan extremerna är den politiska skalan full av nyanser. I svensk politik rör vi oss relativt långt ut till vänster samtidigt som vi är individualister och misstror kyrkan. Vi är därför tvehågsna till kollektivism och sekterism men tyr oss ändå till de kollektiva lösningarna. Antagligen för att socialdemokratin skolat oss in det. Detta är ett faktum som måste accepteras av pragmatiska ledare som söker legitimitet. Vi tycker det är jobbigt att välja, men ogillar förmynderi och klåfingriga politiker. En vettig politik är därför att fokusera på de övergripande målen och undvika att peta i detaljer och människors vardag. Med väl utformade incitament och lagom många piskor kan politiken sedan ge individen en vägledning utan att diktera dennes vardag.

Liberalismens anfader Adam Smith talade sig varm om marknadens fria hand, som skulle få oss att hamna rätt till slut. Den fria handen, enligt Smith, måste dock tyglas av vett och sans. Och här har politiken en uppgift, att ge folk en knuff i rätt riktning men i övrigt hålla sig borta.

Ett EU-projekt med uppenbara gränser

Av en annan uppfattning

En uppgiven Donald Tusk, Europeiska Rådets ordförande, meddelade nyligen att EU inte kommer kunna införa tvingande regler kring omfördelning av mottagna flyktingar. Det fick vissa att gå i taket, och andra att jubla. Jublade gjorde man i öst, misströstades gjordes det i väst. Inte minst i Sverige.

Den europeiska gemenskapen har gått från att vara en samarbetsgemenskap mellan ett fåtal kulturellt och ekonomiskt likasinnade till en intim union med de flesta länderna på kontinenten. Expansionen har framförallt gått österut. Tanken med att ge sig österut var god. Genom ekonomisk konvergens, ökad handel och samverkan skulle det ekonomiskt tilltufsade öst lyftas för att på sikt konvergera med oss i väst. Tanken var dock godare än genomtänkt. Idag ser vi hur flera av dessa länder fjärmar sig från gemenskapen och dess allmängiltiga principer. För vår historia och bakgrund formar oss och EU:s vidgande sprickor är ett bevis på det. I Polen och Ungern vinner man framgång på att begränsa yttrandefrihet och montera ned rättssäkerheten. En ytterligare gemensam nämnare är att demokrati tycks vara mindre intressant. 

Det blir allt tydligare att EU-samarbetet har sina gränser. Vi är olika, och det måste accepteras och respekteras. Om så inte sker kommer garanterat fler medlemmar slå bakut, med en snabbt eroderande gemenskap som följd.

För nit och redlighet

Nåt att sträva efter

I Sverige lönar det sig illa att utbilda och anstränga sig, betydligt sämre än i jämförbara och konkurrerande länder. Men det är inte främst lönenivån som är låg utan summan som slutligen landar på lönekontot.

Alkohol, tobak, gifter och utsläpp beskattas hårt, eftersom samhället vill begränsa dess omfattning. Det är legitimt enligt de flesta, och därför allmänt accepterat. Tyvärr verkar det ha blivit lika accepterat att straffbeskatta utbildning, arbete och flit. Det är olyckligt eftersom just dessa element utgör grundstenarna i samhällsbygget. Utan dessa byggstenar, ingen skattebas, välfärd eller pension. Skatter påverkar våra val och vårt beteende. Höga skatter minskar efterfrågan, om det så handlar om snus, sprit eller arbete.

Det är i ljuset av detta som regeringens välfärdssatsningar ska ses. Ett flertal steg har tagits i en omvänd skatteväxling. Jobbskattehöjningar följs av en strid ström bidragshöjningar, för att inte arbeta. Förfarandet fungerar så länge alla konjunkturstjärnor står rätt på himlen, men kommer straffa sig så snart stjärnorna börjar falla. Då är det bara nit och redlighet som kan rädda oss. Och en ny regering.