Vårt gemensamma ansvar

Klimatansvarig

Stormaktspolitik och ombudskrig har åter fått miljontals människor på flykt mot trygga Europa. Herrarna Putin och Erdogan har sina respektive förevändningar att driva på utvecklingen, liksom Jimmie Åkesson har sina för att på plats informera om att Sverige är fullt.

Scenerna från den turk-grekiska gränsen där de flyende fastnat är hjärtskärande. Barnfamiljer, unga som äldre möter en brutal gränspolis beväpnad till tänderna. Stödet från övriga Europa är kompakt och mantrat om att 2015-års flyktingkaos inte ska upprepas är väl inmutat. Men hur befogat det än är att behålla kontrollen över EU:s gränser och hur hopplöst svårt EU-länderna än må ha att sinsemellan lösa flyktingfrågan så måste situationen hanteras med värdighet. För i spåren av den brutalitet som möter dessa människor på flykt brutaliseras också språkbruket mot dem och människovärden degraderas.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för det samhällsklimat vi delar. Det tycks dock allt svårare för allt fler att hålla flera bollar i luften samtidigt och då målas verkligheten lätt i antingen svart eller vitt. Ingen flyr dock för skojs skull. Ingen människa i världen vill nog byta plats med dem som nu trängs vid den grekiska gränsen. Måhända ska de inte släppas in i Europa men de ska definitivt inte dessutom behöva utsättas för en omvärlds allt mer oförblommerade rasism.

Greker tillbaka i solen

Tillbaka i solen

Grekerna har fått genomlida fler än sju svåra år sedan finanskrisen, närmare bestämt tio hittills. Dessa föregicks av en lika lång period av överkonsumtion och ekonomisk lättja i EMU:s varma famn. Landet har tvingats till svåra umbäranden och sattes i princip under tvångsförvaltning av trojkan från eurogruppen och IMF. 

Välutbildade och desperata greker flydde landet samtidigt som arbetslöshet och statsskuld sköt i höjden. Det var många års lättsinnig politik som behövde kompenseras. Mycket lite tydde på att det skulle lyckas när populistvänstern och Alexander Tsipras röstades fram till makten. Tsipras har dock gjort ett remarkabelt scenbyte, lierat sig med eurokollegorna, accepterat marknadspremisserna och genomfört många tuffa reformer. Reformer som nu ger resultat. Under 2018 växte den grekiska ekonomin med fina 1,9 procent, arbetslösheten sjönk ytterligare till 19,3 procent och tros nå ned till 16,9 procent 2020. Den grekiska tioårsräntan är nere på rekordlåga 3,3 procent vilket innebär att landet åter anses kreditvärdigt.

Grekerna tog alltså tag i sina problem och nyckeln var inte skrikig antikapitalistpopulism utan smarta men tuffa ekonomiska reformer. Det är många idag som borde ta intryck av Tsipras helomvändning, vars Grekland nu åter är tillbaka i solen.

Hög prislapp för Grexit

Varoufakis sa ochi, har vi råd
med fler nej.

Många är de som förbannat sig över grekisk arrogans och respektlöshet mot sina långivare. Lika många är de som ondgör sig över dem eller bara drar illvilliga skämt om den grekiska lättjan.

Det ligger en del sanningar i både kritiken och gliringarna. Grekerna har alldeles för länge tillåtits leva upp andra europeiska skattebetalares pengar, tillåtit sig en ohållbart förmånlig välfärd, haft överseende med skattefusk och korruption samt betalat överlöner i en svällande offentlig apparat. Det är fullt legitimt att fråga sig varför finska, lettiska och irländska skattebetalare nu ska behöva betala för grekisk överkonsumtion. Och det är lika berättigat att ifrågasätta varför något land överhuvudtaget ska behöva tvingas till nedskärningar om grekerna nu kommer billigare undan. Kritiken och frågorna må vara berättigade men situationen är nu som den är och det är inte främst greken på gatan som ska klandras utan den korrupta skara politiker som lett landet dit det är idag.

Det finns likafullt långt ifrån bara solidariska skäl att kämpa för Greklands överlevnad som Euroland. En Grexit skulle sannolikt fördärva mycket av Eurosamarbetet samt tufsa till det europeiska projektet rejält. Likaså skulle dörren öppnas för en rysk entré till EU-territoriet och en viktig allierad gå förlorad i kriget mot IS. Prislappen för en Grexit skulle således bli mycket hög.

Viktigt att rösta men viktigare att rösta rätt

Det görs på många håll gällande, från greker själva och folk i deras omgivning, att de grekiska väljarna skulle ha blivit förda bakom ljuset. Ansvariga för detta tilltag skulle vara de politiker som styrt landet sedan militärdiktaturens fall för sisådär 40 år sedan.

