Sverige har idag drygt 44 000 politiker runt om i
kommuner, regioner och landsting. 97 procent av dessa är det på sin fritid,
inte sällan på kvällstid efter jobbet eller, än värre, kanske på jobbet.
Tillsammans med sina tjänstemän förfogar dessa över drygt 800 miljarder att
fördela efter tycke.
De politiska skandalerna, små som stora, sköljer över oss.
Lokaltidningarna avslöjar och medborgarna rasar. Omfattningen av det
politikerrelaterade svindleriet är svåröverblickbart men uppgår med säkerhet
till betydande belopp. Samtidigt medför tidspress och ibland ren inkompetens
att ytterligare skattemedel sipprar ur de kommunala och regionala budgetarna.
Att i en sådan miljö argumentera för ytterligare ekonomiskt tillskott kan rent
av vara kontraproduktivt. Med ett av OECD:s redan högsta skattetryck och
största offentliga välfärdssektorer är det sannolikt inte på resurssidan som
det klämtar.
Den grekiska filosofen Platon argumenterade på sin tid för
den omutbara och, givetvis, utopiska mäktiga staten. Socialdemokratin lät
anamma dessa tankar varpå det offentliga expanderade bortom anständighetens
gräns. Den som istället för svällande budgetar och dignande skattetryck önskar
mer för mindre och bättre relation till sina lokalpolitiker torde ty sig mer
till Aristoteles mer pragmatiska syn på samspelet mellan stat och individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar