Åter öst mot väst

Av andra åsikter

Bamse, världens påstått starkaste björn, förstod att den starke också måste vara snäll. Hade även världspolitikens ledare kommit till denna insikt hade onekligen mycket varit vunnet. Realiteten är som bekant dock en annan där det mesta, från geopolitik, nationalism och ekonomi till personlig prestige och personliga maktambitioner uppenbarligen trumfar.

Kina är en auktoritär enpartistat och samtidigt världens ekonomiska och politiska näste stormakt. Regimens driftkrafter rimmar illa med Bamses idealism och handlar snarare om dess raka motsats, imperialism och förtryck av de svagare. Globala överenskommelser, rättvisa och mänskliga rättigheter är i denna regimens ögon näppeligen vatten värda. Precis som under 50-, 60-, 70- och 80-talens kalla krig ställs därmed åter system mot system och öst mot väst, auktoritärt envälde mot demokratiskt frihetliga ideal. Demokratins och frihetens förkämpar har således åter att samlas. Senare års finans- och lånekriser, Trumpadministrationer, Brexit och Coronapandemier har samtidigt blottlagt den västliga demokratins brister och bräcklighet. EU har onekligen en läxa att göra i att läka Brexitsåren och återfå de östliga unionsändarnas förtroende. Samtidigt lär en förvisso grånande Joe Biden återknyta relationerna med västliga gelikar och förhoppningsvis fortsatt hålla tyglarna strama mot kinesiska övertramp.

Det vore lovligt naivt att påstå att USA eller ens EU i grunden vore särskilt snälla. Ställt mot kinesisk diktatur och kinesiskt förtryck så är de dock tvivelsutan att föredra. En stilla önskan inför 2021 är därför att dessa relativt förenta stater samlar sig och tar spjärn mot den snabbt framryckande kinesiska regimen. 

Låt oss hoppas på börsen

Glädjepiller

Börsen går alltid händelserna i förväg, drygt sex månader sägs det. I mars drog den ned rullgardinen och index rasade drygt 30 procent på knappt en månad. Då var osäkerheten monumental och en framtida undergång diskonterades in i börskurserna. Idag vet börsen bättre och räknar med en ljusnande framtid. 

När Pfizer presenterade sitt positiva vaccinresultatet den 9 november tog börsen ett glädjeskutt med närmare fyra procent. Hårt ansatta coronaaktier som SAS och Scandic fick rena spelet där den förra tokrusade med 23 procent och den senare med 25 procent. Reaktionen kan te sig överdriven men har sin bäring. Börsen handlas på framtida utveckling och vinster och ser då en återgång till vad som en gång var normalt, då vi reste, umgicks och faktiskt bodde på hotell. Efter Pfizer har de positiva vaccinresultaten avlöst varandra och såväl britter som amerikaner har redan fått sina första injektioner. Börsen har i konsekvensens namn sprintat på och räknar hem rejäla vinstökningar under 2021. 

Just nu är läget ärligt rätt dystert. Okontrollerad smittspridning och förskräckande dödstal muntrar inte upp i vintermörkret. Så låt oss istället hoppas på börsens spådom att 2021 blir mer normalt, att SAS återigen får sälja stolar och Scandic sina rum. Med börsen i ryggen önskar jag ett gott, normalt nytt år.

Liberalerna behövs

Har sin plats

Opinionssiffrorna visar med önskvärd tydlighet att Liberalerna hamnat snett. Steget från Alliansen in i ett S-styrt ingemansland har gjort liberala väljare perplexa och rådvilla. Vilka äro Liberalerna, vad vilja de och med vilka? 

Frågorna och villrådigheten är befogade, ty ett 73-punktsavtal med en ideologisk motpol är ingen bra jordmån för ett borgerligt liberalt parti. Det vore dock både sorgligt och onödigt om L åkte ur riksdagen om två år. Sorgligt eftersom ett förnuftsbaserad, pragmatiskt och progressivt Liberalerna behövs, onödigt eftersom det alls inte ska behöva ske. När världen polariseras alltmer och extremerna får större utrymme behövs balanspunkter och det är där som Liberalerna fyller sin roll. I Sverige är det borgerlighetens liberalkonservativa M och socialkonservativa KD som behöver balanseras med sansat progressiva liberaler för att utgöra en stark motpol till den brokiga vänster som Stefan Löfven nu presiderar över. Individens fria rättigheter och möjligheter, snarare än kollektiva och individuellt hämmande lösningar, utgör grunden i liberal lära. Och då är givetvis socialdemokrater och vänstern dåliga partners. 

Liberalerna behövs men för att överleva behöver de byta sällskap,  till ett som åtminstone inte utgör liberalismens raka motpol.

Antingen eller liberaler

Elefanten i rummet

Efter stor vånda vände både liberaler och centerpartister sina forna alliansvänner ryggen för två år sedan. Det var förhållandet till Sverigedemokraterna som fick Lööf och Björklund att fatta det drastiska beslutet som gav Löfven fyra år till. Trots att väljarna egentligen ville annat. 

Det var då det, 2018. Idag har inte mycket förändrats och situationen lär vara densamma även 2022, förutsatt att L och MP håller sig kvar det vill säga. Valet kommer således åter stå mellan en S- och M-ledd regering, den första beroende av V och den senare av SD. Det är inget lätt val för liberaler men ett val som ändå måste göras, och det vet väljarna. Medan Lööfs centerparti idag främst stöds av vänstersympatisörer gäller det motsatta för Sabunis liberaler. Söker Liberalerna fortsatt riksdagsmandat bortom nästa val borde valet därför vara enkelt, då partiets väljarbas helt enkelt inte stöder ett fortsatt vänstersamarbete. 

Det är uppenbart för alla, antingen Socialdemokraterna och indirekt Vänsterpartiet eller borgerligt styre på nåder av Sverigedemokraterna. Inte lika tydligt men nära nog så måste Liberalerna välja det borgerliga alternativet, för annars lär det inte bli några liberala mandat efter nästa val.

Valrörelsen har börjat

Med allvar i rösten

Det är med en landsfaders ödesmättade stämma som Stefan Löfven talar till folket om den svenska coronasituationen. Läget är nattsvart så ställ in, är budskapet. Statistiken liksom årstiden ger till stor del statsministern rätt. Antalet smittade, vårdintagna och avlidna accelererar samtidigt som höstmörkret blir allt kompaktare. 

Kontrasten till i våras är slående då regeringen höll en relativt låg profil och överlät det mesta av kommunikation och rekommendation åt experterna på Folkhälsomyndigheten. För det fick man både ris och ros, men uppenbart var att statsepidemiolog Tegnell fick rampljuset medan statsministern frivilligt satte sig på läktaren. En passivt åskådande statsminister vinner givetvis inga val och det verkar Löfven förstått. Under förevändning att svensken blivit allt mindre följsam har regeringen återtagit taktpinnen i coronakampen, en förevändning med förvisso tveksam bäring. 

Det finns inga skäl att ifrågasätta allvaret i situationen eller att inte följa rekommendationer men Löfvens och regeringens höstoffensiv måste beaktas i sin politiska kontext. Valrörelsen har börjat, med avstamp i en av nutidens värsta kriser.

För tidigt att blåsa faran över

Faran ännu inte över Joe

Det är nog många europeiska ledare som drar en lättnadens suck nu när lynnige Trump tycks få respass ur Vita Huset. Och tacka för det. För de gångna fyra åren har ställt gamla sanningar på ända när en tidigare tillförlitlig och trogen handels- och försvarsförvant inte bara vänt dem ryggen utan därtill gett dem fingret. Med en balanserad och sansad efterträdare hyser många nu hopp om bot och bättring. 

Den som tror att trumpismen lämnar politiken med Donald Trump lär dock missta sig. Trumptyper finns överallt och kvoten fylls ständigt på, givetvis av ett skäl. Donald Trump och hans många gelikar vinner sina väljares hjärta med ett opolitiskt sätt och språk där det liberala så kallade vänsteretablissemanget är den svurne fienden. Etablissemanget utgörs i princip av den övriga förljugna politiken och media. Dessa utgör tillsammans en elit, fjärmad från folket och verkligheten. Korrekt eller inte så är detta verklighetsbilden för alltfler, amerikaner som européer som svenskar. Och ingen, allra minst någon från etablissemanget, kan ta ifrån dem deras egen verklighetsbild. Politiken, liksom media, har därför en läxa att göra om man vill hålla trumpismen stången. Och den läxan är på intet sätt egentligen särskilt svår utan innefattar självklarheter som mer av lyhördhet, ödmjukhet, mod, integritet och inte minst objektivitet och ärlighet. 

Populister likt Trump vinner val av ett skäl, och det är inte sällan en upplevd avsaknad av folklig förankring hos etablissemanget. Såtillvida detta etablissemang inte förmår återskapa denna förankring så är det för tidigt att blåsa trumpfaran över.

Respektera medlemmarnas röst liberaler

Medlemmarnas val

Det är för envar, partiaktiv som annan, uppenbart att Liberalerna är ett fortsatt splittrat parti. Nästan lika uppenbart är att partiledare Sabuni inte fått sitt partis fulla uppbackning, trots det entydiga mandat som medlemmarna gett henne. Detta är ett misslyckande för hela organisationen, men också illojalt av dem som inte backar upp partiledaren samt ohållbart för partiet.

När Sabuni på landsmötet 2019 fick ett överväldigande stöd av medlemskåren var det utifrån förhoppningen om en nystart och ett tydligare liberalt parti. Uppenbart för denna majoritet av medlemmar var att ambivalensen i regeringsfrågan och tvehågsenheten till om riktningen var vänster eller höger skadat förtroendet för partiet. Liberala och till övervägande del borgerligt sinnade väljare trodde sig ha röstat för en borgerlig regering men fick fyra år till med Stefan Löfven, Per Bolund och Isabella Lövin. Sabuni var emot denna lösning och stod för en annan linje som medlemmarna alltså gav henne sitt stöd för att driva. Medlemmarna utgör fundamentet i alla partier och dess röster borde vara lag. Att grupperingar inom partiet då mer eller mindre öppet motarbetar sin partiledare är odemokratiskt och respektlöst, både mot Sabuni själv men också mot medlemmarna. Samtidigt är det ohållbart eftersom Liberalerna nu mer än någonsin behöver tala med en röst.

Med valet av Sabuni till partiledare valde Liberalerna också väg, tills annat är beslutat av medlemmarna. De som inte respekterar detta skjuter inte bara partiledaren i sank utan hela partiet. Och det vore både illojalt och olyckligt, eftersom borgerligheten behöver ett förnuftigt liberalt parti.

Chill Greta, chill

Åtminstone inte felciterad

Med Donald Trump i det ovala rummet har både sätt och ton i den offentliga debatten förändrats. När den nyvalde presidenten insåg att media inte alltid skrev det han ville hoppade han helt enkelt över det ledet och tog direktspåret via Twitter. Med Twitter som megafon slipper Trump både journalisters omskrivningar och det filter som störiga nyhetsredaktioner utgör.

Man kan tycka vad man vill om presidentens sätt att kommunicera. En given fördel är att han aldrig lär bli felciterad, en annan att han faktiskt möjliggör direktkommunikation med sina följare. Som politiker, och då särskilt som president för världens mäktigaste land, följer ett ansvar som går utöver det man kan förvänta sig av den enskilde medborgaren. Detta ansvar växer ytterligare något när redaktionella raster inte längre läggs över det uttryckta ordet. Trump, tillsammans med den övriga världsledare, sätter ramar och utgör i stor mån måttstock för debatten och dess språk. Med det sagt så är det beklämmande hur illa stora delar av politikerskrået hanterar detta. När USA:s president ber 17-åriga Greta Thunberg att ”chilla” och gå på bio istället för att engagera sig kunde man både hoppas och tro att någon form av botten var nådd och att debatt- och samtalston inte kunde sjunka lägre. Fler än enbart Trump har sedan dock tyvärr visat att det faktiskt gick.

Vi bär alla ansvar för den sfär vi delar och det samtal vi för. Ansvaret faller dock extra tungt på dem med makt och ett stort givet utrymme. Om Donald Trump bidragit starkt till den allt lägre debattnivån så är han tyvärr inte ensam. Dock, även om Trump och andra politikerkollegor med honom sänkt nivåerna rejält så behöver för den sakens skull inte vi andra hänga på.

En saknad socialdemokrati

En allt slokigare ros

Statsminister Löfven har minsann ingen avundsvärd situation att hantera. Klämd från alla håll har han ändå lyckats klänga sig kvar vid makten, snart i hela sex år. Denna tid har dock inte varit någon guldålder för socialdemokratin och frågan många nu ställer sig är vad partiet överhuvudtaget ska vara bra för.

Politiska partier finns alla till av ett skäl, om det så är av ideologiska eller sakpolitiska. Dessa skäl utgör sedan kompassen för deras politik, i stort som smått. Socialdemokraterna har sina rötter förankrade i socialismen och arbetarrörelsen. I sin iver att regera vidare har partiet under Löfvens presidium dock klippt de flesta banden med detta historiska arv. En Decemberöverenskommelse, ett Januariavtal och ett konstant schackrande med sin i mångt radikala regeringspartner senare är det nämligen inte mycket till socialistisk arbetarrörelse kvar av Stefan Löfvens socialdemokrati.

En engagerad väljare utvärderar konsekvent sitt val av parti. Dömt av opinionssiffror, med vänsterpartistisk och sverigedemokratisk medvind och socialdemokratisk motvind, så är det många tidigare socialdemokrater som nu uppenbarligen också gjort det. För de är allt några stycken som trots allt saknar sin socialdemokrati.

Jensens klädkod förtjänar en vettig debatt

Väcker debatt

Det har knappt varit någon hejd på fördömanden av göteborgska Jensen Gymnasiums klädkod. Politiker, skolanställda, föräldrar, elever och ytterligare andra har inte sparat på invektiven mot skolan och dess ledning. Kritiken har dels grundat sig i skolans klädkod, särskilt förbudet mot mjukisbyxor och magväska, men också i rektorns plumpa uttalande om att skolan inte skulle var för alla.

Tagen på ordet är rektorns uttalande både olämpligt och olagligt, eftersom svenska skolan är öppen för alla. Inte heller ger skollagen utrymme för uttalade klädkoder. Bortom lagens paragrafer finns dock stoff i uttalandet och klädkoden som förtjänar en vettig debatt och diskussion, istället för unisona förebråelser och brösttoner. Det är exempelvis uppenbarligen så att inte alla skolor är för alla och att proper klädsel blir ett uttryck för detta. Ingetdera torde heller strida mot någon lag eller annan regel. En skola med kunskapsfokus och höga bildningsideal lämpar sig nämligen inte för den ointresserade och ambitionslöse. Det innebär dock inte att den senare skulle vara exkluderad per se, då inget hindrar denne från att anamma skolans ideal och ordningsregler. Ordningsregler som bland annat kan tänkas bestå i klädkod.

Den svenska skolans problem löses inte genom klädkoder och självklart inte heller av segregation. Men de löses heller inte av en fördummande och onyanserad debatt. Utan tvekan behöver svensk skola åter sätta fokus på kunskap, och då är ordning och reda en förutsättning. Låt debatten om Jensens Gymnasium och dess klädkod därför istället handla om svensk skolas ordningsproblem, det skulle skolan definitivt tjäna mera på.

Rent av samhällsfarligt Centern

Gränslös

Det finns inga gränser, vare sig ekonomiska eller nationella. De som behöver hjälp ska få det här i Sverige. Vi ska värna asylrätten och ekonomin sätter inga gränser. Detta är Centerpartiets ingångsvärden i migrationsfrågan.

För att klara framtidens demografiska utmaningar och arbetsbrist behöver vi snarare öka invandringen till landet, och det drastiskt. Enligt Centerpartiets integrationspolitiska program från 2011 hade Sverige kunnat ha över 40 miljoner invånare idag, vilket skulle erbjudit nödvändig arbetskraft för att tillgodose dagens och framtidens välfärd. Sverige bör enligt partiet rent av bli ett nybyggarland dit man kommer, söker lyckan och kvalificerar sig till de allmänna socialförsäkringssystemen. Detta är givetvis radikalt, och utopiskt. Centerns migrationspolitik bygger på en föreställning om en gränslös värld, utan nationsspecifika särdrag, kultur, religion, seder och bruk. Utan egna sociala system, arbetslagstiftning, språk och förhållningssätt till sådant som jämlikhet, jämställdhet och sexualitet. Förutsättningen för centerns politik är helt enkelt en gränslös värld med en gränslös befolkning.

Centerpartiets ingångsvärden frontalkrockar dock med verkligheten, ty Sverige är ett land och svenskar är ett folk. Precis som alla andra länder och folk i världen. Centerpartiets tro på en obegränsad migration är inte bara vacker utan rent av samhällsfarlig.

Svenskens ekonomi i dåligt skick

Alltfler fast i fällan

I företagsekonomins värld bedöms ett företags välgång och skick utifrån dess resultat och balansräkning. Resultatet återspeglar hur efterfrågade och lönsamma företagets produkter eller tjänster är medan balansräkningen synliggör hur företaget är kapitaliserat.

Samma övning med svenskens privatekonomi ger tyvärr en ganska dyster bild, både av Sveriges och genomsnittssvenskens väl och ve. Under åren 1995 till 2007 steg BNP per capita med i snitt 3 procent per år, dvs. vardera svensk producerade 3 procent mer och svensken blev allt rikare. Sedan dess har dock produktiviteten stannat av, för mellan 2007 och 2020 har varje svensk bara bidragit med ynka 0,16 procent per år till BNP. Resultaträkningen är således inget att yvas över. Dessvärre har även balansräkningen blivit allt porösare. Sedan 2006 har de totala skulderna, offentliga och privata, ökat med 76 procent från höga 218 procent till oroväckande 294 procent. Med det intar svensken en mindre åtråvärd topplacering internationellt.

Ett företag på dekis behöver ofta byta både ledning och inriktning, kostnadseffektivisera men även investera och satsa rätt. En kur som nu nog behöver skrivas ut också till den svenska patienten.

Det politiska trovärdighetsglappet

Vare sig populist eller folklig

Populist är ett politiskt skällsord, folklig är däremot en komplimang. Skillnaden kan te sig subtil men är ändå avgörande för politikerns handlande.

Den senaste tidens uppblossade debatt om gängkriminalitetens utbredning och tilltagande brutalitet visar att Sveriges ledande politiker vare sig är populister eller folkliga. I detta fall till folkets och samhällets förfång. Det är sorgligt och rent av förödande att det skulle dröja enda tills nu för Stefan Löfven att erkänna kopplingen mellan ohanterligt stor migration, bristfällig integration, utanförskap och kriminalitet. När alla andra såg det, många drabbades och åtskilliga påpekade det så höll Löfven och entourage emot, säkert av rädsla för att populiststämplas. När väljarna ser en verklighet medan politikerna vidhåller en annan uppkommer ett ofrånkomligt trovärdighetsglapp som i förlängningen utgör ett faktiskt demokratihot. Detta glapp tenderar dessutom så småningom ändå att fyllas av just populister, som därvidlag anses folkliga.

Oavsett etikett är politikens uppgift att tjäna väljarna och samhället, eftersom all makt trots allt utgår från folket. Misslyckas den med det så står populisten redo att ta över, och kanske lika bra det.

Eftersom allt börjar i skolan

Inte skolans uppgift

att lösa

Skolan har en unik roll i samhället. Med skolplikten följer att alla svenskar i skolålder under åtminstone 10 år dagligen tvingas infinna sig till undervisning. Ingen annan samhällsinstitution har en sådan räckvidd och möjlighet att påverka samhället.

Sannolikt av detta skäl läggs allt fler uppgifter i skolans knä. Den förväntas stoppa rekryteringen till kriminella gäng, motverka barnfetma, främja entreprenörskap, arbeta mot hedersrelaterat våld, utveckla barnets digitala förmåga, främja jämlikhet, demokrati och ge en sundare syn på relationer. Bland annat. Istället för en utbildningsinstitution har skolan förvandlats till en uppfostringsanstalt. Kunskapsförmedling synes sekundärt när rektor och lärare istället förväntas överta föräldrars och övriga vuxenvärldens annars självklara roll. Utan kunskapsfokus lämnas barn och unga, allrahelst de socioekonomiskt svagare, vind för våg utan riktning eller kompass. Skolans oförmåga att förmedla varje elevs berättigade kunskap är ett svek och en självklar förklaring till ökande klassklyftor och grasserande gängkriminalitet.

Eftersom allt börjar i skolan måste kunskapsförmedling åter sättas i fokus. En fortsättning med dagens flummande vore grovt bedrägeri, både mot individ och samhälle.

Smakar det så kostar det

Sa för mycket

Sportens värld har ekonomiskt gått på steroider lång tid nu. Pengar har ohämmat sprutats in genom sponsoravtal, direktinvesteringar och medierättigheter. En inte oansenlig del av dessa kommer från Kina och då på ett eller annat sätt indirekt från den kinesiska staten.

Den kinesiska regimens framfart är inte ideell och investeringar görs sällan utifrån nogräknade kalkyler och avancerade kassaflödesanalyser. Investeringar diktereras istället av det kinesiska kommunistpartiet utifrån dess cyniskt långsiktiga projekt att expandera sin maktutövning globalt och på alla plan. Pengar är makt och smakar det så kostar det. När NBA-laget Houston Rockets visade stöd för demonstranternas sak i Hong Kong släckte Kinaregimen TV-sändningarna från NBA och fick supporters att sluta handla NBA-prylar. Lika illa gick det för Premier League-laget Arsenal efter att lagets Mesut Özil kritiserat Kinas hantering av minoritetsgruppen Uigurer. Statstelevisionen drog in Arsenals kommande matcher och Özil raderades från landet version av TV-spelet FIFA Soccer. Illa har det också gått i Australien sedan landet begränsat kinesiska Huaweis möjlighet att delta i landets infrastruktursatsningar inom telekom. Knappast av en tillfällighet bröt just Huawei ett mångårigt och lukrativt sponsoravtal med huvudstadslaget Canberra Raiders i landets rugbyliga.

