Bättre belöna än bestraffa

Bättre tjockare plånbok åt fler

än färre

En liberal syn på människan är att den vill väl och kan bäst själv. Det är en positiv ansats som lämnar mycket frihet åt individen men som också är uppfordrande då den samtidigt ställer krav. Krav på eget ansvar, flit, moral och egen reflektion.

Ansvar, flit, moral och reflektion är ideal som ett samhälle behöver. Ett samhälle präglat härav är ett fungerande samhälle, oavsett färg på dem som för tillfället bestämmer. Medborgare bör därför uppmuntras att agera i linje med dessa ideal. Här skiljer sig liberalismens syn och från den socialistiska, då den senare hellre trycker ner än uppmuntrar. Viktigare än att få fler att ta egna initiativ och eget ansvar är att bestraffa dem som gör det. Det är improduktivt och resursförstörande. För det är exempelvis bättre för samhället att fler får välbetalda jobb än att de som har det straffbeskattas för det. Eller att fler gör välinformerade aktieaffärer än att de som gör det därför ska betala extra i skatt.

Goda ideal och gott beteende ska uppmuntras. Det är också genom att få fler att leva efter sådana ideal som vi bäst råder bot på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Och då är det bättre att belöna än att bestraffa.

Tillit bygger detta land

Tar vi i hand på det?

Sverige sägs ibland vara humlan som flyger, trots att den egentligen inte kan. Andra talar om den svenska modellen och en tredje om ett ”system” som ingen riktigt förmått att förklara. Vi må vara relativt unika i den bemärkelse att vi stretar på och utan vidare kverulans betalar bland de högsta skatterna i världen. Det intressanta är varför.

I Sverige, övriga Norden och i några av de nordligare kontinentaleuropeiska länderna hyser medborgaren stor tilltro till stat, myndighet och liknande institutioner. Vi litar också på varandra, även på dem som inte råkar tillhöra just vår familj, släkt eller nära bekantskapskrets. Detta innebär samtidigt att vi anförtror våra pengar till för oss okända med en förväntan om att de ska hanteras såsom utlovats. Mindre lyckosamma är de nationer vars folk misstror inte bara varandra utan även stat och dess förgreningar. Där är egen härd den enda som är guld värd. Där frodas korruption och skatter undanhålls och rik blir framförallt den som luras mest. En sådan mylla saknar alla attribut för en frodig och stabil samhällskonstruktion.

Denna i Sverige institutionaliserade tillit är inget vi kan ta för givet utan måste stridas för, varje dag och i alla sammanhang. Vi alla, och inte minst våra folkvalda eller näringsliv, fackrepresentanter och myndighetsföreträdare, bär det tunga ansvaret att förvalta tillitens arv. För utan tillit vacklar även det mest stabila korthuset. 

Positivare som privat

Nyligen publicerades den så kallade Sverigestudien, en undersökning syftande till att mäta och synliggöra våra värderingar i diverse samhällsfrågor. Svaren ger en tydlig bild över våra åsikter, över tid och för stunden samt ger en indikation på vad vi bör göra mer respektive mindre av.

Ett av de områden som mätts och jämförts är offentlig- respektive privatanställdas syn på sin arbetsplats och arbetsgivare. Sedan förra året konstateras stora förskjutningar, till förfång för det offentliga. Bland de offentliga anges ”byråkrati” som den dominerande värderingen. På tio-i-topplistan återfinns även de ytterligare negativa värderingarna ”kortsiktighet”, ”förvirring”, ”hierarki” och ”kostnadsjakt”. De privatanställda framhåller å sin sida fler positiva värderingar där ”humor/glädje”, ”ansvar”, ”kvalitet”, ”engagemang” och ”entreprenörskap” anges bland de tio vanligaste värderingarna. Några förklaringar till skillnaderna ger studien inte men det är ingen vild gissning att de större möjligheterna till påverkan inom det privata, de mindre och ofta plattare organisationerna och ett större resultatansvar har en positiv inverkan på hur medarbetarna skattar sin arbetsgivare och miljö.

När vinstförbud och återmonopolisering seglar upp som huvudnummer inför höstens val kan det vara värt att beakta, arbetslivet synes positivare privat.

http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/407-oppositionen-och-valfarden

Konsten att skylla på någon annan

Åtta av tio lärare uppger att elever med påstridiga föräldrar får mer stöd än andra elever. Liknande uppgifter tyder på att allt fler föräldrar aktivt försöker påverka lärarnas undervisning och betygssättning i sina barns favör. Sannolikt låter sig mången lärare sedan faktiskt påverkas, vilket inte bara leder till orättvisor utan innebär samtidigt en björntjänst åt barn och samhälle.

