Ett värderingsval

En värderingssak

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Så lyder artikel 2 i EU-fördraget som alla EU:s medlemsländer skrivit under och förbundit sig till.  Värdena återspeglar Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv som i sin tur bygger på det universella värdet om människans okränkbara rättigheter. Allt fler, i Sverige men än mer nere på kontinenten, ifrågasätter nu vissa av dessa principer och på vissa håll bryts helt ogenerat mot flera av dem. EU-samarbetet är komplex materia och det kan, och bör, diskuteras hur långt och djupt det bör vara. Men, innan var och en går till valurnan bör denne i vart fall ha bottnat i vilka värderingar man vill ska prägla vårt Europa.

Faktum är att många av de universella värden som vi annars tar för givna inte är så givna, vilket vi ser i alltfler länder runtomkring oss nu. EU-valet är ett värderingsval. Tänk på det.

Upp med hakan EU-vänner

Britterna får flagga halv stång ett tag,
men sen kavlar vi upp ärmarna

Britternas beslut att lämna EU-samarbetet var inte bra alls. Centrifugalkrafterna inom både EU och Storbritannien sattes i fritt spel och än den enes än den andres röst höjs nu för mer nationalism och nationella lösningar. Vart dessa krafter slungar oss vet vi inte än, men vi lär i vart fall landa längre ifrån varandra.

Det kanske sorgligaste med britternas utträde, och vad som måste mana till eftertanke, är hur det kunde gå så långt. Vad vi vet är att EU-kritiska fraktioner vuxit sig allt starkare inom medlemsländerna, och att alltfler känner besvikelse över EU:s allt längre lista över misslyckanden och missnöje med dess tilltagande federalistiska ambitioner. Kritiken och missnöjet är till stor del befogad och måste respekteras och beaktas, hur EU-vänlig man sen än må vara.

Britternas farväl bör uppfattas som den tydligaste av signaler till kommissionen och statschefer. EU måste reformeras, i större grad respektera länders och invånares rätt till självbestämmande. Tolkas signalen rätt kan EU-vänner lyfta på hakan, för då kommer sannolikt något positivt ur allt detta.

EU-byråkratin lämnar medborgarna på perrongen

I den europeiska krisens spår rullar EU-byråkratins hjul allt snabbare. Krisåtgärd och krispaket far förbi snabbare än vinden och få, om ens byråkraterna själva, har någon möjlighet att hänga med. Gemensamt för krisåtgärderna är att de var för sig överför makten över beslutsfattandet från medlemsländerna till ett fåtal, icke folkvalda, i EU:s absoluta toppgarnityr. Processen innebär att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen snart är ett minne blott.

Den mäktigaste byråkraten av dem alla, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, synes också var den mest lomhörde. Alltmedan missnöjet tilltar ute i unionen, med nya antieuropeiska missnöjespartier och våldsamma kravaller, vill Barroso inte bara fullborda den politiska unionen utan därtill också skapa ett finanspolitiskt dito. Barrosos vision är således att han och hans kollegor inte bara ska diktera de politiska villkoren utan också ta över beskattningsrätten över unionens medborgare. Maken till brist på lyhördhet och arrogans har sällan skådats.

Den accelererande processen mot ett federalismens Europa med allt mindre av medborgardemokrati hotar att spränga hela EU-samarbetet. I längden tröttnar nämligen resenärerna på att stå och huttra på perrongen. Till slut väljer de helt enkelt ett annat färdmedel vilket aldrig kan sluta väl för reseoperatören. Att detta nu håller på att inträffa synes inte angå de ansvariga driftsoperatörerna, något som är sorgligt eftersom EU behövs och förtjänar nöjda resenärer.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eu-behover-ga-mot-en-federation_7502072.svd