Det mesta kommer med ett pris, i synnerhet när det gäller kinesiska pengar. Sportens värld är inte annorlunda och måste så småningom precis som oss andra ta ställning, välsmakande diktaturpengar eller självständighet och rent samvete.

Backa inte bandet

Vill backa bandet

Tonläget i budgetdebatten skruvas upp allt högre. Och lika gälla som tvärsäkra äro argumenten från alla håll. Ska Sverige startas om medelst skattehöjningar och offentlig expansion, som LO och regeringen föredrar, eller genom skattesänkningar och arbetslinjen som Svenskt Näringsliv och de borgerliga önskar. Striden lär bli bitter, för mycket står på spel.

Att höga skatter ger högre offentliga intäkter är skattehöjarnas utgångspunkt, liksom att lägre dito urholkar skattebas och välfärd. Vore det så enkelt hade valet varit enkelt för ett välfärdstörstande folk som det svenska. Senare års ekonomiska utveckling grumlar dock bilden. Skattekvoten, skatt som procent av BNP, har sänkts från nästan 49 procent år 2000 till drygt 44 procent 20 år senare. Samtidigt har skatteintäkterna i reala termer ökat med drygt 20 procent. Också räknat per capita är ökningen imponerande, även den 20 procent. Resurserna till välfärden har härigenom kunnat ökas både per capita och räknat i fasta värden sedan 2006.

Det är givetvis fritt fram för LO och regeringspartierna att argumentera för höjda skatter. Men det ska då göras utifrån ett ideologiskt perspektiv snarare än med argumentet om att sänkt skatt nödvändigtvis ger lägre intäkter, eftersom det inte stämmer. Oavsett ideologi vore det dock farligt att backa bandet nu och åter höja skatterna, eftersom det bara skulle göra oss alla fattigare.

Straffbeskattning på utbildning står Sverige dyrt

Knappt mödan värt

Den 21 september ska regeringens budget för 2021 ligga på bordet. Det kommer bli en coronafärgad lunta från finansminister Andersson, så mycket vet vi. I övrigt är det mesta höljt i dunkel, särskilt som vare sig regeringspartierna sinsemellan och än mindre de liberala samarbetspartierna tycks det minsta jämkade.

Missa aldrig möjligheten att ta tillvara en god kris har någon klokt sagt. Krisen är över oss och det finns mycket Sverige har att ta tag i. Med corona har en redan accelererad strukturomvandling lagt i en ytterligare växel. Digitaliseringen har på ett par månader tagit ett par sjumilakliv och sannolikt förändrat både beteenden och affärsmodeller permanent. Tidigare kravprofiler kommer vara lika förlegade som det analoga TV-nätet när krisen blåst över. Och detta måste Sverige nu rusta för. Utbildning och vidareutbildning måste då uppmuntras betydligt bättre än idag. Att skaffa sig en högre utbildning är bästa försvaret men ger idag i genomsnitt endast 22 procent mer efter skatt än en gymnasieexamen. I EU är motsvarande snitt 52 procent och i OECD 57 procent. Högre utbildning är således en rätt dålig investering i Sverige, i vart fall jämfört med i våra konkurrentländer.

Regeringens liberala samarbetspartier har adresserat denna Sveriges kanske viktigaste framtidsfråga och föreslår sänkt straffbeskattning av utbildning. För landets bästa kan vi bara hoppas att även regeringen förmår att göra detsamma. Den 21 september har vi svaret.

Visst finns det rätt och fel

Ett brott utan ursäkter

Ett samhälles värderingar återspeglas i dess lagar, regler och normer. Samhället i sin tur utgörs av alla oss som bor där, som också har att utse dem som sedermera stiftar lagarna och upprättar reglerna. Så sett är det svårt att skylla ifrån sig när något går snett, eftersom vi själva både formar vår omgivning samt sätter det ramverk som vi har att hålla oss inom. 

Visst är det ett misslyckande när 12-åriga flickor skjuts ihjäl på öppen plats. Ett samhällsmisslyckande för all del, men framförallt ett misslyckande för den gärningsman som sköt. Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter för att skjuta folk, inte i ett civiliserat samhälle byggt på lagar. Från politiskt håll hörs fördömanden men tyvärr också förståelse när liknande brott begås. Förklaringarna ligger enligt de senare i ett diskriminerande system snarare än hos förövaren själv. Det är en relativisering som fråntar individen sitt egna ansvar och lägger det på strukturer, så kallad strukturell rasism eller diskriminering. Ett sådant synsätt ger frikort till beteenden som kan bryta mot de lagar, regler och normer som samhället annars enats om. Men ett brott är alltid ett brott. Väl begånget finns inga ursäkter. Rasism, diskriminering och segregation förekommer och utgör växande problem i ett alltmer kluvet Sverige. En sådan utveckling ställer än högre krav på tydlighet och regelefterlevnad.

Det finns rätt och fel. Vad som är rätt och fel har vi själva bestämt, genom de lagar, regler och normer som vi dikterat. De som inte ställer sig bakom detta får antingen ta sitt straff, eller rösta för ett sådant system som bättre passar deras egna syften och uppfattningar.

Den kinesiska motorn hackar

Nedsolkad nationalsymbol

Kinas framfart de senaste 20 åren saknar historiskt motstycke. Landets andel av global BNP har ökat från styvt 5 procent år 2000 till över 15 procent 20 år senare. Detta har möjliggjorts genom marknadsliberala reformer, relativ öppenhet mot omvärlden och handelsutbyte. Utvecklingen har i sin tur lyft 100-tals miljoner kineser ur fattigdom och kommit omvärlden till del genom lägre priser, ökad kinesisk köpkraft och efterfrågan. Den kinesiska motorn har dock börjat hacka på sistone och utan omgående service hotar motorstopp.

En rad händelser har på kort tid fått alltfler att tveka inför affärer med Kina. Och det på goda grunder. Det finns uppenbar substans i president Trumps anklagelser att kinesisk teknologi används för spionage, integritetskränkningar och förföljelse. Likaså är all kritik av landets hantering av minoriteter, Hongkong och Taiwan berättigad. Att Kina på ett systematiskt sätt stjäl immaterialrättigheter är också det belagt. Omvärldens reaktioner låter heller inte längre vänta på sig och politiska fördömanden följs upp av ekonomiska sanktioner, flytt av verksamheter, inskränkningar i kinesiska utlandsinvesteringar etc.

Diktaturregimen i Kina har länge lyckats balansera mellan förtryck och imperialistiska strävanden å ena sidan och frihandel samt kapitalism å den andra. Frågan är om denna balansakt nu går mot sitt slut. Och utan bränsle från omvärldens investeringar och konsumtion kommer inte ens den kinesiska motorn kunna tuffa på för evigt.

Glädjande kvartalsrapporter

Det går bra nu. Trots allt.

Den som följt börsskärmarna under första halvåret har följt med både till himlen och helvetet. Från ett dramatiskt ras på 30 procent till nuvarande fullt återhämtade nivåer. Att börskurserna redan återhämtat sig kan förefalla märkligt då pandemin ännu är ett faktum, men har å andra sidan sina naturliga förklaringar.

Dessa sköna juliveckor är lika förenade med semester, bullrande fläktar och klibbande lakan som en hektisk rapportsäsong. Just i år är andra kvartalets rapporter dessutom extra intressanta eftersom kvartalet omfattar den värsta coronatiden. Utfallet hittills är imponerande. Dagens Industris genomgång av 99 rapporterande börsbolag visar att medianförsäljningen endast minskat med 4 procent och medianresultatet med 10 procent. Bland bolagen finns givetvis förlorare, som fordonsrelaterat och hotell, men även vinnare som bygghandel, nätrelaterat och sjukvård. Hela Sveriges bygghandlare Byggmax ökade till exempel sin vinst med hela 182 procent jämfört med förra årets andrakvartal.

Med tanke på den kris vi genomlevt och genomlider är dessa resultat smått otroliga, samt något vi alla bör glädjas över. Att våra företag hanterat krisen så här pass väl kommer oss nämligen alla till godo, inte bara för att börskurser stiger och pensionskapitalet växer till utan än mer för att de betalar de flestas av våra löner. Glädjande kvartalsrapporter således, både för aktieägare och för Sveriges löntagare.

EU är det bästa vi har

Bespottad

EU är en uppskattad spottkopp. Allmän, anonym och försvarslös. Förutom upphävda passkontroller och spritkvoter är det mest skit därifrån, hörs det. Motsägelsefullt nog är svensken ändå övervägande EU-vän. I maj uppgav sig 57 procent i huvudsak vara för ett medlemskap och endast drygt 17 procent däremot.

