Inga genvägar ur lyxfällan

De som följt TV 3:s Lyxfällan vet vilka uppoffringar som en ekonomisk sanering kräver. Utöver extremt goda bankkontakter och relationer till övriga fordringsägare samt en stor portion tur i skuldsaneringsförhandlingarna, krävs en total kursomläggning av tidigare liv och konsumtionsvanor. En vandring genom skärselden som tär på både psyke och mellanmänskliga relationer.

Nu höjs allt fler röster om att Europas svångremspolitik kväver kontinentens kreditstinna ekonomier. Samma röster menar att det istället ska satsas ur krisen, vilket givetvis förefaller betydligt mer sympatiskt för hårt prövade medborgare. Problemet är dock att det saknas medel att satsa med vilket innebär att de redan övergödda måste gödas ytterligare med billiga krediter.

Västvärldens ekonomier är en lyxfälla i kubik. Pengarna har runnit som sand genom fingrarna och dåliga lån har länge fått betala andra. Likt hos Lyxfällans deltagare har pengarna lagts på nöjen för dagen utan minsta tanke på morgondagen. Tuffa tider väntar nu stora delar av Europa, för det finns inga genvägar ur lyxfällan.

Eurokrisen – en läxa att lära

Alltsedan Eurons första handelsdag har eurosamarbetets medelhavsländer tappat i konkurrenskraft. För en extremt billig penning har reformovilliga regeringar under dryga decenniet kunnat låna tusentals miljarder till vidlyftig inhemsk konsumtion. Val har vunnits genom valhänta löften och pengarna har sedan fallit ned likt manna från himlen. När finanskrisen sedan bröt ut visade det sig vilka som badat nakna.

Förenklat kan ett lands konkurrenskraft förklaras av dess förmåga att producera prisvärda tjänster och produkter, för egen del men också för export. De länder som nu får gå och skämmas utan baddräkten på har det alla gemensamt att de inhemska lönerna tilläts skena utan att kvalitén på det producerade höjdes i samma grad. Följden blev att allt färre kom att efterfråga vad som producerades. Ländernas konkurrenskraft försvagades och där står de idag, utblottade och arbetslösa.

Även vi svenskar kan lära oss en läxa av eurokrisen. Höga ingångslöner, alltför centraliserade löneförhandlingar, höga arbetsgivaravgifter och höga löneskatter höjer våra produktionspriser, till förfång för vår konkurrenskraft.

Det baltiska föredömet

När kreditkranarna ströps för den litauiska regeringen 2009 lämnades få alternativ över. Att gasa i den allt brantare uppförsbacken var inte möjligt då såväl eget som externt kapital saknades. Istället tvangs litauerna trä på blåkläderna och jobba sig ur krisen. Den litauiske ekonomiministern, Rimantas Zylius, medger utan omsvep att tiden av åtstramningar var tuff men kan nu samtidigt konstatera att det var mödan värt.

I och med det litauiska gnetet och de uppoffringar som gjorts har nu landet på kort tid blivit ett av de konkurrenskraftigare i Europa vilket, trots ännu rådande kris, fått exporten att blomstra och tillväxten att tillta. Litauens snabba men mödosamma återhämtning har till stor del skett på bekostnad av de allt konkurrenssvagare europagrannarna runt Medelhavet. Medan litauerna producerar alltmer till en förhållandevis låg penning har många euroländer gått i motsatt riktning med stagnerande ekonomier och ökad social oro som följd. Istället för nödvändiga reformer har flertalet av nämnda länder med Eurons styrka i ryggen belånat huset över taket. Pengarna har sedan brukats för vidlyftig konsumtion och höjda löner i en allt större offentlig sektor. Konsekvenserna blir inte tydligare än de vi ser idag.

Med detta sagt förtjänar vår baltiska granne att tjäna oss alla som ett föredöme.

Naiva studentprotester

Arga spanska studenter fyller för tillfället spanska gator och torg i vredgade protester. Ungdomarna själva drar paralleller till den arabiska våren i vilken ”den vanliga människan” revolterade mot den förtryckande överheten. De spanska ungdomarna anser sig på liknande sätt också kuvade, men istället för av despoter förtrycks de av kapitalismen och dess lakejer, politikerna. Slagorden ljuder ökad solidaritet, slopade vinstkrav och mindre fokus på tillväxt.

Det är inte svårt att sympatisera med demonstranterna. Den spanska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa där över 40 % går sysslolösa. Knappast någon ljusnande framtid som går den nybakta studenten tillmötes. Problemet är bara det att demonstrationerna är fullständigt felriktade. Socialistiska floskler hjälper knappast någon in på arbetsmarknaden. Vad de spanska ungdomarna rätteligen borde rikta sin ilska mot är politikernas oförmåga att se sanningen i vitögat och ta itu med landets verkliga problem.

Spanien, i likhet med de flesta europeiska Medelhavsländer, har en fullständigt förstelnad arbetsrätt med nära nog ogenomträngliga barriärer för den som önskar ta sig in på arbetsmarknaden. I Spanien är exempelvis en arbetsgivare skyldig att betala arbetslöshetsersättning för en avskedad under lika lång tid som denna tidigare varit anställd. Vilken arbetsgivare vågar anställa under sådana förhållanden?

Arga och upprörda har de helt klart rätt att vara ungdomarna, men att rikta ilskan mot kapitalismen, vinster och tillväxtsträvan är en rallarsving i luften. Spanien och övriga Medelhavsländer har en lång väg att vandra. Ett legitimt krav från dess ungdomar är att dess regeringar åtminstone ska beträda den, dock inte via populistisk socialism utan genom verkliga strukturella reformer.