Arga spanska studenter fyller för tillfället spanska gator och torg i vredgade protester. Ungdomarna själva drar paralleller till den arabiska våren i vilken ”den vanliga människan” revolterade mot den förtryckande överheten. De spanska ungdomarna anser sig på liknande sätt också kuvade, men istället för av despoter förtrycks de av kapitalismen och dess lakejer, politikerna. Slagorden ljuder ökad solidaritet, slopade vinstkrav och mindre fokus på tillväxt.
Det är inte svårt att sympatisera med demonstranterna. Den spanska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa där över 40 % går sysslolösa. Knappast någon ljusnande framtid som går den nybakta studenten tillmötes. Problemet är bara det att demonstrationerna är fullständigt felriktade. Socialistiska floskler hjälper knappast någon in på arbetsmarknaden. Vad de spanska ungdomarna rätteligen borde rikta sin ilska mot är politikernas oförmåga att se sanningen i vitögat och ta itu med landets verkliga problem.
Spanien, i likhet med de flesta europeiska Medelhavsländer, har en fullständigt förstelnad arbetsrätt med nära nog ogenomträngliga barriärer för den som önskar ta sig in på arbetsmarknaden. I Spanien är exempelvis en arbetsgivare skyldig att betala arbetslöshetsersättning för en avskedad under lika lång tid som denna tidigare varit anställd. Vilken arbetsgivare vågar anställa under sådana förhållanden?
Arga och upprörda har de helt klart rätt att vara ungdomarna, men att rikta ilskan mot kapitalismen, vinster och tillväxtsträvan är en rallarsving i luften. Spanien och övriga Medelhavsländer har en lång väg att vandra. Ett legitimt krav från dess ungdomar är att dess regeringar åtminstone ska beträda den, dock inte via populistisk socialism utan genom verkliga strukturella reformer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar