fredag 28 december 2012

Ett gott nytt 2013

Nu när 2012 ska sammanfattas och 2013 förutspås är det åtskilliga aspekter att beakta. Trots braskande nyheter om eurokriser, budgetstup, ungdomsarbetslöshet och ett kinesiskt lok som tycks har parkerat på bangården finns en rad ljuspunkter för oss svenskar att glädjas över.

Löntagare kan alla glädjas åt höjda grundavdrag med mer kvar i plånboken som följd. I kombination med en rekordlåg inflation och en förväntat hygglig lönerörelse ger allt detta en god reallöneökning. Pensionären kan glädjas åt höjningar av såväl den allmänna pensionen som av garantipensionen. Pensioner som dessutom kommer beskattas lindrigare i och med en ytterligare sänkning av pensionärsskatten. Ensamstående pensionärer kan härtill också budgetera in ett höjt bostadstillägg. Småbarnsföräldrar kan räkna hem en höjd föräldrapenning och sjukskrivna får även de ett tillskott i form av högre sjukpenning. Med lägre ränta på CSN-lånet kan även skuldtyngda ex-studenter emotse 2013 med tillförsikt.
Det finns således anledning att skingra orosmolnen även om ett och annat regnoväder lär dra in. Med paraply, galjonbyxor och ett par rejäla gummistövlar kommer de allra flesta av oss ändå att stå väl rustade för ett gott nytt 2013.

 

söndag 23 december 2012

Den vilsne svensken

Begreppet svenskhet har kommit i dålig dager. I det politiskt försiktigt tassande landskapet ifrågasätts nu överhuvudtaget begreppets existens. Historia och traditioner bör lämnas därhän, allrahelst om där finns en religiös ton.

Som blanka blad förväntas vi vandra ut i verkligheten. Samlas gör vi inte i kyrkan eller kring historiska högtider utan på sin höjd i TV-soffan framför André Pops och Vinterstudion. Den villrådige invandraren gör bäst i att studera Kanal 5:s följetong om Böda Camping för att lära känna svensken. Vilket givetvis är både olyckligt och olämpligt.

Ytlighet, konsumism och en politisk strävan att inte stöta sig har sugit musten ur svensken. Vilsenheten är påtaglig vilket antagligen bara är förnamnet för vad den invandrade svensken lär känna. Med detta sagt tillönskar jag alla vilsna själar en extra traditionsenlig jul, kanske i någon av kyrkans historietyngda salar.

 

söndag 9 december 2012

Billström kan räta på ryggen

Att ens öppna munnen i migrationsdebatten är modigt. Att därtill sedan dryfta något som kan uppfattas som kritik är våghalsigt. Migrationsminister Billströms utspel om skärpta krav för försörjning vid anhöriginvandring är i denna miljö både modigt och våghalsigt.

Billströms förslag handlar i korthet om att färre undantag från försörjningsstöd vid anhöriginvandring ska gälla. Idag saknas i princip helt ett försörjningskrav då drygt 99,3 procent av uppehållstillstånden för anhöriginvandring beviljas med undantag. Att sakna ett sådant krav är Sverige ganska ensamt om och att frågan kan vara så känslig och kontroversiell är vi troligen lika ensamma om.

Kombinationen av en ytterst generös flyktingmottagning och avsaknaden av ett faktiskt krav på försörjning för anhöriginvandrade innebär givetvis en stor belastning för ekonomin och utgör en påfrestning för välfärdssystemets finansiering. Detta är egentligen inget utspel utan ett konstaterande som varje ärlig politiker borde kunna tillstå. Tyvärr synes Billström vara den ende allianspolitikern med kurage nog att medge detta offentligt, och därför kan han gott räta på ryggen.

söndag 2 december 2012

Inte nödvändigtvis rasism

Förundran är stor och spekulationerna många kring Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen. De färskaste mätningarna, till stor del genomförda efter järnrörsfadäsen, visar på ett väljarstöd från uppemot 8,5 procent av de tillfrågade. Partiet synes, snarare än att backa, istället gå framåt för varje gång partiordförande Åkesson tvingas fram för avbön.

Det torde inte vara ett alltför äventyrligt påstående att 8,5 procent av oss inte är rasister som låter oss övertygas av blabbe-retorik. Förklaringen till invandringsfientliga SD:s framgångar får sökas på annat håll. Den som skissar på en sympatikarta över väljarstödet runt om i riket kommer att finna ett ganska tydligt mönster. SD-rötterna gror och frodas allra bäst i en jordmån av segregerade boendemiljöer i områden präglade av hög arbetslöshet, förhållandevis låg utbildningsnivå och generellt utanförskap. Här upplevs verkligheten annorlunda än på Södermalm, i Vasastan eller för den delen i Rosenbad.

Där otrygghet och utsatthet präglar folks vardag och ingen av de etablerade partierna rår på problemen så kommer Sverigedemokraternas järngäng skörda ytterligare framgångar. Och detta ter sig dessvärre både logiskt och kanske till och med rimligt.

tisdag 27 november 2012

Goda grunder för obligatorisk A-kassa

Idag är det ytterst de olika fackförbunden som administrerar arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetskassorna ska finansiera den försäkring som faller ut om den försäkrade blir arbetslös. Ersättningen uppgår maximalt till 80 procent av inkomstbortfallet upp till en månadslön om 18 700 kr. Detta innebär att ytterst få verkligen får ut 80 procent av tidigare förvärvsinkomst. Idag är det härtill också allt färre som överhuvudtaget tillhör någon A-kassa.

Försäkringssystemet i dagens tappning är inte bara ihåligt utan också orättvist. Försäkringstagaren står nämligen själv inte för mer än 38 procent av försäkringsavgiften, resten betalas via arbetsgivaravgiften. Med andra ord kan uppemot 62 procent av försäkringsutfallet vara betalt av en oförsäkrad som inte har rätt till någon ersättning. En inkomstbortfallsförsäkring vid arbetslöshet är alltid av godo och en samhällsekonomisk nödvändighet. Försäkringen måste dock för det första vara rättvis, för det andra verkligen utgöra en försäkring och, för det tredje, faktiskt skydda mot inkomstbortfall.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla yrkesverksamma, med en initialt hög men successivt avtagande ersättning under en begränsad period, skulle både vara rättvis och uppfylla försäkringskriterierna. Ett obligatorium skulle inte bara gagna de försäkrade utan samhället som helhet.

lördag 24 november 2012

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

söndag 18 november 2012

I vilken division lirar SD?

I media och på diverse debattforum går tonerna höga om SD-politikerna Erik Almqvists och Kent Ekeroths sena (och förmodat blöta) utekväll för ett par år sedan. Då, i gryningstimmarna, hamnade killarna i ett klassiskt fyllebråk och hävde samtidigt ur sig lika klassiska och ack så olämpliga kvädesord vilka visade på en väl unken människosyn. Munhugget följdes sedan upp med att grabbarna lät beväpna sig med varsitt järnrör, uti fall att.

Almqvist och Ekeroth har fram tills i veckan varit Sverigedemokraternas ekonomipolitiska- respektive rättspolitiska talespersoner. De har härigenom innehaft de två kanske tyngsta posterna i partiet näst partiledaren. Almqvist/Ekeroth aspirerade därmed på posterna som finansminister respektive justitieminister i en framtida regering, i konkurrens med Anders Borg och Beatrice Ask. Magkänslan säger att något är tämligen fel när ett parti vars ledande politiker sena utekvällar kläcker ur sig mindre lämpade ord som hora, blatte samt babbe och därtill beväpnar sig med järnrör samtidigt når 8-9 procent i opinionsmätningar.

Diplomatiskt uttryckt känns det som att Borg, Ask och de flesta av nuvarande ministrar spelar i en annan division än SD konkurrenterna, men vad vet jag kanske är det just det som är problemet?

lördag 17 november 2012

Öppna gränser är det bästa biståndet

Det är inte längre motiverat att lägga produktion i Kina bara för att pressa kostnader. Det konstaterar Volvos tidigare VD Leif Johansson som idag basar över Ericsson och Astra Zeneca. Anledningen är enligt Johansson att kostnaderna stiger allt fortare i den kinesiska produktionen vilket är en konsekvens av att lönerna skjutit i höjden. Detta har i sin tur fått till följd att hundratals miljoner lämnat fattigdom och trätt in i medelklassen. Det är nu till och med så att västerländska företag flyttar hem sin produktion igen eftersom lönegapet kommit att slutas gentemot de kinesiska producenterna.

Världens folkrikaste land håller i rasande takt på att förvandlas till ett medelklassens land med fungerande trygghetssystem, en pension värd namnet och en allmän skola tillgänglig för alla. Ett faktum ingen kunnat drömma om för ett par decennier sedan. Och det är framförallt landets förhållandevis öppna gränser som gjort detta möjligt. Frihandel (även om också Kina syndat) och gynnsamma villkor för utländskt kapital och utländska företag har borgat för detta under. Om ytterligare ett par decennier lär Kina troligen också vara världens största demokrati, en sådan utveckling följer naturligt på ekonomisk utveckling.

Internationell handel och utbyte över gränserna slår bistånd alla dagar i veckan. Sveriges bästa bistånd för en rättvisare och jämlikare värld är därför fortsatt kamp för frihandel, mot protektionism, tullar och andra handelshinder.

lördag 10 november 2012

Ett kyligare klimat i skattesverige

Balansen mellan ett stabilt välfärdsbygge och ett starkt civilsamhälle är hårfin. Höga skatter och en hög grad av offentligfinansiering inkräktar på den privata sfären och minskar utrymmet för individuella initiativ. Samtidigt vore det naivt att tro att välvilja allena helt skulle kunna ersätta de funktioner som välfärdssamhällets transfereringssystem fyller idag.

Balansgången mellan skadligt höga skatter och ett utarmat välfärdssystem är delikat, icke desto mindre bör sträva dithän att söka finna denna balans. Det skattesamhälle som Sverige ännu är, i vilket svensken i genomsnitt betalar mellan 65 – 67 procent i direkta- och indirekta skatter, fjärmar medborgarna från varandra och skjuter civilsamhället i sank. De mellanmänskliga behov som vi annars har av att få göra väl och uppleva känslan av gemenskap motverkas nämligen då dessa behov istället förväntas utföras i den offentliga anonymitetens regi.

Genom att medvetet krympa civilsamhällets utrymme till förmån för det offentliga har Sverige både blivit kallare och anonymare. Detta i sig utgör ett reellt och påtagligt hot mot hela välfärdssverige.

onsdag 7 november 2012

Är jobbskatteavdragen höjden av rättvisa?

Pension är uppskjuten lön och ska beskattas därefter. Detta mantra hamrar socialdemokrater och vänsterpartister (och i viss mån kristdemokrater) ivrigt in i våra medvetanden. De förstnämnda två vill härigenom inta sina vanda positioner som försvarare av de svaga och tillskyndare av social- och ekonomisk rättvisa. Problemet är nu bara att de synes ha hamnat fel i dessa positioner.

En nykter betraktelse av situationen ger vid handen att de stora pensionskullar av 30, 40 och 50 talister som lämnat, lämnar och står i begrepp att lämna arbetsmarknaden är såväl starkare som ekonomiskt bättre bemedlade än de yngre grupper som förväntas försörja dem. Många av dessa pensionärer kommer att leva gott på sin förmånsbestämda pension och kan dessutom se tillbaka på en historiskt god arbetsmarknad, ett 30 årigt boprisrally och tvåsiffrig inflation som raderat de flesta av skulder. Pension är förvisso uppskjuten lön men denna lön betalas av nuvarande och framtida löntagare. Ingenting talar för att dessa, vilka synes bli allt färre till antalet, kommer att kunna bära denna kostnad. Samhällets samlade pensionsskuld är gigantisk och utgör ett tungt ok för de arbetstagare som har att betala av den.

De jobbskatteavdrag som stegvis lättat på skattebördan för de yrkesverksamma är mot denna bakgrund knappast orättvis utan innebär istället kanske snarare höjden av rättvisa.

fredag 2 november 2012

Det är inte betygen som är grejen

Ett fullständigt ramaskri utbröt när Folkpartiet häromdagen gick ut med sitt senaste skolpolitiska förslag. Förslaget innehöll bland mycket annat en strecksats om att införa betyg redan från och med årskurs 4. Det är möjligt att det finns substans i en del av kritiken. Reformtakten inom det skolpolitiska området har varit hög och ett nytt betygsystem har precis sjösatts, i vilket de första betygen kommer att sättas redan i sjätte klass.

Dock, en väldigt stor del av kritiken träffar inte alls. Ett huvudargument emot tidiga betyg (och betyg överhuvudtaget) som oftast lyfts fram är att skolan och dess elever inte blir bättre av att eleverna får ett papper med en siffra på med sig hem efter avslutad termin. Så är det givetvis också men det är samtidigt heller ingen som har påstått. Det är precis som att kritikerna blir både döva och blinda så snart regeringens skolpolitik kommer på tal. Det enda de råkar höra och se är ordet betyg - och det i versaler. Och då slår de bakut.

Att tidigt och på ett någorlunda objektivt sätt kunna utvärdera hur eleven står sig i förhållande till mål och ambition är ett oumbärligt verktyg för att tidigt kunna sätta in stöd och resurser där det behövs. Betyg i sig däremot, höjer vare sig kunskaps- eller trivselnivå. Men för detta har en rad andra reformer genomförts, och vill det sig väl lyckas kommunerna också implementera dem.
 
 

Hoppet ställs till högsta förvaltningsdomstolen


Politikerna i stadsdelsnämnden Majorna-Linné i Göteborg har nu bestämt sig för att överklaga kammarrättens beslut att låta två judiska barn undervisas i hemmet istället för i konventionell skola. Kammarrättens beslut är tämligen offensivt eftersom det tänjer på Skollagen enligt vilken skolplikt föreligger upp till viss ålder.

Kammarrätten har ansett att synnerliga skäl föreligger för att barnen inte ska behöva gå i svensk skola. De synnerliga skälen är i strikt mening av religiös karaktär då barnens föräldrar utövar en ytterst ortodox judisk tro. Denna innebär bl.a. ett 30 tal bönetillfällen om dagen, att endast koshertillredd mat accepteras, en viss klädsel och att pojkar och flickor måste hållas åtskilda i undervisningen.

Om kammarrättens beslut står sig också i högre instans innebär detta i en förlängning att föräldrars religionsutövning tillåts inskränka på barns utvecklingsmöjligheter, deras möjligheter till ett socialt liv och överhuvudtaget möjligheten att utforma sina egna liv. Detta är grava brott mot FN:s barnkonvention och torde, om allt står rätt till, också strida mot svensk lag. Hoppet ställs nu till högsta förvaltningsdomstolen.   http://odenjung.blogspot.se/2012/10/prova-kammarrattens-dom-om.html

måndag 29 oktober 2012

Försäkringskassans haveri

Försäkringskassan är en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. Med ansvar för utbetalningarna ur det svenska socialförsäkringssystemet utgör myndigheten, tillsammans med Skatteverket, navet i det svenska välfärdssystemet.

Myndigheten förfogar över alla de hundratals miljarder skattekronor som ska omfördelas till dem med stödbehov. Härigenom gör man sig inte bara oumbärlig för åtskilliga enskilda individer utan också för samhället i stort. Felbeslut och felsatsningar kan innebära stort lidande men också stora samhällskostnader. Det är därför beklämmande att se hur man väljer att satsa på en jättekampanj om bostadsbidrag. Menar myndigheten att vi är för dåliga på att söka bidrag eller har den bara för mycket pengar? Oavsett vilket så är det lika illa.

Myndigheter ska vare sig satsa skattekronor på reklam eller propaganda och självklart inte på att öka bidragstagandet. Försäkringskassans bostadsbidragskampanj är inget annat än ett fullständigt haveri.

lördag 27 oktober 2012

En försåtlig frihet


Trycket blir allt hårdare på Migrationsverkets asylhanterande enheter. Över 1 000 asylsökande söker sig nu till Sverige varje vecka, främst från krutdurken i Syrien men även från de utfattigare delarna av Balkan.

Migrationsverket har att skyndsamt hantera varje ärende vilket givetvis blir allt hopplösare då myndighetens resurser är knappa. Vad än värre är, är att de asylsökande och de med nybeviljade uppehållstillstånd tenderar att samlas på ett fåtal, redan överbefolkade orter och förorter. Så tar exempelvis Södertälje emot 25-30 syrier i veckan, ett Södertälje som redan svalt fler irakier än USA och Storbritannien tillsammans. Södertälje och ett fåtal ytterligare orter är nu så hårt ansatta att de näppeligen kan tillgodose ens de mest basala behoven såsom bostad, grundläggande SFI-utbildning eller skolgång för de yngre. Följderna för individen och samhället som helhet blir ett kostsamt och destruktivt utanförskap som tär på såväl solidaritet med de utsatta som på ekonomin.

Individens frihet gentemot statligt överförmynderi ska alltid försvaras men ifråga om asylsökandes och flyktingars fria val av bosättningsort tenderar den att leda oss i fördärvet. Detta är därför en frihet som regeringen omgående bör inskränka.

http://www.politico.se/artikel/5578/stor-flyktingstr%C3%B6m-pressar-kommuner/

torsdag 18 oktober 2012

Staten höjer insatsen


Svenska Spel har EU:s tillåtelse att agera solo på den svenska spelmarknaden, detta så länge syftet är att skydda spelarna. Detta slog högsta förvaltningsdomstolen fast i det beryktade s.k. Wermdö krog-målet från 2004. Monopolisten tog först sin uppgift på allvar, myntade en ny slogan som uppmuntrade till lagom spel samt drog ned på marknadsföringen.

Svenska Spels nye VD, Lennart Käll, synes dock inte särskild bekymrad över EU:s och högsta förvaltningsdomstolens förebud och pekpinnar. I takt med den allt skarpare konkurrensen från utlandsregistrerade spelbolag släpper Käll alla hästar lösa. I år ökar reklaminsatserna med över 40 procent och kommer vida att överträffa de 300 miljoner som genomsnittligen spenderats under tidigare år. Syftet med den massiva insatsen går knappast att misstolka, staten vill att vi spelar mer och inte bara lagom.

Att spelmarknaden ännu är reglerad och att Svenska Spel har monopol har givetvis primärt med ekonomi att göra. Svenska Spel gjorde 2011 en vinst på 5 miljarder vilken i sin helhet delades ut till ägare staten. Ingen finansminister med vett slaktar en sån kassako. Dock, vad monopolkramarna bortser ifrån är att staten såväl uppfordrar till som profiterar på folks spelberoende vilket knappast är försvarbart. Anders Borg bör därför släppa sin kossa fri, avreglera och omreglera för en licensmarknad utan statliga aktörer.

måndag 15 oktober 2012

Vinstintresse skapar välfärd


I Sverige och säkert i ett fåtal andra socialiststater är vinst ett skällsord som plockas fram när meningsmotståndaren ska tufsas till. Den som då inte hukar sig eller sänker garden kan räkna med en riktig hurring. Den svenska debatten om vinster i välfärden har hamnat djupt i diket. För det första för att vinst i grunden är bra och ett sundhetstecken och för det andra för att inga välfärdsaktörer alls skär guld med täljkniv.

En offentlig verksamhet riskerar aldrig konkurs, inte heller riskeras något eget kapital. Går verksamhet dåligt finns alltid skattebetalare att vända sig till. Om inte skattekanalen är öppen kan det alltid räknas med villiga långivare i form av andra stater eller internationella banker med staten som borgenär. En offentlig verksamhet ska aldrig mer än balansera och resultatmåttot är på sin höjd att lagom är bäst. I en sådan miljö med sådana måttstockar och incitament mår ingen organisation bra. Nytänk, innovation och framtidsinvesteringar uteblir och verksamheten blir såväl onödigt dyr som den blir ineffektiv.

Sveriges välfärd som vi profiterar av idag är byggd på skatter och avgifter som har sin källa i anställningar och vinster genererade av innovativa företag som haft möjlighet att satsa inför framtiden. Att begreppet vinst kommit att bli ett tillhygge i den politiska debatten är ett underbetyg åt samtliga svenska politiker. Vinst är något helt nödvändigt i en dynamisk ekonomi och allt talar för att det är lika nödvändigt för en dynamisk välfärdssektor.

söndag 7 oktober 2012

Moraliskt förfall som drabbat kungafamiljen


Nyfikenheten har säkert fått mången svensk att googla fram Elisabeth Ohlson Wallins senaste skapelse, den föreställande kungen framför en naken kvinna på ett bord flankerad av drottningen ivrigt bortgnuggande ett hakkors. Åtskilliga har säkert tillåtet sig att dra på smilbanden och vissa kanske till och med har avgett ett förnöjt litet skratt. Somliga kanske också instämmer i Ohlson Wallins resonemang bakom bilden, nämligen att den uttrycker en protest ”mot makten”.

Nidbilden är ännu ett inslag i den kaskad av ruttna angrepp på kungen och dennes familj. Minns de falskpräglade mynten och den sensationella boken om ”Den ofrivilliga monarken”. Må vara att världens modernaste och traditionslösaste lands befolkning inte uppskattar monarkin och att det finns relevanta invändningar mot en titel som går i arv, förbi demokrati och meritokrati. Smutskastning, nedriga personangrepp, ren mobbning och usel sensationsjournalistik borde vi dock aldrig acceptera.

Att journalister, ”gamla vänner”, diverse ”artister” eller ”skapare” söker uppmärksamhet och vill göra pengar är naturligt men att vi svenskar, vuxna människor, köper det hela är inte naturligt och än mindre acceptabelt. Mobbningsvågen mot kungahuset är tyvärr ett uttryck för ett samhälleligt moraliskt förfall som nu ytterst olyckligt drabbat en till synes ofrivillig monark.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kungabilden-ar-vuxenmobbning_7558694.svd

lördag 6 oktober 2012

Det baltiska föredömet


När kreditkranarna ströps för den litauiska regeringen 2009 lämnades få alternativ över. Att gasa i den allt brantare uppförsbacken var inte möjligt då såväl eget som externt kapital saknades. Istället tvangs litauerna trä på blåkläderna och jobba sig ur krisen. Den litauiske ekonomiministern, Rimantas Zylius, medger utan omsvep att tiden av åtstramningar var tuff men kan nu samtidigt konstatera att det var mödan värt.

I och med det litauiska gnetet och de uppoffringar som gjorts har nu landet på kort tid blivit ett av de konkurrenskraftigare i Europa vilket, trots ännu rådande kris, fått exporten att blomstra och tillväxten att tillta. Litauens snabba men mödosamma återhämtning har till stor del skett på bekostnad av de allt konkurrenssvagare europagrannarna runt Medelhavet. Medan litauerna producerar alltmer till en förhållandevis låg penning har många euroländer gått i motsatt riktning med stagnerande ekonomier och ökad social oro som följd. Istället för nödvändiga reformer har flertalet av nämnda länder med Eurons styrka i ryggen belånat huset över taket. Pengarna har sedan brukats för vidlyftig konsumtion och höjda löner i en allt större offentlig sektor. Konsekvenserna blir inte tydligare än de vi ser idag.

Med detta sagt förtjänar vår baltiska granne att tjäna oss alla som ett föredöme.



söndag 30 september 2012

Skrämmande signaler från bilsalongen i Paris


Europas största bilmässa i Paris är ett årligt återkommande jippo där bilbranschens europeiska potentater möts, samtalar och ger intervjuer. Det var i år ett dystert gäng som samlades med dalande försäljningssiffror och en kraftig överproduktion i bagaget. De akuta problemen är givetvis intimt sammanknutna med den pågående krisen men förklaras också av branschspecifika strukturella problem.

Bilindustrin är en prestigeindustri, starka lokala märken med en internationell tyngd är en fjäder i hatten för alla politiker. Därför blir nedskärningar och nedläggningar en rejäl knäck för den nationella och politiska självkänslan. Minns de infekterade och traumatiserande debatter och skeenden i samband med SAAB:s sista konvulsioner i Trollhättan. Att tiden inte står still och att globaliseringen påskyndar förvandlingstrycket i de konkurrensutsatta branscherna är en naturlag vilken vi har att acceptera och måste lära oss hantera. Så är dock inte på något sätt fallet hos de flesta ledande politiker.

Från franska industriministern hörs nu önskemål om att begränsa frihandelsavtalet med Sydkorea eftersom koreanska KIA och Hyundai allt glupskare knaprar på Peugeots marknadsandelar och lönsamhet. Tyvärr är han heller inte ensam om detta önskemål utan backas också upp av den europeiska bilindustrins intresseorganisation ACEA.

Rätt hanterade kan kriser vara av goda då resurser omallokeras dit de gör större nytta vilket stärker länders konkurrenskraft. Men då krävs också att man accepterar förvandling och omställning och aldrig låter sig hemfallas åt direkt skadliga handelshinder och ren protektionism.



tisdag 25 september 2012

Dessa tröttsamma dusörer


Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd


söndag 23 september 2012

Det krävs två för tango


Den försmädliga arbetslösheten bland unga utvecklas till en allt mer irriterande nagel i regeringens öga. Trots kraftfulla insatser i form av bland annat halverade arbetsgivaravgifter och lärlingsliknande anställningsformer biter den sig fast allt hårdare. Frågan lär bli ett av oppositionens vassaste slagträn i bataljen om regeringsmakten 2014.

Att få unga i arbete är en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar som kräver samförstånd och pragmatism från alla inblandade parter. I denna fråga finns dessutom goda exempel internationellt på länder som med hjälp av just samförstånd och pragmatism sänkt tröskeln mellan studier och arbete. Det mest närbelägna exemplet torde vara Tyskland med låga 8,6 procent unga i arbetslöshet. I Tyskland finns en tradition av nära samarbete mellan politik och arbetsmarknad vilket renderat i en rad kraftfulla insatser. Bland annat präglas skolsystemet av stor flexibilitet med bred acceptans för elevers olika förutsättningar och intressen. Yrkesutbildningar kombineras i regel med praktik där elev och arbetsgivare skriver ett anställningsavtalsliknande utbildningsavtal på 2 - 3,5 år vilket möjliggör en kombination av samtida studier och arbete. Följden av detta är att företag och elev naturligt knyts samman vilket förenklar övergången från studier till arbete.

De som dansar tango vet att det krävs två parter och så är det även på arbetsmarknaden. I Tyskland tycks företagen ha en mer vidsynt och framåtblickande syn på sin rekrytering. Medan vi i Sverige ropar på det offentligas stöd och subsidier inser de tyska arbetsgivarna att det handlar om deras egen framtida försörjning av arbetskraft. Visst finns det mycket de styrande politikerna kan göra men utan danspartner blir ändå aldrig någon tango.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naringslivet-maste-ta-sig-an-unga_7514436.svd

onsdag 19 september 2012

EU-byråkratin lämnar medborgarna på perrongen


I den europeiska krisens spår rullar EU-byråkratins hjul allt snabbare. Krisåtgärd och krispaket far förbi snabbare än vinden och få, om ens byråkraterna själva, har någon möjlighet att hänga med. Gemensamt för krisåtgärderna är att de var för sig överför makten över beslutsfattandet från medlemsländerna till ett fåtal, icke folkvalda, i EU:s absoluta toppgarnityr. Processen innebär att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen snart är ett minne blott.

Den mäktigaste byråkraten av dem alla, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, synes också var den mest lomhörde. Alltmedan missnöjet tilltar ute i unionen, med nya antieuropeiska missnöjespartier och våldsamma kravaller, vill Barroso inte bara fullborda den politiska unionen utan därtill också skapa ett finanspolitiskt dito. Barrosos vision är således att han och hans kollegor inte bara ska diktera de politiska villkoren utan också ta över beskattningsrätten över unionens medborgare. Maken till brist på lyhördhet och arrogans har sällan skådats.

Den accelererande processen mot ett federalismens Europa med allt mindre av medborgardemokrati hotar att spränga hela EU-samarbetet. I längden tröttnar nämligen resenärerna på att stå och huttra på perrongen. Till slut väljer de helt enkelt ett annat färdmedel vilket aldrig kan sluta väl för reseoperatören. Att detta nu håller på att inträffa synes inte angå de ansvariga driftsoperatörerna, något som är sorgligt eftersom EU behövs och förtjänar nöjda resenärer.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-behover-ga-mot-en-federation_7502072.svd

söndag 16 september 2012

Ingen idiots verk


Tänk om vi skulle göra en sådan film om Jesus, hur skulle det kännas? En ganska vanlig kommentar bland de muslimer som nu går man ur huse för att visa sin avsky mot den islamkritiska lågbudgetproduktionen ”Muslimernas oskuld”. Absolut ingenting skulle nog den stora majoriteten av oss kristna svara.

I de sekulariserade delarna av världen väger yttrandefriheten tyngre än religion och de allra flesta har lärt sig leva med detta. Få i dessa delar av världen känner sig längre kränkta av att få sina gudar smädade och än färre känner sig nödgade att gå i strid för dem. Med tilltagande välstånd har allt mindre tid och tankeverksamhet kommit att ägnas åt sakrala aktiviteter och religionsutövning har blivit en strikt privatsak fri från statlig inblandning. Med detta har naturligt också en större tolerans gentemot andra trosinriktningar följt. Yttrande- och religionsfriheten har skrivits in i grundlag och har inte på något sätt behövt stå i motsatsförhållande till varann. En ganska sund avvägning i skarp kontrast till den fundamentalistiska salafism som oroväckande fort tycks slå rot i många muslimska länder.

Att några kristna idioter med lika fundamentalistiska idéer fått stora delar av den muslimska världen att stå i brand är skrämmande. Men huvudproblemet är inte de enstaka idioterna utan de miljontals människor som ännu lever kvar i fattigdom, alltför ofta förtryckta i religionens namn. På detta problem finns dock lösningar och de stavas tillväxt, ökat välstånd och utbildning. Med ett jobb, mat på bordet och några akademiska poäng skulle garanterat färre gå i taket på grund av några idioters hafsverk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/muhammedfilmen-kvar-pa-internet_7502212.svd

söndag 9 september 2012

Håll statsfeminismen utanför styrelserummen


Det tycks nu bli verklighet av EU-kommissionens tidigare hot om könskvotering i europeiska bolagsstyrelser. EU:s justitiekommissionär Viviane Reding har nämligen färdigställt sitt direktivsförslag för könskvotering i bolagsstyrelser vilket kommer tvinga vardera bolag att åtminstone ha en 40 procentig kvinnlig besättning.

Ingen vettig person lär ha synpunkter på Redings argument i sak, de skarpaste knivarna ska leda bolagen oavsett kön och en sund mix gör garanterat väl i i många fall bra gubbiga styrelselokaler. Framdikterad kvotering innebär dock samtidigt en kraftig inskränkning av äganderätten samt en misskreditering av kvinnor generellt. Äganderätten är en av de bärande grundbultarna i det utvecklade samhället, en rätt som måste värnas och försvaras oavsett vart de politiska vindarna blåser för tillfället. Att tvinga någon till kvotering är i detta avseende inte bättre än att tvinga av någon dess plånbok eller annan ägodel. Kvotering innebär dessutom att vi frångår den meritokratiska ordningen och söker genvägar till något förment bättre. Redings kvoteringsdirektiv hotar därför att bli en papperstiger som inte på något sätt gagnar jämställdheten.

Ojämställdhet mellan könen är ett problem, inte bara för de förfördelade utan för samhället som helhet. Rötterna går dock djupare än hur fördelningen ser ut i bolagens styrelserum och lösningen är knappast en framhastad pappersprodukt från EU högkvarteret. Så håll Reding och hennes statsfeminism utanför styrelserummen.

http://www.europaportalen.se/2012/09/eu-kraver-fler-kvinnor-annars-hotar-boter

tisdag 4 september 2012

Mångfald inom vården gör väl


Frågan om huruvida vård och omsorg ska bedrivas i offentlig eller privat regi har utvecklats till ett allt fulare och illa infekterat sår. Risk för ärrbildning föreligger och någon saliggörande kur synes inte stå till buds. Det verkar heller inte som att doktorn kan komma.

Allt osakligare argument tillåts slå rot i vårddebatten vilket knappast läker några sår. Privata alternativ svartmålas och hängs oblamerat ut som skattetrixande ebolavirus. Starka krafter arbetar för totalförbud medan andra nöjer sig med vinstförbud. Något allmängiltigt svar lär inte existera på frågan om offentligt eller privat levererar den bästa vården men allt talar för att mångfald och valfrihet är positivt. På en marknad med flera utförare och med en reell valfrihet skapas en situation där arbetsgivare får tävla i att skapa en attraktiv miljö i vilken arbetstagaren trivs. Nöjda arbetstagare borgar i sin tur för bättre vård till patienten. Härtill stimulerar konkurrens till innovation och råder bot på onödig byråkrati vilket innebär mer vård för pengarna.

Aggressiv skatteplanering gagnar aldrig ett samhälle, särskilt inte om den drabbar så samhällskritiska funktioner som vården och omsorgen. Men bortom Caremaskandalen skymtar en mångfald som gör oss alla, och framförallt våra sargade kroppar, väl.

torsdag 30 augusti 2012

Fler företag med lägre skatt


Nyanställningar sker idag nästan uteslutande i unga tillväxtföretag. Detta samtidigt som storföretagen varslar för att istället hyra in tillfälligt. Så ser läget ut idag och inget tyder på att det att kommer förändras framöver. Sverige behöver därför stärka incitamenten att starta nytt men framförallt också möjliggöra det ekonomiskt.

Svenska kapital- och marginalskatter är fortfarande bland de högsta inom OECD vilket i princip omöjliggör privat kapitalackumulering. Mängder av idérika och begåvade entreprenörer får därför aldrig någon ärlig chans att ta det ytterligare steget. Eget riskvänligt kapital saknas och banklån är knappast att hoppas på grund av alltför höga risker. Den hårda beskattningen sänder därtill också de tråkiga signalerna att nit, flit och risktagande är något oönskat som ska bestraffas.

Anders Borgs sänkning av bolagsskatten är bra och kommer att göra de storföretag som ännu betalar skatt väl. Säkerligen kommer den också få ett och annat företag att stanna i landet och kanske till och med få hit ett par nya. Bolagsskatten spelar dock mindre roll för nyföretagandet, för fler företag krävs nämligen eget riskkapital och för att få ihop till det krävs lägre marginal- och kapitalskatter.

söndag 26 augusti 2012

Snart slutbökat på svenska gårdar


Alltmedan svenskens köttkonsumtion tilltar får svenska köttbönder det allt tuffare. En inte helt logisk ekvation kan tyckas, inte minst med tanke på den stolta svenska traditionen av sträng djurhållning som är betydligt hårdare än i konkurrentländerna.

Kanske kan man tycka att just denna extra omtanke om djuren kunde utgöra en konkurrensfördel för svenska uppfödare, den innebär ju trots allt en viss garanti för att djuren inte farit allt för illa under gången livstid. Tyvärr medför dock de hårdare reglerna också högre produktionskostnader vilka ger direkt genomslag på konsumtionspriset. Detta i sig har lett till mindre med svenskgris på tallriken men en ökad import av griskött från 120 000 ton till 125 000 ton sedan 2010. Samtidigt har antalet svenska grisbesättningar minskat från 1272 till 1055 under samma period.

De flesta av oss svenskar lever med ganska goda ekonomiska marginaler och vår konsumtion styrs snarare av prioriteringar än av nödg. Detta gäller även de regionala och kommunala uppköparna vilka idag ser till prislapp snarare än kvalitet eller djurens välmående. Med detta sagt känns det lite extra sorgligt att behöva konstatera att det snart troligen är slutbökat på svenska gårdar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hellre-billig-gris-an-glad-gris_7448608.svd

fredag 24 augusti 2012

Ett ryskt steg i rätt riktning


Onsdagen den 22 augusti 2012 kan vara ett datum värt att lägga på minnet. Denna dag rullade nämligen WTO ut mattan för den ryska federation som därmed blev fullvärdig medlem i frihandelsorganisationen. Med medlemskapet förbinder sig Ryssland att följa en rad internationella överenskommelser med syfte att riva tullmurar och sänka importtariffer, allt för att öppna landet för internationell handel.

Medlemskapet är goda nyheter, inte bara för svenska och andra länders exportföretag, utan kanske framförallt för landets demokratikämpar. Historien har flerfalt visat vad öppna gränser och ökad internationell handel kan göra för ett land. Med ökat internationellt utbyte och kontakter över gränserna sprids, utöver varor och tjänster, tankar och idéer utöver dem som annars finns inpyrda alternativt tvingats på av auktoritära regimer. Frihandel, med ökad konkurrens, större varu- och tjänsteutbud, fler företag och lägre priser utgör också en jordmån för ekonomisk tillväxt och ökad levnadsstandard. Ökad levnadsstandard innebär i sin tur ekonomisk frihet vilken utgör en solid grund för individens frihet och demokratiers framväxt.

För ett Ryssland som annars är på helt fel väg med yttrandefrihetsbegränsningar, statlig repression, ökad korruption och en allt porösare rättssäkerhet kommer därför WTO medlemskapet som en skänk från ovan, äntligen ett ryskt steg i rätt riktning.

tisdag 21 augusti 2012

Murar och förbud med Sjöstedt i laget


Det var många av oss som trodde Vänsterpartiet skulle slå in på en mer sansad linje med sin nye ledare. I partiets vänsterled fruktades en högersväng och sett till motkandidaterna var fruktan kanske befogad. Under sina inledande månader i partitoppen har Sjöstedt dock stillat de flesta av dessa farhågor och hans sommartal häromdagen lär knappast ens gjort gamla Ohlyvänner besvikna.

Väl i talarstolen raljerade Sjöstedt friskt och lovade förbud på annat. Med Sjöstedts lag i regeringen blir det få eller helst inga bemanningsföretag, inget riskkapital inom välfärden, ett fjärmande från Europa och allt mindre av försvarssamarbeten. I tider då Ryssland och många tidigare satelliter slår in på allt auktoritärare spår, då den globala arbetsmarknaden kräver allt flexiblare företag och då fler, inte färre, idéer behövs inom välfärden vill Sjöstedt backa bandet och bygga murar längs landsgränserna.

Sjöstedts rivstart lär säkert ha inspirerat en och annan troende partiarbetare, betydligt värre lär den dock ha varit för tilltänka lagkamrater. Eller vad säger Stefan Löfvén?

söndag 19 augusti 2012

Mindre fusk med lägre skatt


Skatteverket redovisade häromveckan resultaten av sin återkommande medborgarundersökning. Undersökning tjänar till att fånga upp trender i svenskars syn på skattesystemet, inställningen till eget och andras fusk mm. Undersökningen har nu genomförts i drygt 25 år och utfallen ger därför en god bild över korrelationen mellan förd skattepolitik och svenskens uppfattning om densamma.

Historiska resultat visar på intressanta fenomen. Bland annat framgår hur impopulärt systemet var under senare delen av 80 talet då det objektivt ansågs snårigt och då skattenivåerna var generellt höga. I och med skatteomläggning kring 1990 minskade antalet missnöjda drastiskt från 65 procent 1989 till 36 procent 1992. Nästan lika påtaglig har förändringen varit mellan 2006 och 2012 under vilken period andelen missnöjda minskat från 42 till 22 procent.

Synen på skatter och dess nivåer påverkar systemets legitimitet, hög legitimitet ökar viljan att göra rätt och minskar acceptansen gentemot fusk. Legitimt är ett system när det uppfattas som rättvist och då skattenivåerna uppfattas som rimliga. Detta konstaterande gör utfallet från årets undersökning extra intressant. Exempelvis har andelen som inte skulle undanhålla inkomster från beskattning ökat från 57 till 78 procent sedan 2006. Även i attityden gentemot svartarbete kan en tydlig förändring skönjas. Idag anser 74 procent att svartarbete inte är okej, 2006 var samma siffra 51 procent. Mest påtaglig är förskjutningen bland egna företagare. Skatteverket anger de sänkta skatterna i form av rot- och rutavdragen som troliga förklaringar.

Refererade undersökningar visar på ett klart samband mellan nivåerna på skatteuttaget och våra attityder gentemot skatter och viljan att göra rätt för sig. I ett välfärdssamhälle som det svenska är det av avgörande betydelse att åsatt skatt också betalas, annars rämnar det. I strävan efter ett legitimt skattesystem har ur denna aspekt Alliansens skattesänkningar uppenbarligen gjort väl.

http://www.skatteverket.se/omskatteverket/press/pressmeddelanden/riks/2012/2012/alltfarretyckersvartarbetearokej.5.71004e4c133e23bf6db8000101868.html

måndag 13 augusti 2012

Då Luther lämnade landet

Många av oss svenskar slår oss gärna lite extra för bröstet och framhåller oss som punktliga, sparsamma och präglade av nit och redlighet. Dessa egenheter tillåts i vissa sammanhang också få förklara varför lättsinniga och mindre redliga sydeuropéer nu till skillnad från oss tvingas stå och huttra i de allt kyligare ekonomiska vindarna. Det är tvivelsutan så att de flesta av oss fortfarande håller tiden, utför vårt dagsverke och vidhåller att rätt ska vara rätt. Men hur nöjda och stolta kan vi egentligen vara över att våra skulder relaterade till enbart bostadslån nu uppgår till smått ofattbara 2 170 miljarder?

