söndag 25 november 2018

Always look at the bright side of life


Ser saken från den ljusa sidan?
När den brittiske premiärministern David Cameron sturskt lovade folkomröstning om landets EU-medlemskap öppnade han helvetets port. Striden kring landets relation till övriga Europa har alltsedan dess rivit upp elakartade sår och delat landet itu. Och även om nu den outtröttliga arvtagerskan Theresa May skulle lyckas sy ihop någon form av utträdesavtal så kommer britterna få ägna lång tid åt att rå om sina sår.
Intressant och förvånande nog synes britterna vara mer splittrade internt än EU:s övriga 27 medlemmar. För som EU:s rådsordförande Donald Tusk uttryckte det så finns det förvisso ingen anledning att vara glad, men EU-länderna lyckades åtminstone själva med att enas i en hyfsat solidarisk anda. I Mays Storbritannien däremot är oenigheten total. Det är inte bara oppositionspartiet Labour som trilskas, utan likafullt skottarna, nordirländarna och för all del många av Mays egna partikamrater. Oredan kan leda till att britterna får lämna EU utan övergångsavtal och det kommer svida rejält. Den utdragna och plågsamma brexitprocessen har dock glädjande nog ökat stödet för EU bland kvarvarande länder, och bland britterna själva.
Det finns således skäl att se på saken från den ljusa sidan. EU har, i denna kritiska och turbulenta tid, faktiskt lyckats hålla samman och enas i en minst sagt komplex fråga. Dessutom har alltså britternas självskadebeteende ökat stödet för EU. Always look at the bright side of life.

lördag 17 november 2018

Var ska detta sluta?


Planlös?
Det blev som väntat nej till Ulf Kristersson som statsminister, sedan Lööf och Björklund stått vid sina ord. Det är hedersvärt att hålla sitt ord, särskilt då det bottnar i en värderingsmässig och ideologisk övertygelse. Ett gott argument för både Lööf och Björklund. Men vilka är planerna nu?
Under Annie Lööfs styre har Centerpartiet närmast utvecklats åt det nyliberala hållet medan Björklunds liberaler gjort en ganska tvär högergir. Avregleringar, privatiseringar, flexiblare arbetsmarknad, sänkta marginalskatter är bara några av de frågor dessa partier lagt krut på i sina partiprogram. Distansen till en samtidigt allt mörkrödare socialdemokrati har således vidgats påtagligt. Sakpolitiskt är partierna därför högst omaka partners. Det vore fullständigt ologiskt och parlamentariskt rent oärligt om Löfven ånya skulle få chansen att leda landet. Riksdagen befolkas idag till 60 procent av politiker som inte vill ha Löfvens och de rödgrönas politik, ändå kan det alltså bli så. Det är svårmotiverat.
Om nu inte alliansledaren Kristersson ska styra landet, trots en stor majoritet för sin politik i riksdagen, vem ska då göra det och med vilka konsekvenser? Fyra år till med folkligt förkastad politik skulle sannolikt spä på etablissemangsföraktet ytterligare och ge ytterligheterna ytterligare vind i seglen. Ja var ska detta sluta?

lördag 10 november 2018

Rösta för allianspolitik redan på onsdag


Rösta ja, alliansvänner
Efter enträget sonderande gav till slut talmannen Ulf Kristersson i uppdrag att söka bilda regering. Stödet för en moderatledd regering och Kristersson som statsminister ska testas nu på onsdag då riksdagen ska avlägga sin röst. Vid negativ majoritet faller Kristersson och talmannen får återgå till ritbordet.
Avgörande blir hur C och L ställer sig, och då särskilt C som är större än L och har avgörandet i egna händer. Kristersson å sin sida utlovar en allianspolitik full av liberala och centerpartistiska hjärtefrågor, som rimligen borde vara svåra att tacka nej till för de två. Avskaffad värnskatt, pengar till försvaret och skolan är mumma för liberaler som hade dessa frågor högt upp bland sina vallöften. En översyn av företagsbeskattningen liksom ökad flexibilitet på arbetsmarknaden borde på motsvarande sätt vara ljuv musik för centeröron. En färsk SvD/Sifo visar för övrigt också att åtminstone liberala väljare gärna ser ett ja till Kristersson. Det är således inte bara sakpolitiken som borde tala för Kristersson.
Ulf Kristersson som statsminister är bästa, och sannolikt enda, garanten för en allianspolitik. Det är svårt att prata sig ur, och hopplöst svårt att motivera för de flesta alliansväljarna.