Välfärd och skattemoral

Dagens Nyheters granskning av välfärdsbranschen fortsätter, häromdagen med en artikel om välfärdsaktörernas skattesituation. Tidningens slutsats är att de största drakarnas skattevilja är låg och att de fem största i snitt betalade magra 2 procent i skatt 2012. Frågan om skattemoral, inte minst inom den skattefinansierade välfärdssektorn, är högst angelägen och DN:s artikel fyller ur det perspektivet en viktig funktion. Debatten om välfärdens framtid får dock inte stanna där.

 Det svenska skattesystemet erbjuder generösa möjligheter och incitament till skatteplanering. Höga ägarskatter kombinerat med frikostiga ränteavdragsmöjligheter ger stora fördelar till högbelånade verksamheter. Detta gynnar särskilt ägande via finansiella institutioner och riskkapitalbolag, oftast med säten utanför Sverige. Företagsskatteutredningen väntas på förekommen anledning presentera förslag på hur skattevillkoren mellan eget respektive lånat kapital kan jämnas ut. Samtidigt pågår en utveckling mot att betrakta skattemoral som en csr-fråga, prioriterad av såväl ägare, kunder som andra intressenter. Som en konsekvens ser vi redan idag att även riskkapitalet uppfattat trenden där de aggressivaste uppläggen synes tappa i attraktivitet.

Skattemoral är ovärderligt i ett välfärdssamhälle, men lika viktigt för välfärden är hög kvalité, valfrihet och produktivitet. Därför behövs alla typer av aktörer, givetvis helst också med hög skattemoral.

 

http://www.dn.se/ekonomi/enkelt-for-valfardsbolag-undvika-skatt/

http://hansaberg.wordpress.com/2014/06/11/antagen-vinst-en-antagen-sanning/

Konsten att skylla på någon annan

Åtta av tio lärare uppger att elever med påstridiga föräldrar får mer stöd än andra elever. Liknande uppgifter tyder på att allt fler föräldrar aktivt försöker påverka lärarnas undervisning och betygssättning i sina barns favör. Sannolikt låter sig mången lärare sedan faktiskt påverkas, vilket inte bara leder till orättvisor utan innebär samtidigt en björntjänst åt barn och samhälle.

Ett generöst välfärdssamhälle som det svenska erfordrar en stor grad av eget ansvarstagande. Med generösa ersättningsnivåer och rikligt med sociala förmåner krävs, för att inte underminera systemet, att var och en tar sitt ansvar och inte lämpar över det på någon annan. Detta gäller såväl ung som gammal. Den nu uppmärksammade trenden, med curlande föräldrar och en abdikerande skolmiljö, försämrar de ungas förmåga att se sin egen roll och sitt egna ansvar i det som sker. Föräldrars och skolans synbara välvilja kan därför leda både till barnens och, i en förlängning, hela samhällets fördärv.

Mycket av föräldrars ansvar ligger i att lära sina barn att ta eget ansvar, för sig själva och den kontext de befinner sig i. Konsten att skylla på någon annan är ett otyg som inte bara hotar medborgarens eget utan hela samhällets välstånd.

Ett kyligare klimat i skattesverige

Balansen mellan ett stabilt välfärdsbygge och ett starkt civilsamhälle är hårfin. Höga skatter och en hög grad av offentligfinansiering inkräktar på den privata sfären och minskar utrymmet för individuella initiativ. Samtidigt vore det naivt att tro att välvilja allena helt skulle kunna ersätta de funktioner som välfärdssamhällets transfereringssystem fyller idag.

Balansgången mellan skadligt höga skatter och ett utarmat välfärdssystem är delikat, icke desto mindre bör sträva dithän att söka finna denna balans. Det skattesamhälle som Sverige ännu är, i vilket svensken i genomsnitt betalar mellan 65 – 67 procent i direkta- och indirekta skatter, fjärmar medborgarna från varandra och skjuter civilsamhället i sank. De mellanmänskliga behov som vi annars har av att få göra väl och uppleva känslan av gemenskap motverkas nämligen då dessa behov istället förväntas utföras i den offentliga anonymitetens regi.

Genom att medvetet krympa civilsamhällets utrymme till förmån för det offentliga har Sverige både blivit kallare och anonymare. Detta i sig utgör ett reellt och påtagligt hot mot hela välfärdssverige.