Sverige må en gång ha präglats av sparsamhet och måttfullhet men idag gäller devisen allt här och nu. Under det senaste decenniet har privatpersoners skulder ökat med mer än Sveriges BNP i i stort sett varje år. Denna utveckling har ivrigt påhejats av banksverige och, vad värre är, kraftigt subventionerats av statsmakten. Med ett av de allra förmånligaste ränteavdragen kan den konsumentglade skatteplanera genom kreditköp och minskat sparande, vilket ju straffbeskattas.

Nu är det heller inte bara gnidiga lutheraner likt undertecknad som uppmärksammat svenskarnas tilltagande lånelättja. EU kommission till exempel, pekade så sent som i våras ut de svenska hushållens höga skuldsättning som en riskfaktor och rekommenderade snålare ränteavdrag och amorteringskrav för att stänka vatten på det snustorra lånekrutet.

Om Luther nu har lämnat landet, vilket han till synes har gjort, så är det upp till beslutsfattarna att sätta stopp för denna allt explosivare låneexpansion.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/krav-vacks-pa-slopat-ranteavdrag_7413724.svd

torsdag 9 augusti 2012

Heja Sverige


Det finns förvisso många svenska prestationer att yvas över i dessa OS tider. Dock är det kanske inte framförallt någon av våra olympier som förtjänar mest heder och beröm utan en förmodligen mindre atletiskt byggd ambassadör.


Relationen mellan Sverige och Vitryssland kan för tillfället betecknas som minst sagt frostig. Som svar på den vitryska utvisningen av Sveriges där stationerade ambassadör, Stefan Eriksson, har Sverige nekat vitryska diplomater inresevisum till Sverige samt beordrat två diplomater vid den vitryska ambassaden att lämna Sverige.

 
Ambassadör Eriksson har under sin tjänstgöring i landet gäckat den diktatoriske presidenten Alexander Lukasjenko genom sitt idoga arbete för mänskliga rättigheter och demokrati. Den vitryska regimen anser nu att Eriksson i sitt arbete ”gått utöver det vanliga uppträdandet för en utländsk diplomat”. Genom sitt engagemang för grundläggande rättigheter gjorde sig således Eriksson till bitter ovän med Europas sista diktator vilket den senare till sist inte kunde tåla.

Det är givetvis olyckligt att Sverige nu tappar sin plats på första parkett vilket kommer att försvåra demokratiarbetet i landet. Dock finns knappast något utrymme för förhandling och framsteg om vi nu inte voro beredda att kompromissa om de allra mest basala rättigheterna, de mänskliga. Och det är vi givetvis inte. Så heja Stefan Eriksson och heja Sverige.


måndag 6 augusti 2012

Varför nöja sig med rut och rot?


Den illa infekterade debatten kring det s.k. rutavdraget och i viss mån rotavdraget har börjat klinga av. Att så sker överraskar föga då svensken synes uppskatta avdragen alltmer. Den senaste Sifomätningen visar att drygt 70 procent tycker avdragen ska vara kvar. Populärast är de föga överraskande bland centerväljare, intressantare är dock att även socialdemokrater nu sällar sig till den positiva skaran där drygt 65 procent uppger sig positiva.

Göran Persson tyckte inför valet 2006 att folk gott kunde städa efter sig själva vilket motiverade dennes och dennes partis avog gentemot rut. Idag vore det politiskt självmord att inta en liknande position och av de etablerade partierna är det endast Vänsterpartiet som är berett att ta detta slutliga steg.

Samtidigt som svensken helt öppet och vitt köper mer tid åt sig själva, sin familj och jobbet visar siffror från Skatteverket att tusentals nya rut- och rotföretag bildas varje år. Förklaringen till avdragens framgång är inte långsökt. Att köpa tjänster i Sverige är extremt dyrt, inte primärt på grund av höga löner utan snarare på grund av den radda skatter som belöper på tjänsten. På lönekostnaden måste arbetsgivaren ta höjd för arbets- eller egenavgifter samt bolags- alternativt inkomstskatt. Bruttobeloppet beläggs sedan som löken på laxen med 25 procent moms.

En kraftig skattelindring visade snart att dessa tidigare svårsålda tjänster var mycket efterfrågade, dock inte till vilket pris som helst. Med detta sagt förefaller det närmast korkat att stanna vid rut och rot. Åtskilliga tjänstebranscher kvarstår som skulle må utmärkt av färre och lindrigare skattekilar, detta till gagn inte bara för dem utan för hela samhället.

söndag 5 augusti 2012

Två sidor av myntet


I Södertälje dömdes häromveckan 16 yngre män till längre fängelsestraff. De 16 männen hade genom det s.k. Södertäljenätverket under ett antal år satt kommunen i skräck genom en räcka kriminella aktioner, den ena brutalare än den andra. Med domarna och de längre fängelsestraffen följer förhoppningar om en återgång till en fredlig vardag för Södertäljes laglydiga invånare.

Rätten till en fridsam vardag, fri från hot, våld och andra övergrepp torde vara en självklarhet i rättsstaten Sverige. När straffrätt och kriminalvårdspolitik diskuteras här i landet lyfts dock denna rätt sällan fram i första rum, ungefär lika sällan som brottsoffret sätts i fokus. Ur denna aspekt skiljer sig Sverige markant från de anglosaxiska länderna. Medan Sverige primärt söker vårda de kriminella anser man i anglosaxisk rättskultur att brott begås med berått mod och att de bör bestraffas i enlighet därmed. Viktigt anses det också att ge brottsoffret upprättelse och att förskona samhället från uppenbart farliga och kriminella individer.

Sverige bör inte slå in på den anglosaxiska vägen längs med vilken fängelserna bågnar av interner men vi bör heller inte, som nu är fallet, fnysa åt den. Att begå brott är ett personligt beslut som någon annan alltid får lida för. När vi hädanefter diskuterar dessa frågor bör därför myntets båda sidor beaktas, inte av hämndlystnad utan framförallt av moraliska skäl.

http://www.dn.se/Stories/stories-sthlm/dubbelmordet-i-ronna

onsdag 1 augusti 2012

Toppen på isberget


Dagens Nyheters granskning av myndigheterna Tillväxtverkets och Vinnovas interna representation visar på en skrämmande pengarullning. Sedan 2010 har Tillväxtverket bränt drygt 7,5 miljoner av allmänna medel på intern representation och interna seminarier. Inkluderat internutbildningar har myndighetens 300 anställda kostats på dryga 16,5 miljoner de senaste 2 åren. Interna rutiner har brustit och verkets generaldirektör Christina Lugnet uppger sig vara ”väldigt chockad”. Restaurangnotan från en kväll på Grand Hotel, vilken kostade verket 1 476 kr per person, uppger dock Lugnet vara fullt rimlig då detta var det billigaste alternativet. Chocktillståndet kan mot den bakgrunden inte ha varit helt uppriktigt.

DN:s avslöjanden visar ånyo på hur illa våra skattemedel ofta hanteras. Tyvärr lär dessa dessutom endast blotta topparna av isbergen. Svällande byråkratier och organisationer innebär närmast per definition även ökad ineffektivitet och bristande kostnadskoll. Särskilt stor är risken i offentliga organisationer där resurserna förvisso är begränsade men ändå alltid någon annans (den anonyme skattebetalarens). I sådana organisationer saknas incitament att hålla kostnaderna i schakt och uppenbarligen alltför ofta även fungerande kontrollsystem för att stävja missbruk.

Hade Tillväxtverket och Vinnova varit isolerade exempel hade kritiken kunnat stanna där men så är garanterat inte fallet. Sveriges enorma offentliga apparat innebär en ofrånkomlig ineffektivitet vilken kostar samhället både i form av sämre service och förslösade skattemedel. Det ligger därför i allas intresse att banta apparaten där bantas går.

söndag 29 juli 2012

Vem vågar sätta barnperspektivet i första rum?


I Tyskland pågår för tillfället en debatt om huruvida omskärelser av nyfödda pojkar ska legaliseras. Frågan har aktualiserats sedan en domstol i Köln förklarat att ingreppet kränker barns rättigheter. Förbundskansler Angela Merkel menar å sin sida att Tyskland skulle komma att betraktas ”som en udda nation av komiker” om företeelsen skulle förbjudas. I Sverige har vi sedan 2001 en specifik lag som uttryckligen tillåter omskärelse av små pojkar. Mycket tyder nu på att även Tyskland kommer få en liknande lag sedan förbundsdagen, av religiösa skäl, röstat för.

Det är i sammanhanget intressant att skärskåda domskälen i den dom som alltså ansåg att ingreppet inte borde accepteras. Domen klargör att tidig omskärelse innebär ett ingrepp som är bestående och oåterkalleligt varför det enligt tysk lag bör betraktas som olagligt. Domstolen bedömer det vidare som en rimlig begränsning i föräldrarnas vårdnadsrätt att låta ingreppet vänta tills barnet självt kan bestämma. Resonemanget står i överensstämmelse med FN:s barnkonvention vars artikel 12 proklamerar att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i frågor rörande sig själv.

I Sverige sätts barnperspektivet sällan eller aldrig i första rum. I fråga om omskärelse är det religionsfriheten, alltså föräldrarnas rätt att utöva sin religion, som går före barnets rätt till sin kropp. I en rad ytterligare frågor är det de vuxnas perspektiv och rätt som väger tyngst, om det så handlar om insemination, vårdnadstvister eller homosexuellas rätt till adoption. Detta trots all empiri om visar på vikten av både faders- och modersgestalter samt tillgång till båda de biologiska föräldrarna för barnets utveckling.

Jag skulle aldrig betrakta Tyskland ”som en udda nation av komiker” om de valde förbudsvägen i nu relevant fråga, istället skulle jag respektera det land som faktiskt vågar sätta barnets perspektiv i första rum.


torsdag 26 juli 2012

Med KGB runt hörnet


Med tiden falnar de flesta minnen. En lika naturlig som farlig process vilken tvingar oss att ständigt påminna oss själva och inte minst våra avkommor om den historia som format den nutid vi lever i idag.

För de balter som under drygt ett halvt sekel levde under Sovjetkommunismens förtryck är det dock inga problem att minnas. För den som tar sig de dryga 40 milen från Stockholm till estniska Tallinn och sedan följer den södra rutten ner till litauernas Vilnius väntar förskräckande och omskakande historier och platser. I ockupationsmuséet i Tallinn beskrivs hur kommunismen successivt skulle implementeras i landet och etsas in i estens medvetande. Med hot om deportationer, lönnmord och grundlösa fängslanden skulle det estniska folket bli trogna och lydiga kommunister. Estniska förbjöds som språk och några andra fanor än de kommunistiskt röda tilläts inte. Samma skräckvälde infördes i grannländerna Lettland och Litauen. Den med mod kan i Vilnius besöka KGB:s tidigare högkvarter. I denna byggnad, centralt belägen på en av stadens fashionablare adresser, lät säkerhetspolisen fängsla, tortera och avrätta påstått oppositionella och inte sällan också deras familjer.

Sovjetkommunismens avarter i form av förtryck, våld och tankeförbud är inget snedsteg eller olycksfall i arbetet utan en naturlig följd av ideologins tes om kollektivism och enhetlighet. Med en sådan utgångspunkt måste nämligen statlig kontroll och, i förlängningen, statliga övergrepp bli följden. Människan är skapad med en egen fri vilja och förmåga att tänka fritt vilket ofrånkomligen krockar med kommunismens ideal. Detta faktum bör vi alla ha i åtanke var gång det vankas val.

söndag 15 juli 2012

Räkna inte bort ryssen


De svenska försvarsanslagen har krympt dramatiskt som andel av BNP de senaste decennierna. Detta till den milda grad att värnpliktiga på sina håll tvingas sova på medhavda luftmadrasser under tjänstgöring. Degraderingen av försvaret till en budgetventil, som enkelt skruvas åt så snart finansdepartementet önskar spara, har gett oss en ohållbar situation och en ihålig försvarslinje. Faktum är att den svenska försvarsförmågan är tämligen obefintlig idag.

Den politiker eller debattör som lyfter förvarsfrågan möts i bästa fall av uppgivna suckar men i de flesta fall av fullständig tystnad. Det finns ingen hotbild längre hävdas det, den försvann i det ögonblick som Berlinmuren föll och det kalla kriget ändade. Den som till äventyrs törs dryfta något om hotet från ryssen kan inte annat än att få räkna med att schavottera. I detta klimat sätter sig nu försvarsberedningen ner för att diskutera och analysera den internationella och säkerhetspolitiska utvecklingen. Måtte man inte landa i samma slutsatser som 2004 års beredning i vilken världsfreden tycks ha skönjts runt hörnet och i vilken Ryssland helt skrevs av som potentiellt hot.

Realiteten är nämligen den att Ryssland på senare år slagit in på en allt aggressivare linje och manipulerat fram en machoschistisk halvdiktator med föga respekt för vare sig sin egen befolkning eller någon annans. Under denna regim har upprustningen tagit fart vilket måste beaktas även från svenskt håll.

En av statens huvuduppgifter är det territoriella försvaret och försvaret av sitt lands befolkning. Rysslands upprustning kan då inte bortses ifrån. Det vore därför ett svek mot alla oss svenskar att inte äntligen lätta på försvarsbudgetventilen.

fredag 13 juli 2012

Varningsklockorna ljuder allt gällare


Färska siffror från Socialstyrelsen visar att förskrivningarna av sömnmedel till barn och unga ökat med 170 procent de senaste fem åren. Förskrivningarna av starkare sömnmedel som Valium och Sobril har under samma period ökat med drygt 150 procent. Mårten Gerle vid Socialstyrelsen konstaterar en utveckling där läkare generellt skriver ut allt mer sömnmedel till barn och unga.

Tyvärr är detta inte de enda siffror som visar på svenska barns och ungdomars tilltagande ohälsa. Sedan 1987 har exempelvis antalet unga tjejer som sökt ta livet av sig ökat med närmare 100 procent samtidigt som antalet tvångsinskrivna för ångestsymptom ökat med närmare 175 procent i samma grupp. All tillgänglig fakta talar för att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Ovanstående innebär också att vi toppar den europeiska ligan över antalet självmordsförsök hos unga tjejer. Så, vad är det som gör oss svenskar så unika?

Alltsedan Alva Myrdals profetia på 30 talet om det svenska folkets undergång i hennes ”Kris i befolkningsfrågan” har Sverige haft en unik och extrem syn på mannen, kvinnan och barnet. Barn uppfostras bäst av proffspedagoger och bör alls inte rås om av någondera förälder. I jämställdhetens namn ska mamma och pappa dela arbete lika, jämt och oavsett stadium i livet. Föräldraförsäkringen ska i möjligaste mån delas lika, helst kvoteras. Detta trots all kunskap vi har om hur viktig den första tiden är för barnets anknytning till mamman.

Denna politik, som i stort sett alla riksdagens partier ställer sig bakom, ger en förment bild av jämställdhet. Vi arbetar lika mycket, tar hand om våra barn lika lite och är i övrigt ganska könslösa. Familjen och de naturliga sociala nätverken slits dock samtidigt isär och förvandlar oss alla till individualister, i knäet på det offentliga. En sorglig konsekvens av detta är att barnen aldrig får en familj vilket garanterat är en viktig förklaring till barns och ungdomars tilltagande ohälsa.

http://www.sorlieekstrom.se/

måndag 9 juli 2012

Caremaskandalen var ingen Caremaskandal


När Dagens Nyheter slog larm om missförhållanden på äldreboendet Koppargården var det politisk mumma för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterflank. DN:s granskning visade på undermålig service och bristande omsorg om de äldre. Riktigt sprängstoff blev artiklarna dock först då ägarstrukturen sattes under lupp. Koppargården ägdes och förvaltades inte av kommunen utan av vinstdrivande Carema vilket i sin tur ägdes av penningstinna riskkapitalister. Skandalen var ett faktum.

Nu har samhällsmagasinet Dagens Samhälle vid två tillfällen själv låtit granska Koppargården, innan och efter Carematiden. Lustigt, eller snarare olustigt, nog har det då visat sig att boendet förvaltats lika illa eller än sämre än under Carematiden. Detta trots att några vinstintressen inte fått ägarna att girigt väga blöjor innan eventuellt blöjbyte. Tyvärr har Dagens Samhälles granskning knappt rönt någon uppmärksamhet och man kan misstänka att denna inte är av samma intresse då den faktiskt visar att kommunen gjort och gör ett minst lika dåligt jobb.

