Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

Backa inte bandet

Vill backa bandet

Tonläget i budgetdebatten skruvas upp allt högre. Och lika gälla som tvärsäkra äro argumenten från alla håll. Ska Sverige startas om medelst skattehöjningar och offentlig expansion, som LO och regeringen föredrar, eller genom skattesänkningar och arbetslinjen som Svenskt Näringsliv och de borgerliga önskar. Striden lär bli bitter, för mycket står på spel.

Att höga skatter ger högre offentliga intäkter är skattehöjarnas utgångspunkt, liksom att lägre dito urholkar skattebas och välfärd. Vore det så enkelt hade valet varit enkelt för ett välfärdstörstande folk som det svenska. Senare års ekonomiska utveckling grumlar dock bilden. Skattekvoten, skatt som procent av BNP, har sänkts från nästan 49 procent år 2000 till drygt 44 procent 20 år senare. Samtidigt har skatteintäkterna i reala termer ökat med drygt 20 procent. Också räknat per capita är ökningen imponerande, även den 20 procent. Resurserna till välfärden har härigenom kunnat ökas både per capita och räknat i fasta värden sedan 2006.

Det är givetvis fritt fram för LO och regeringspartierna att argumentera för höjda skatter. Men det ska då göras utifrån ett ideologiskt perspektiv snarare än med argumentet om att sänkt skatt nödvändigtvis ger lägre intäkter, eftersom det inte stämmer. Oavsett ideologi vore det dock farligt att backa bandet nu och åter höja skatterna, eftersom det bara skulle göra oss alla fattigare.

För nit och redlighet

Nåt att sträva efter

I Sverige lönar det sig illa att utbilda och anstränga sig, betydligt sämre än i jämförbara och konkurrerande länder. Men det är inte främst lönenivån som är låg utan summan som slutligen landar på lönekontot.

Alkohol, tobak, gifter och utsläpp beskattas hårt, eftersom samhället vill begränsa dess omfattning. Det är legitimt enligt de flesta, och därför allmänt accepterat. Tyvärr verkar det ha blivit lika accepterat att straffbeskatta utbildning, arbete och flit. Det är olyckligt eftersom just dessa element utgör grundstenarna i samhällsbygget. Utan dessa byggstenar, ingen skattebas, välfärd eller pension. Skatter påverkar våra val och vårt beteende. Höga skatter minskar efterfrågan, om det så handlar om snus, sprit eller arbete.

Det är i ljuset av detta som regeringens välfärdssatsningar ska ses. Ett flertal steg har tagits i en omvänd skatteväxling. Jobbskattehöjningar följs av en strid ström bidragshöjningar, för att inte arbeta. Förfarandet fungerar så länge alla konjunkturstjärnor står rätt på himlen, men kommer straffa sig så snart stjärnorna börjar falla. Då är det bara nit och redlighet som kan rädda oss. Och en ny regering.

Andersson smider medan järnen är varma

Bara höja lite till

Alla stjärnor står för tillfället rätt på den svenska ekonomiska himlen. Minusräntor, svag kronkurs, stigande tillgångspriser, optimistiska hushåll och inköpschefer liksom ett ljusnande läge på våra största exportmarknader, eldar på den ekonomiska brasan. Det innebär samtidigt ett ypperligt tillfälle för strukturreformer, som garanterar oss välgång även i sämre tider.

Med vinden i seglen passar finansministern istället på att återigen expandera transfereringssystemen medelst skattehöjningar. Något luddigt motiverar hon sitt handlande med ökade inkomstklyftor, som härigenom ska slutas. Det är i och för sig riktigt att de som saknar arbete halkat efter övriga i inkomstutvecklingen. Lika riktigt är det dock att de med arbete fått se sin reala disponibla inkomst öka med 60 procent mellan 1995-2012, och ytterligare därefter. Magdalena Anderssons slutsats, att sluta klyftorna genom ökade skatter och höjda bidrag, är därför endast till mindre del riktig. Snarare minskar de höjda skatterna och bidragen incitamenten till att ta sig ur arbetslösheten. Och detta trots att det endast är arbete som faktiskt kan minska inkomstklyftorna.

Magdalena Andersson smider de socialdemokratiska järnen när den ekonomiska brasan gör dem varma. Det är dumt, för en vacker dag svalnar brasan och då lär det gå fortare än nödvändigt.

I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.

Visst kostar det

Marknaden är snart nere på nagelbanden

Många mer och mindre seriösa debattörer vill fortfarande påskina att flyktingmottagandet knappt kostar, om än att det må föra med sig utmaningar. Ytterligare några gör gällande att det snarare är en investering, då vi behöver förstärka på arbetsmarknaden.

Den så kallade marknaden är i många kretsar en illa omtyckt figur, kanske för att den är så rak och osentimental. Marknaden bör man dock nogsamt följa, för dess spådomar slår sällan fel. I samband med Magdalena Anderssons så kallade tilläggsbudget, med besked om ytterligare drygt 10 miljarder av lånade pengar till kommuner och landsting skickade räntemarknaden upp den svenska låneräntan med elva punkter. Och inte blev den lugnare av beskedet att det kommer mer, troligen i form av besparingar, skattehöjningar och ytterligare lån. Marknaden spår således en kärvare svensk ekonomi med ökade risker, och då vill marknaden ha bättre betalt för att låna ut. Då blir det inte bara dyrare att låna utan också att investera och konsumera. Dagens situation kommer således att få vittgående och långtverkande konsekvenser för svensk ekonomi.