I Grekland, där det demokratiska systemet en gång sägs ha fötts, har man haft drygt 2000 år på sig att öva demokrati. Med denna möjlighet har greker kunnat välja bort respektive rösta fram de politiker som man misstyckt alternativt uppskattat. Det är således ostridigt att de grekiska väljarna själva bär ansvar för den situation som de nu befinner sig i, inte primärt de politiker som de uppenbarligen själva röstat fram val efter annat. Grundbulten i det demokratiska systemet är att vardera röstberättigad tar sitt ansvar genom ett upplyst val som gagnar inte bara den egna plånboken utan framförallt nationen i stort. Med detta synes grekerna ha misslyckats kapitalt vilket dagens situation är ett resultat av.

I de svenska valdebatterna påtalas gärna vikten av att överhuvudtaget gå och rösta och att detta skulle vara något självändamål. Det är givetvis riktigt och viktigt att rösta, röstar ingen är demokratin snart död, men än riktigare och viktigare måste vara att rösta rätt. Vad som sen är rätt kan endast den upplyste och ansvarsfulle väljaren avgöra.

En fråga om moral och ansvarstagande

Att betala för sig är för de flesta här i landet en självklarhet, om det så må handla om spårvagnsbiljetten, TV-licensen eller skatten. Med samma självklarhet som vi betalar våra räkningar utgår vi ifrån att tandläkaren, polisen och skattetjänstemannen inte kräver underbordsbetalningar för sina tjänster. Få av oss ser kanske med glädje på hur 50-60 procent av våra löner försvinner till skattmasen och visst bränner licensnotan från Radiotjänst lite extra varje kvartal. Och det finns säkert de makthavare som frestats av att ta en liten dusör för en gentjänst eller extratjänst. Tämligen raka i ryggen betalar vi dock snällt och mutor tillhör än så länge ovanligheterna.

Skuldkrisen har med all tydlighet blottlagt de kejsare som gått utan kläder. De kejsare som gått allra naknast är också de vars befolkningar varit minst ovilliga att betala och i vilkas länder mutor varit allra mest frekventa. Enligt Transparency international betalades i Grekland 2009 sammanlagt 780 miljoner Euro enbart i mutor. Detta i ett land där den svarta sektorn tros uppgå till närmare 70 procent av total BNP. Grekerna saknar förtroende för staten och sina politiker precis som de synes misstro varandra. Om ingen annan betalar så vore det korkat att betala själv. Tar polisen extrabetalt så ska väl tandläkaren göra detsamma?

Ett lands välmående och ett fungerande samhälle bygger på förtroende, för statsapparat och för varandra. Förtroende i sin tur kan endast skapas genom var och ens moral och ansvarstagande.

Naiva studentprotester

Arga spanska studenter fyller för tillfället spanska gator och torg i vredgade protester. Ungdomarna själva drar paralleller till den arabiska våren i vilken ”den vanliga människan” revolterade mot den förtryckande överheten. De spanska ungdomarna anser sig på liknande sätt också kuvade, men istället för av despoter förtrycks de av kapitalismen och dess lakejer, politikerna. Slagorden ljuder ökad solidaritet, slopade vinstkrav och mindre fokus på tillväxt.

Det är inte svårt att sympatisera med demonstranterna. Den spanska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa där över 40 % går sysslolösa. Knappast någon ljusnande framtid som går den nybakta studenten tillmötes. Problemet är bara det att demonstrationerna är fullständigt felriktade. Socialistiska floskler hjälper knappast någon in på arbetsmarknaden. Vad de spanska ungdomarna rätteligen borde rikta sin ilska mot är politikernas oförmåga att se sanningen i vitögat och ta itu med landets verkliga problem.

Spanien, i likhet med de flesta europeiska Medelhavsländer, har en fullständigt förstelnad arbetsrätt med nära nog ogenomträngliga barriärer för den som önskar ta sig in på arbetsmarknaden. I Spanien är exempelvis en arbetsgivare skyldig att betala arbetslöshetsersättning för en avskedad under lika lång tid som denna tidigare varit anställd. Vilken arbetsgivare vågar anställa under sådana förhållanden?

Arga och upprörda har de helt klart rätt att vara ungdomarna, men att rikta ilskan mot kapitalismen, vinster och tillväxtsträvan är en rallarsving i luften. Spanien och övriga Medelhavsländer har en lång väg att vandra. Ett legitimt krav från dess ungdomar är att dess regeringar åtminstone ska beträda den, dock inte via populistisk socialism utan genom verkliga strukturella reformer.