söndag 30 september 2012

Skrämmande signaler från bilsalongen i Paris


Europas största bilmässa i Paris är ett årligt återkommande jippo där bilbranschens europeiska potentater möts, samtalar och ger intervjuer. Det var i år ett dystert gäng som samlades med dalande försäljningssiffror och en kraftig överproduktion i bagaget. De akuta problemen är givetvis intimt sammanknutna med den pågående krisen men förklaras också av branschspecifika strukturella problem.

Bilindustrin är en prestigeindustri, starka lokala märken med en internationell tyngd är en fjäder i hatten för alla politiker. Därför blir nedskärningar och nedläggningar en rejäl knäck för den nationella och politiska självkänslan. Minns de infekterade och traumatiserande debatter och skeenden i samband med SAAB:s sista konvulsioner i Trollhättan. Att tiden inte står still och att globaliseringen påskyndar förvandlingstrycket i de konkurrensutsatta branscherna är en naturlag vilken vi har att acceptera och måste lära oss hantera. Så är dock inte på något sätt fallet hos de flesta ledande politiker.

Från franska industriministern hörs nu önskemål om att begränsa frihandelsavtalet med Sydkorea eftersom koreanska KIA och Hyundai allt glupskare knaprar på Peugeots marknadsandelar och lönsamhet. Tyvärr är han heller inte ensam om detta önskemål utan backas också upp av den europeiska bilindustrins intresseorganisation ACEA.

Rätt hanterade kan kriser vara av goda då resurser omallokeras dit de gör större nytta vilket stärker länders konkurrenskraft. Men då krävs också att man accepterar förvandling och omställning och aldrig låter sig hemfallas åt direkt skadliga handelshinder och ren protektionism.



tisdag 25 september 2012

Dessa tröttsamma dusörer


Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd


söndag 23 september 2012

Det krävs två för tango


Den försmädliga arbetslösheten bland unga utvecklas till en allt mer irriterande nagel i regeringens öga. Trots kraftfulla insatser i form av bland annat halverade arbetsgivaravgifter och lärlingsliknande anställningsformer biter den sig fast allt hårdare. Frågan lär bli ett av oppositionens vassaste slagträn i bataljen om regeringsmakten 2014.

Att få unga i arbete är en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar som kräver samförstånd och pragmatism från alla inblandade parter. I denna fråga finns dessutom goda exempel internationellt på länder som med hjälp av just samförstånd och pragmatism sänkt tröskeln mellan studier och arbete. Det mest närbelägna exemplet torde vara Tyskland med låga 8,6 procent unga i arbetslöshet. I Tyskland finns en tradition av nära samarbete mellan politik och arbetsmarknad vilket renderat i en rad kraftfulla insatser. Bland annat präglas skolsystemet av stor flexibilitet med bred acceptans för elevers olika förutsättningar och intressen. Yrkesutbildningar kombineras i regel med praktik där elev och arbetsgivare skriver ett anställningsavtalsliknande utbildningsavtal på 2 - 3,5 år vilket möjliggör en kombination av samtida studier och arbete. Följden av detta är att företag och elev naturligt knyts samman vilket förenklar övergången från studier till arbete.

De som dansar tango vet att det krävs två parter och så är det även på arbetsmarknaden. I Tyskland tycks företagen ha en mer vidsynt och framåtblickande syn på sin rekrytering. Medan vi i Sverige ropar på det offentligas stöd och subsidier inser de tyska arbetsgivarna att det handlar om deras egen framtida försörjning av arbetskraft. Visst finns det mycket de styrande politikerna kan göra men utan danspartner blir ändå aldrig någon tango.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naringslivet-maste-ta-sig-an-unga_7514436.svd

onsdag 19 september 2012

EU-byråkratin lämnar medborgarna på perrongen


I den europeiska krisens spår rullar EU-byråkratins hjul allt snabbare. Krisåtgärd och krispaket far förbi snabbare än vinden och få, om ens byråkraterna själva, har någon möjlighet att hänga med. Gemensamt för krisåtgärderna är att de var för sig överför makten över beslutsfattandet från medlemsländerna till ett fåtal, icke folkvalda, i EU:s absoluta toppgarnityr. Processen innebär att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen snart är ett minne blott.

Den mäktigaste byråkraten av dem alla, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, synes också var den mest lomhörde. Alltmedan missnöjet tilltar ute i unionen, med nya antieuropeiska missnöjespartier och våldsamma kravaller, vill Barroso inte bara fullborda den politiska unionen utan därtill också skapa ett finanspolitiskt dito. Barrosos vision är således att han och hans kollegor inte bara ska diktera de politiska villkoren utan också ta över beskattningsrätten över unionens medborgare. Maken till brist på lyhördhet och arrogans har sällan skådats.