Utan att värdera den förda politiken så vill jag ändå få det sagt, visst kostar det.

Den nya arbetslinjen

Vallöften ska finansieras. Ju fler och dyrare, desto mer pengar behövs. Magdalena Andersson har nu sammanställt sin lista för att betala det som utlovats till valmannakåren. Förslagen summerar till en form av reverserad arbetslinje vars huvuddrag är höjda ersättningar för att inte arbete och höjda skatter på arbete.

Höjd ersättning i a-kassan och sjukförsäkringen kan motiveras, om den är tillfällig och tjänar till att återfå den arbetslöse eller sjuke i arbete. Att däremot kombinera dessa höjningar med höjda skatter på arbete och att ta bort de bortre tidsgränserna renderar i en giftig cocktail. Därför får också Andersson skrap kritik från remissinstanserna som fått titta på förslagen. Ekonomistyrningsverket konstaterar att skattehöjningarna ”minskar både utbud och efterfrågan på arbetskraft”. Myndigheten menar vidare att de beräknade intäkterna från höjningarna är starkt överskattade, eftersom antalet arbetade timmar samtidigt förväntas minska. Arbetsförmedlingen menar att den höjda marginalskatten sannolikt kommer ”att minska arbetsutbudet och därmed arbetskraftsdeltagandet”. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering tror att incitamenten att arbeta minskar, i synnerhet för äldre låginkomsttagare. Enligt fackförbundet Saco får skattehöjningarna en klart negativ effekt eftersom det lönar sig ännu sämre än idag att utbilda sig.

Den nya arbetslinjen minskar incitamenten till att arbeta och anställa och uppmuntrar till att inte ta ett kneg. Den linjen förtjänar all kritik den kan få.

http://www.dn.se/ekonomi/massiv-kritik-mot-hojd-skatt/

http://rasmusliberal.com/2014/10/17/hall-er-inom-ramarna/

Så antar vi välfärdsutmaningen

I SKL:s (Sveriges kommuner och landstings) senaste rapport spås BNP växa med 3 procent både i år och nästa. Som en följd väntas skatteunderlaget öka varpå kommunernas samlade resultat beräknas uppgå till 10 respektive 7 miljarder 2014 och 2015. Rapporten konstaterar vidare antalet sysselsatta inom välfärd som finansieras av kommuner och landsting ökat med 120 000 sedan 1998, där den största ökningen skett hos privata aktörer.

Trots alla ljuspunkter höjer SKL ett varningens finger, för de demografiska utmaningarna som väntar samt för ytterligare kostnadsökningar därutöver. SKL:s ordförande, Anders Knape, kommenterar i rapporten att hushållningen måste bli bättre men också att skatten kan behöva justeras upp. Knapes första förslag är bra, det andra dåligt. Mycket just tack vare lägre beskattning av arbete och anställning växer ekonomin så starkt som den gör, att då höja den skulle istället minska intäkterna genom avtagande tillväxt.

Bättre än att höja skatter är istället att stötta den gynnsamma utvecklingen med fler privata utförare, skarpare konkurrens och därmed bättre hushållning. Det är så vi ska anta välfärdsutmaningen.

http://www.skl.se/press/nyheter_2/okade-krav-pa-valfard-utmanar-ekonomin

På den politiska bakgården

Sverige har idag drygt 44 000 politiker runt om i kommuner, regioner och landsting. 97 procent av dessa är det på sin fritid, inte sällan på kvällstid efter jobbet eller, än värre, kanske på jobbet. Tillsammans med sina tjänstemän förfogar dessa över drygt 800 miljarder att fördela efter tycke.

De politiska skandalerna, små som stora, sköljer över oss. Lokaltidningarna avslöjar och medborgarna rasar. Omfattningen av det politikerrelaterade svindleriet är svåröverblickbart men uppgår med säkerhet till betydande belopp. Samtidigt medför tidspress och ibland ren inkompetens att ytterligare skattemedel sipprar ur de kommunala och regionala budgetarna. Att i en sådan miljö argumentera för ytterligare ekonomiskt tillskott kan rent av vara kontraproduktivt. Med ett av OECD:s redan högsta skattetryck och största offentliga välfärdssektorer är det sannolikt inte på resurssidan som det klämtar.

Den grekiska filosofen Platon argumenterade på sin tid för den omutbara och, givetvis, utopiska mäktiga staten. Socialdemokratin lät anamma dessa tankar varpå det offentliga expanderade bortom anständighetens gräns. Den som istället för svällande budgetar och dignande skattetryck önskar mer för mindre och bättre relation till sina lokalpolitiker torde ty sig mer till Aristoteles mer pragmatiska syn på samspelet mellan stat och individ.