Ett generöst välfärdssamhälle som det svenska erfordrar en stor grad av eget ansvarstagande. Med generösa ersättningsnivåer och rikligt med sociala förmåner krävs, för att inte underminera systemet, att var och en tar sitt ansvar och inte lämpar över det på någon annan. Detta gäller såväl ung som gammal. Den nu uppmärksammade trenden, med curlande föräldrar och en abdikerande skolmiljö, försämrar de ungas förmåga att se sin egen roll och sitt egna ansvar i det som sker. Föräldrars och skolans synbara välvilja kan därför leda både till barnens och, i en förlängning, hela samhällets fördärv.

Mycket av föräldrars ansvar ligger i att lära sina barn att ta eget ansvar, för sig själva och den kontext de befinner sig i. Konsten att skylla på någon annan är ett otyg som inte bara hotar medborgarens eget utan hela samhällets välstånd.

Moral och ansvar bör vara en prioriterad politikerfråga

51 procent av göteborgarna uppger sig vara mycket eller ganska nöjda med demokratin i kommunen. Det innebär att drygt hälften av kommuninvånarna är rent missnöjda med sina politiker. Förtroendet når därmed en ny bottennivå visar SOM-institutets årliga undersökning. Sannolikt är den kaotiskt genomförda och dåligt förankrade trängselskatten ett av skälen. Minst lika sannolikt har även alla korruptionshärvor naggat på förtroendet.

Oavsett vilken eller vilka förklaringar man väljer så är läget ytterst allvarligt. En hög tillit till de förtroendevalda är själva grunden för det demokratiska och parlamentariska systemet. Politiker är valda för att representera folkmassan och styra det samhälle som vi alla är del av. Missbrukas förtroendet för egen eller för näras vinning, på folkmassans bekostnad, hotas systemet i sina grundvalar. Moral och ansvar börjar i det politiska toppgarnityret och strilar nedåt i samhällshierarkin. En legitim fråga blir tyvärr, varför själv göra rätt för sig om inte ens de styrande och normerande så behagar. En sådan kultur kan snabbt rasera vilket bygge som helst.

Moral och ansvar bör vara en högprioriterad fråga bland våra styrande, politikerförakt och bristande tillit utgör nämligen ett av demokratins största hot.    

http://www.dn.se/nyheter/sverige/trangselskatten-har-rubbat-fortroendet-for-politikerna-i-goteborg/ 

Stenkastare med eget ansvar

Det är omskakande bilder som sköljt över oss från Stockholmsförorten Husby de senaste dagarna. Under ett par dagar förvandlades den lilla orten till en skådeplats för brinnande bilar, stenkastande ungdomar och demolerade butiker. Upploppen har hittills vållat fyra poliser lindrigare skador, renderat i 18 anmälningar samt enorma materiella och ekonomiska skador, för individer och för samhälle.

I efterdebatten sökes nu förklaringar och syndabockar. Medborgarorganisationen Megafonen, som bl. a arbetar för att stärka sociala verksamheter i Husby och närort, är en av de mest högljudda debattörerna. Megafonen framhärdar att ansvaret i först hand ligger hos polisen för deras ingripande och i andra hand hos samhället som inte tar ansvar för ungdomarna. Megafonen är dock inte ensam om denna uppfattning vilken snarare synes delas av en ansenlig massa människor, främst dock av sådana på den politiska vänsterhalvan.

Det inträffade är skrämmande ur många aspekter. En sådan aspekt är att förövarna av väldigt många betraktas som offer medan ordningsmakten och ett diffust ”samhälle” pekas ut som förövare. Ett sådant samhälle, där ansvaret aldrig är ditt eget och felet alltid någon annans, är i rejäl gungning.

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/polisen-i-husby-overvald-ska-anmalas_8191224.svd

En fråga om moral och ansvarstagande

Att betala för sig är för de flesta här i landet en självklarhet, om det så må handla om spårvagnsbiljetten, TV-licensen eller skatten. Med samma självklarhet som vi betalar våra räkningar utgår vi ifrån att tandläkaren, polisen och skattetjänstemannen inte kräver underbordsbetalningar för sina tjänster. Få av oss ser kanske med glädje på hur 50-60 procent av våra löner försvinner till skattmasen och visst bränner licensnotan från Radiotjänst lite extra varje kvartal. Och det finns säkert de makthavare som frestats av att ta en liten dusör för en gentjänst eller extratjänst. Tämligen raka i ryggen betalar vi dock snällt och mutor tillhör än så länge ovanligheterna.