Den accelererande processen mot ett federalismens Europa med allt mindre av medborgardemokrati hotar att spränga hela EU-samarbetet. I längden tröttnar nämligen resenärerna på att stå och huttra på perrongen. Till slut väljer de helt enkelt ett annat färdmedel vilket aldrig kan sluta väl för reseoperatören. Att detta nu håller på att inträffa synes inte angå de ansvariga driftsoperatörerna, något som är sorgligt eftersom EU behövs och förtjänar nöjda resenärer.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-behover-ga-mot-en-federation_7502072.svd

söndag 16 september 2012

Ingen idiots verk


Tänk om vi skulle göra en sådan film om Jesus, hur skulle det kännas? En ganska vanlig kommentar bland de muslimer som nu går man ur huse för att visa sin avsky mot den islamkritiska lågbudgetproduktionen ”Muslimernas oskuld”. Absolut ingenting skulle nog den stora majoriteten av oss kristna svara.

I de sekulariserade delarna av världen väger yttrandefriheten tyngre än religion och de allra flesta har lärt sig leva med detta. Få i dessa delar av världen känner sig längre kränkta av att få sina gudar smädade och än färre känner sig nödgade att gå i strid för dem. Med tilltagande välstånd har allt mindre tid och tankeverksamhet kommit att ägnas åt sakrala aktiviteter och religionsutövning har blivit en strikt privatsak fri från statlig inblandning. Med detta har naturligt också en större tolerans gentemot andra trosinriktningar följt. Yttrande- och religionsfriheten har skrivits in i grundlag och har inte på något sätt behövt stå i motsatsförhållande till varann. En ganska sund avvägning i skarp kontrast till den fundamentalistiska salafism som oroväckande fort tycks slå rot i många muslimska länder.

Att några kristna idioter med lika fundamentalistiska idéer fått stora delar av den muslimska världen att stå i brand är skrämmande. Men huvudproblemet är inte de enstaka idioterna utan de miljontals människor som ännu lever kvar i fattigdom, alltför ofta förtryckta i religionens namn. På detta problem finns dock lösningar och de stavas tillväxt, ökat välstånd och utbildning. Med ett jobb, mat på bordet och några akademiska poäng skulle garanterat färre gå i taket på grund av några idioters hafsverk.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/muhammedfilmen-kvar-pa-internet_7502212.svd

söndag 9 september 2012

Håll statsfeminismen utanför styrelserummen


Det tycks nu bli verklighet av EU-kommissionens tidigare hot om könskvotering i europeiska bolagsstyrelser. EU:s justitiekommissionär Viviane Reding har nämligen färdigställt sitt direktivsförslag för könskvotering i bolagsstyrelser vilket kommer tvinga vardera bolag att åtminstone ha en 40 procentig kvinnlig besättning.

Ingen vettig person lär ha synpunkter på Redings argument i sak, de skarpaste knivarna ska leda bolagen oavsett kön och en sund mix gör garanterat väl i i många fall bra gubbiga styrelselokaler. Framdikterad kvotering innebär dock samtidigt en kraftig inskränkning av äganderätten samt en misskreditering av kvinnor generellt. Äganderätten är en av de bärande grundbultarna i det utvecklade samhället, en rätt som måste värnas och försvaras oavsett vart de politiska vindarna blåser för tillfället. Att tvinga någon till kvotering är i detta avseende inte bättre än att tvinga av någon dess plånbok eller annan ägodel. Kvotering innebär dessutom att vi frångår den meritokratiska ordningen och söker genvägar till något förment bättre. Redings kvoteringsdirektiv hotar därför att bli en papperstiger som inte på något sätt gagnar jämställdheten.

Ojämställdhet mellan könen är ett problem, inte bara för de förfördelade utan för samhället som helhet. Rötterna går dock djupare än hur fördelningen ser ut i bolagens styrelserum och lösningen är knappast en framhastad pappersprodukt från EU högkvarteret. Så håll Reding och hennes statsfeminism utanför styrelserummen.

http://www.europaportalen.se/2012/09/eu-kraver-fler-kvinnor-annars-hotar-boter

tisdag 4 september 2012

Mångfald inom vården gör väl


Frågan om huruvida vård och omsorg ska bedrivas i offentlig eller privat regi har utvecklats till ett allt fulare och illa infekterat sår. Risk för ärrbildning föreligger och någon saliggörande kur synes inte stå till buds. Det verkar heller inte som att doktorn kan komma.

Allt osakligare argument tillåts slå rot i vårddebatten vilket knappast läker några sår. Privata alternativ svartmålas och hängs oblamerat ut som skattetrixande ebolavirus. Starka krafter arbetar för totalförbud medan andra nöjer sig med vinstförbud. Något allmängiltigt svar lär inte existera på frågan om offentligt eller privat levererar den bästa vården men allt talar för att mångfald och valfrihet är positivt. På en marknad med flera utförare och med en reell valfrihet skapas en situation där arbetsgivare får tävla i att skapa en attraktiv miljö i vilken arbetstagaren trivs. Nöjda arbetstagare borgar i sin tur för bättre vård till patienten. Härtill stimulerar konkurrens till innovation och råder bot på onödig byråkrati vilket innebär mer vård för pengarna.

Aggressiv skatteplanering gagnar aldrig ett samhälle, särskilt inte om den drabbar så samhällskritiska funktioner som vården och omsorgen. Men bortom Caremaskandalen skymtar en mångfald som gör oss alla, och framförallt våra sargade kroppar, väl.