Årets Almedalstal ägnade vänsterns Jonas Sjöstedt åt att smutskasta privatdriven offentlig verksamhet och spotta galla över valfrihet i allmänhet. Samtidigt arrangerade LO seminarier på temat ”Så förbjuder vi vinster i välfärden”. Detta med utgångspunkten att privat och framförallt vinst är av ondo. Som slagträ använder man sig inte minst av DN:s ”Caremaskandal”. Det är sorgligt och högst otillfredsställande att dessa debattörer och beslutsfattare utan invändningar får hållas, trots att deras teser och utgångspunkter helt enkelt är felaktiga.

http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556

söndag 1 juli 2012

Ansvaret ligger hos regionen


Medias avslöjanden om missförhållanden inom vården ramlar in i en strid ström. I söndagens Göteborgs Posten kunde man t ex läsa om vårdföretaget Jocema vård AB som ansvarar för Strömstad sjukhus nattjour. Av reportaget framgår att skarp kritik riktats mot företaget vid upprepade tillfällen, då patienter nekats vård, blivit illa bemötta och där personal vid tillfällen inte ens dykt upp för tjänstgörning. Kritiken har renderat i incidentrapporter vilka presenterats för ansvariga politiker inom Västra Götalandsregionen.

Trots alltså påvisad misskötsel och brott mot vårdavtalet har företagets kontrakt förlängts och Per Arne Brink (S), ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden, uppger sig vara nöjd, både med pris och vårdgivaren själv. Västra Götalandsregionen fick nämligen ner priset med 300 000 kr per månad.

Samtidigt som vi patienter och skattebetalare upprört knyter våra nävar i fickorna tar LO tillfället i akt och beslutade vid senaste kongressen om att utreda hur privat vård ska kunna förbjudas. Öppet mål kan tyckas, sett utifrån denna strid ström av skandaler som privata vårdgivare stått för den senaste tiden.

Den som faller till föga för LO:s idéer om totalförbud önskar dock samtidigt kasta ut barnet med badvattnet. Att vrida klockan åter till den tid då landstingskolosserna och dess politiker var de enda vårdgivarna med all den byråkrati, stelhet och ineffektivitet som detta innebar är inget annat än naiv nostalgi. Vad som istället måste till är att vårdens huvudmän och beställare faktiskt tar sitt ansvar och tillser att rätt vård ge till rätt peng, det är endast på detta mandat som de faktiskt har valts.



torsdag 28 juni 2012

Bra siffror kan bli ännu bättre


SOM institutets senaste pejling av svenskars attityder gentemot flyktingmottagning visar på en klart positiv trend. T ex har andelen svenskar som tycker det vore en bra idé att ta emot färre flyktingar minskat från 65 procent 1992 till 41 procent. Enligt Marie Demker, professor i statsvetenskap, handlar det dessutom om en långsiktig trend där alltfler generellt blir allt positivare.

Resultatet går på tvärs med alla påståenden om tilltagande främlingsfientliga strömningar och överraskar, inte minst med tanke på det flyktingkritiska SD:s valframgångar senast. Resultatet är också glädjande, inte bara för de flyktingar som är på ingång eller redan är på plats, utan också för oss övriga. En positiv attityd, öppenhet och gästvänlighet innebär en god jordmån för en lyckad integration. En lyckad integration är i sin tur nödvändig för svensk ekonomis fortsatta välgång. Det står nämligen ganska klart att Sverige inte klarar upprätthålla sin välfärd utan import av utländsk mankraft varför invandring måste betraktas som något positivt. Dock, när det som idag i snitt tar drygt 7 år för en invandrad man och drygt 9 år för ett kvinnligt dito att etablera sig på arbetsmarknaden blir invandringen istället en belastning, vilket givetvis spär på främlingsfientligheten.

Gudskelov har regeringen insett sprängkraften i frågan och vikten av en framgångsrik integration vilket lett till en rad nyttiga reformer. Dock återstår ännu mycket arbete och många tuffa reformer. Med dessa reformer väl på plats skulle SOM:s siffror garanterat bli ännu bättre.


söndag 24 juni 2012

LO kokar soppa på spik


LO intensifierar sin jakt på nya mått att mäta samhällets ökande klyftor och ojämlikhet. Senast i raden av tappra försök är förbundets rapport om svenskars resvanor. Av rapporten framgår att 32 procent av de svenska arbetarna stannar hemma i sommar vilket är 6 procent fler än för fem år sedan och bland de högsta siffrorna sedan 1984.

LO, och Göteborgs Posten som citerar rapporten, slår på allra största trumman. ”En oroväckande trend” som enligt utredaren Mats Larsson visar att klasskillnaderna ökar och att all fler på grund av skral ekonomi tvingas stanna hemma. Lika alarmistisk är GP som på första sidan exklamerar att det för var tredje arbetare bara är en dröm att få tillbringa semestern i en hängmatta, solstolen eller i en bungalow.

För det första går det inte att dra några sådana slutsatser av rapporten, respondenterna fick nämligen inte uppge skälet till deras semesterbeslut. Med andra ord kan det mycket väl ha varit frivilligt att avstå chartern. För det andra kan det knappast vara en mänsklig rättighet att tillbringa semestern i en bungalow. Och slutligen för det tredje, det är högst osannolikt att svensken skulle ha mindre råd att resa i år än tidigare år.

All tillgänglig statistik visar att alla, inte minst den medelklass som arbetarna tillhör, fått mer att röra sig med under senare år. Samtidigt är kronan rekordstark mot de flesta resevalutor. I kombination med allt billigare flygresor och utlandsboende blir det nära nog billigare att semestra utomlands än att stanna hemma. LO:s rapport blir därför intet mer än en smaklös soppa, kokad på förvisso vass spik.

http://www.gp.se/resor/1.982788-var-tredje-arbetare-stannar-hemma-pa-semestern

tisdag 19 juni 2012

Alltfler snubblar redan på tröskeln


För en tid sedan lämnade Arbetsförmedlingen sin långtidsprognos över arbetslöshetens utveckling de kommande två åren. I prognosen förutspås sysselsättningen att öka vilket också arbetslösheten spås göra. Någon större turbulens förväntas dock inte i någon del, dramatiken ligger istället i arbetslöshetens sammansättning.

Andelen arbetslösa som enligt Arbetsförmedlingen tillhör någon av de så kallade utsatta grupperna förutspås vid utgången av 2013 utgöra 60 procent av den totala arbetslösheten. Till de utsattas grupp räknar Arbetsförmedlingen personer med kort utbildning, utlandsfödda, funktionshindrade och personer över 55 år. I tillhörande analys varnas för att jämviktsarbetslösheten komma att öka, framförallt beroende på att konkurrensen om jobben med lägre krav stadigt krymper.

För att denna dystopi inte ska bli verklighet krävs en rad reformer. Att andelen jobb med lägre krav krymper beror inte enbart på de billigare asiaterna utan till lika stor del på de trösklar som vi själva byggt upp. Höga ingångslöner med korresponderande och lika höga arbetsgivaravgifter kombinerat med en internationellt sett sträng arbetsrätt gör en anställning dyr och riskfylld. Följden blir att anställningar uteblir och att arbetslösheten ökar.

Reformeringen av skolan har påbörjats och nu måste också arbetsmarknaden tillåtas gå samma väg. Ansvaret för detta faller tungt, på regeringen men inte minst på arbetsmarknadens parter.

söndag 17 juni 2012

Viktigt att rösta men viktigare att rösta rätt


Det görs på många håll gällande, från greker själva och folk i deras omgivning, att de grekiska väljarna skulle ha blivit förda bakom ljuset. Ansvariga för detta tilltag skulle vara de politiker som styrt landet sedan militärdiktaturens fall för sisådär 40 år sedan.

I Grekland, där det demokratiska systemet en gång sägs ha fötts, har man haft drygt 2000 år på sig att öva demokrati. Med denna möjlighet har greker kunnat välja bort respektive rösta fram de politiker som man misstyckt alternativt uppskattat. Det är således ostridigt att de grekiska väljarna själva bär ansvar för den situation som de nu befinner sig i, inte primärt de politiker som de uppenbarligen själva röstat fram val efter annat. Grundbulten i det demokratiska systemet är att vardera röstberättigad tar sitt ansvar genom ett upplyst val som gagnar inte bara den egna plånboken utan framförallt nationen i stort. Med detta synes grekerna ha misslyckats kapitalt vilket dagens situation är ett resultat av.

I de svenska valdebatterna påtalas gärna vikten av att överhuvudtaget gå och rösta och att detta skulle vara något självändamål. Det är givetvis riktigt och viktigt att rösta, röstar ingen är demokratin snart död, men än riktigare och viktigare måste vara att rösta rätt. Vad som sen är rätt kan endast den upplyste och ansvarsfulle väljaren avgöra.