Skuldkrisen har med all tydlighet blottlagt de kejsare som gått utan kläder. De kejsare som gått allra naknast är också de vars befolkningar varit minst ovilliga att betala och i vilkas länder mutor varit allra mest frekventa. Enligt Transparency international betalades i Grekland 2009 sammanlagt 780 miljoner Euro enbart i mutor. Detta i ett land där den svarta sektorn tros uppgå till närmare 70 procent av total BNP. Grekerna saknar förtroende för staten och sina politiker precis som de synes misstro varandra. Om ingen annan betalar så vore det korkat att betala själv. Tar polisen extrabetalt så ska väl tandläkaren göra detsamma?

Ett lands välmående och ett fungerande samhälle bygger på förtroende, för statsapparat och för varandra. Förtroende i sin tur kan endast skapas genom var och ens moral och ansvarstagande.

Jobbskatteavdragen har gjort Sverige gott

Att förklara och försvara regeringens fyra jobbskatteavdrag är inte alltid det enklaste. Oftast landar diskussionen i teknikaliteter, sifferexerciser kring de nationalekonomiska implikationerna alternativt i vinnar-/förlorarfrågan. För en helhetsbild är det dock av yttersta vikt att lyfta perspektivet.

Beskattning är rent objektivt expropriering av något som rättmätigen tillhör någon annan. Det kan handla om förtjänst av arbete, avkastning på sparande, ditt boende eller din förmögenhet. Beskattning i sig finns ingen seriös debattör som ifrågasätter vilket inte är konstigt då de flesta av oss föredrar att leva i ett solidariskt samhälle utan alltför stora glapp mellan samhällsskiktena. Att däremot, utifrån dessa visioner, lägga beslag på långt mer än hälften av varje producerad och intjänad krona är vare sig rimligt eller acceptabelt. Just detta är dock fallet i Sverige. Den fullt logiska konsekvensen är att folk slutar arbeta och spara då avkastningen ändå tillfaller någon annan. Individ och hushåll görs beroende av någon annans beslut, beslut som sällan överensstämmer med dem som man själv skulle ha fattat. Individen blir då inte bara omyndig och satt under förmyndarskap utan också alltmer oförmögen att fatta egna beslut och ta eget ansvar. Med lägre arbetsinsats och sparande och ansvarslöshet inför sig själv och det allmänna krackelerar snart ett samhälle.

I skenet av detta är de fyra jobbskatteavdragen närmast att betrakta som en välgörande frihetsreform. Ett fungerande samhälle får vi först då var och en tar eget ansvar, för sig själv och sin omgivning. Med mer pengar kvar efter skatt ges ökade förutsättningar för detta och bland annat därför har jobbskatteavdragen gjort Sverige gott.

Vilken solidaritet vill vi ha?

Socialdemokratin gör gärna anspråk på epitetet som solidaritetens försvarare, samtidigt vill man utmåla den s.k. högern som dess potentiella baneman. Socialdemokraternas starke man och ledare, Håkan Juholt, tar gärna till brösttoner när han redogör för samhällets förfall och empatiska dekadens i det borgerliga Sverige.

Innan vi ger Juholt rätt i sin beskrivning måste vi först avgöra vilken solidaritet vi vill ha och vad begreppet egentligen innebär. I socialdemokratins och Håkan Juholts värld är solidaritet något som sköts av politiken och finansieras av skatter. I ett sådant samhälle behöver barn aldrig ansvara för sina åldrande föräldrar eller föräldrar sörja för sina barns uppfostran. Dessa uppgifter sköts bäst av byråkrater och politruker. I ett socialdemokratiskt Sverige under Juholts presidium behöver vi överhuvudtaget inte bry oss om varandra.

Solidaritet innebär annars just att bry sig, bry sig om de äldre, barnen och övriga i vår omgivning. Detta ansvar ligger hos oss, inte samhället. Ur denna aspekt är det ”förfall” som Juholt talar om kanske rentav av godo. Mindre politik innebär nämligen mer av individuellt ansvar, för oss själva och för varandra. Det tycker jag låter sympatiskt.

Sociala missförhållanden må var en orsak men knappast en anledning

Krigsliknande scener utspelar sig i London och i andra delar av England. Kriget förs vare sig av islamistiska fundamentalister, högerextremister eller vänsteraktivister utan av brittiska ungdomar. En underbemannad och överrumplad polisstyrka kan näppeligen hålla mobben i schack vilket fått fatala konsekvenser för civilbefolkning och infrastruktur. Fördömandena torde vara unisona med tanke på alla de oskyldiga som drabbas och de enorma kostnader som blir följden.

Dock, vilket närmast uteslutande är fallet när ungdomar begår brott, sökes förklaring inte hos ungdomarna själva utan hos deras omgivning. Samhället, med alla dessa brister, ges istället skulden. Misslyckad integration, undermålig skola, segregation och i vissa fall allmän tristess förklarar kravaller och skadegörelse samt våld mot poliser och civila. Till viss del kan detta tyvärr också vara förklaringen. I det överbeskyddande samhälle som England, Sverige och många av våra välmående västerländska grannar byggt, upplever sig många sakna ett personligt ansvar. Ansvaret ligger istället hos någon annan, företrädesvis hos ”samhället”.

Samhällets ”misslyckande” och de sociala missförhållanden som följer därav är garanterat en orsak till frustration, men de kan aldrig utgöra anledning till aggression mot andra. Ett samhälle består till syvende och sist av individer, samtliga utrustade med ett eget ansvar. Och med den kunskapen kan samhället aldrig misslyckas utan endast oansvarsfulla individer som ingår däri. Kravaller, oavsett om de sker i Malmö, Göteborg, London eller Birmingham förtjänar därför unisona fördömanden.

Alltfler med på tåget

I eftervalsdebatten hörs få glädjeyttringar men desto fler snyftningar och grymtningar. Det är ett allt kallare Sverige vi ser framför oss. Främlingsfientligheten frodas och egoism går före humanism. För många uppfattas uppenbarligen valresultatet så. Upplevelser och uppfattningar ligger dock i betraktarens ögon vilket innebär att vi alla tolkar situationen efter eget huvud. I mitt huvud vanns gehör för (utöver främlingsfientlighet) tanken om individuellt ansvarstagande (i motsats till statligt), ökad personlig frihet och värnande om de verkligt behövande.

Den alliansdrivna politiken har hela föregående mandatperiod syftat till att inkludera, alla som kan ska få chansen att bidra. Alla, även de med sämst förutsättningar ska ha rimliga krav och förväntningar på sig. Ingen ska tvingas till skolbyte på grund av mobbare, ingen sjukskriven ska pensioneras utan en chans till rehabilitering och för den med lägst inkomst ska det inte löna sig mer att bidragsförsörjas än att försörja sig själv. Ansträngning ska löna sig och samhället ska erbjuda alla en rimlig chans att anstränga sig.

Drygt 49 procent av oss tycks i större eller mindre omfattning instämma i dessa tankar. Lyckas vi nu förverkliga tankarna och få med alltfler på tåget, ja då kommer Sverigedemokraterna snart att vara överspelade.

Skatter och ansvar

Många är vi som vredgats över storbolagens ohyggliga ersättningsprogram till direktörer och andra befattningshavare. Senast att sålla sig till häcklarskaran var finansministern själv som talar om ansvarslöshet och att de skenande utbetalningarna utgör potentiella hot inför kommande lönerörelser. Varför skulle löntagare och fack stå tillbaka när deras chefer berikar sig med nya miljonprogram?

Ersättnings- och utdelningsfrågorna har fått tjäna som slagträ i efterdebatten till den briserade finansbubblan. Girighetens fula nuna i styrelserummen har fått förklara krisens uppkomst och följder. Upprördheten må vara befogad men som förklaringsmodell duger den inte. Diskussionen måste därför nyanseras och frågan om de ohemula bonusprogrammen penetreras ytterligare.

Sverige har som bekant världens högsta skattetryck, inte bara på arbetsinkomster utan också på vinster och avkastning på kapital. I kombination med tidigare arvs- och gåvoskatt samt den nyligen avskaffade förmögenhetsskatten innebar detta enorma kostnader för den svenska investerare som, med beskattade pengar, önskade investera svenskt. Naturligt nog sinade antalet investorer med tiden och tidigare ägarledda bolag övergick i händerna på utländska hedgefonder, ansiktslösa placeringsinstitut och svenska politikerledda AP-fonder. Ägare av kött och blod med långsiktigt ansvar för sina placeringar byttes mot anonyma och kortsiktiga motsvarigheter eller mot inkompetenta byråkrater.

Rådande situation ska betraktas mot denna bakgrund. Sveriges fabulösa pålagor på ägande och investeringar har omöjliggjort ett aktivt ägarutövande sedan detta helt enkelt blivit för dyrt. Som konsekvens härav har kortsiktighet och anonymitet kommit att prägla ägarskapet, ersättningsprogram och utdelningspolicys. Att gå till attack mot girigbukarna i styrelserummen tjänar ingenting till. Istället måste svensk skatt på ägande och investeringar ses över.

Samma maxim gäller för storkapitalet som för oss småsparare, ansvar för sina egna pengar leder till långsiktigare och, för det mesta, klokare beslut. Skyll därför inte Lars G Josefsson, Lars Eric Pettersson och Annika Falkengren för deras fantasilöner. Fundera istället över den svenska skattepolitiken.