Ett värderingsval

En värderingssak

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Så lyder artikel 2 i EU-fördraget som alla EU:s medlemsländer skrivit under och förbundit sig till.  Värdena återspeglar Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv som i sin tur bygger på det universella värdet om människans okränkbara rättigheter. Allt fler, i Sverige men än mer nere på kontinenten, ifrågasätter nu vissa av dessa principer och på vissa håll bryts helt ogenerat mot flera av dem. EU-samarbetet är komplex materia och det kan, och bör, diskuteras hur långt och djupt det bör vara. Men, innan var och en går till valurnan bör denne i vart fall ha bottnat i vilka värderingar man vill ska prägla vårt Europa.

Faktum är att många av de universella värden som vi annars tar för givna inte är så givna, vilket vi ser i alltfler länder runtomkring oss nu. EU-valet är ett värderingsval. Tänk på det.

Offer och förövare

I Sverige har vi fått lära oss
att gilla olika

Tvivelsutan frodas intolerans, unkna åsikter och fördomar hos breda lager i det svenska samhället. Genom lagar, opinionsbildning och preventivt arbete har därför det ideella, civila och politiska länge och målmedvetet arbetat för att begränsa dess omfattning. Det mesta pekar på att arbetet varit framgångsrikt. Exempelvis pekar Gender Inequality Index ut Sverige som världens näst mest jämställda land (2012). Spartacus International Gay Guides gay index utnämner Sverige till världens gayvänligaste land. Ingenting tyder heller på att det skulle se annorlunda ut vad gäller acceptans för andra religiösa eller politiska uppfattningar.

Slutsatsen är således att Sverige är ett tolerant land. Därför söker sig också tusentals människor årligen hit för att söka sin lycka, leva sitt egna liv och undslippa regimers, kulturers och strukturers förtryck. Tyvärr är denna förtryckta skara inte ensam om att söka tillflykt och trygghet här i landet. Från krig och ekonomisk misär finns otaliga anledningar att fly och då följer även förövare och förtryckare. Många gånger människor som andra redan flytt ifrån en gång. I Sverige har polisen registrerat över 5 000 incidenter kopplade till flyktingboenden, varav 600 gäller misshandel. Ingen statistik finns över hur många fall som har religiösa, sexuella eller könsrelaterade motiv men åtskillig vittnesbörd tyder på att de är av mer än ringa omfattning. Problemen låter sig sedan inte begränsas till boendena utan sprider sig med de boende när de flyttar därifrån och ut i övriga samhället.

På flyende fot är man alltid ett offer men vi får inte vara naiva inför det faktum att det bland dessa offer även finns förövare. Förövare som förpestar och förtrycker, både sina tidigare landsmän och samhället i övrigt.   

Bortom plakatpolitiken

Den nya regeringen kan inte vänta. 2016 kommer bolagsstyrelserna att kvoteras om inte minst 40 procent av styrelserummen befolkas av kvinnor. Utsagan synes nu gå från hot till löfte och ämnar understryka regeringens handlingskraft och höga jämställdhetsambitioner. Positiv särbehandling, till förmån för någon och till förfång för någon annan, ger snabba och ytliga resultat men bortser samtidigt från realiteter och hotar därtill ofta att de facto förvärra underliggande problem.

I rapporten ”Mindre mångfald med kvotering – en analys av utvecklingen i bolagsstyrelser” analyserar rapportförfattaren Tobias Klingström troliga utfall av en kvoteringslagstiftning. Klingström konstaterar bland annat att kvinnor faktiskt inte är förfördelade i styrelserummen idag. Vid en granskning av dagens styrelseledamöter i de 30 största noterade bolagen konstateras att kvinnors styrelserepresentation, med beaktande av relevant erfarenhet, examina och ålder, i princip motsvarar den förväntade. Styrelserna utgörs idag av medelålders personer, födda mellan 1940-1971. Den absoluta majoriteten av ledamöter har examen inom ekonomi eller som civilingenjörer, vilka de tog under åren 1965 – 1996. Under denna period utgjorde kvinnor långt färre än hälften av de studerande på de relevanta programmen och högskolorna i stort. Idag är däremot läget nästan det omvända, där kvinnorna dominerar akademin. Enligt rapportförfattaren kommer därför sannolikt andelen kvinnor i bolagsstyrelserna att utgöra 40 procent om 10 år och en majoritet om 20 år. Att hasta igenom en lagstiftning skulle sannolikt kvotera ut de utlandsfödda ledamöterna vilket vore förkastligt, ekonomiskt och erfarenhetsmässigt.

Bortom plakatpolitiken döljer sig en realitet, långt mer komplex än den yta som kvoteringsförespråkarna krafsar på. Hedras den som avstår de enklaste poängen, respekterar äganderätten och vågar ta sig an de verkliga problemen.

http://www.dn.se/debatt/styrelserummen-blir-snart-jamstallda-utan-kvotering/

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Den svenska privata välfärdssektorn har fördubblats sedan 2006. Inom den privata vården sysselsätts idag 122 000 och inom skolan drygt 33 000. Utvecklingen tog fart i början av 90-talet, fortsatte under socialdemokratisk fana och accelererade med 2009 års lag om valfrihet.

Inför höstens val uttrycker sig alltfler partier i allt radikalare termer. Samtliga rödgröna har markerat tufft mot privatintressen inom välfärden, från vänsterns totalförbud till MP:s och S kraftfulla begränsningar. När Magdalena Andersson, som tuffat till sig påtagligt, uttalar sig om de privata inslagen finns anledning att rygga. Andersson säger sig absolut inte se nåt egenvärde med privata företag i vår gemensamma välfärd. Därmed får man också förmoda att hon heller inte ser några hinder mot en återmonopolisering. Något sådant vore dock förödande, inte bara för alla de anställda och deras arbetsgivare, utan också för oss medborgare. Den mångfald som följt med valfrihetsreformerna har nämligen tillfört såväl nytt kapital som nya kompletterande alternativ, alternativ som aldrig kommit till stånd på en monopolmarknad.

Mer kapital, nya idéer och nya innovationer är helt avgörande för vår framtida välfärd. Magdalena Anderssons syn på saken är i det perspektivet rent skrämmande.