Faktum är att den västerländska liberala, demokratiska och frihandelsvänliga modellen inte varit så här trängd på länge. Från öst tränger sig Putin och Xi Jinping allt oblygare på med sina despotiska strävanden alltmedan Trump från väst inte bara drar sig tillbaka utan också slår tillbaka. Utvecklingen visar med ryslig tydlighet att demokrati, mänskliga rättigheter och frihandel inte är något beständigt. Det är värden vi måste slåss för. Jämt. EU är en bräcklig organism, med 27 mer eller mindre disparata beståndsdelar och därpå följande brister. Som helhet är vi dock relativt ense, och endast som helhet är vi starka. Inga skulle bli gladare om EU föll samman än trion Putin, Jinping och Trump, ty ensamma äro vi alla enkla byten.

Vän av öppenhet, demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter inser vikten av ett sammanhållet EU. För brister och skönhetsfläckar till trots så är EU ändå det bästa vi har. Skönt då att de allra flesta än så länge också håller med om det.

HD-avgörande i skolans tjänst

Skänker hopp

Läraryrket är ett av Sveriges viktigaste där en god arbetsmiljö är en förutsättning för att kunna utöva det väl. Ordning, reda, lugn och ro borde vara självklarheter i Sveriges skolor. Så är dock tyvärr inte fallet sedan lärarens auktoritet successivt urholkats till förfång för både elev och lärare.

Ett antal domstolsavgöranden har lagt sten på bördan genom att inskränka skolans möjligheter att upprätthålla en god arbetsmiljö. Ett antal avgöranden har slagit fast att lärarens befogenheter att hålla ordning är begränsad medan elevens rätt är vittgående. Ett HD-fall från 2016 gav exempelvis eleven rätt att spotta på läraren som sedermera bötfälldes efter att reflexmässigt ha örfilat eleven. Lärare vittnar överlag om en försiktighet och rent av rädsla för att ingripa, då detta kan ge både ekonomiska och arbetsrättsliga följder. Mot denna bakgrund kom en nyligen avkunnad HD-dom lämpligt. Frågan var om en lärares grepp om elevens nacke i en tillspetsad situation utgjorde kränkande behandling och, i sådant fall, om den kunde anses försvarbar givet situationen. En oenig domstol ansåg ingripandet försvarbart.

Högsta Domstolens avgöranden är prejudicerande och domen är därför vägledande för liknande situationer. En from förhoppning är därför att den kan ge skolan förutsättningar att uppfylla sin lagrättsliga tillsynsplikt liksom återge läraren sin auktoritet och skolan en vettig arbetsro.

Billström var före sin tid

Före sin tid. Tyvärr.

Moderate Tobias Billström har gjort sig känd som hårdför migrationspolitiker. För detta har han utstått både spott och spe, från meningsmotståndare men också från sina egna. Minns 2013 när Billström, som migrationsminister, var den förste utanför SD-kretsar att yppa sig om ett så kallat volymmål. Då ryckte regeringschef Reinfeldt ut för att offentligt hyvla av sin minister.

Nu har sju år gått sen dess, en flyktingkris passerat och Sverige mödosamt börjat anpassa sin migrationspolitik till omvärldens. I veckan som gick lade Socialdemokraterna sitt bud till den migrationskommitté som är satt att staka ut migrationspolitiken framöver. Budet ligger i mångt i linje med de förslag som Billström sedan länge argumenterat för. Volymmål, tillfälligt uppehållstillstånd som regel och hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring är några bärande delar. Tycka vad man vill om förslagen i sig med det är sorgligt, nästan tragiskt, att de inte kunnat lyftas tidigare. Trots ett uppenbart behov därav.

När opinionsvindarna nu vänt och alltfler svenskar ser den uppenbara utmaningen som Sveriges generösa flyktingmottagande medför, först då vågar man uppenbarligen göra politik i frågan. Att Billström var före sin tid är ingen tröst utan endast ett underbetyg åt dem som styr.

Gå inte i högskattefällan

Högskatteborgen

Mellan 1950 och 1990 skapades alla nya jobb netto i svensk ekonomi i den offentliga sektorn. Alltmedan befolkningen ökade med 1,5 miljoner var antalet sysselsatta inom den privata sektorn alltjämt oförändrat. Enligt nationalekonom Magnus Henrekson ledde denna utveckling till förlorad konkurrenskraft vilken sedermera bäddade för den förödande kris som Sverige hamnade i under tidigt 90-tal.

Den tilltagande och allt extremare beskattningen av både lön och företagande begränsade det privata konsumtionsutrymmet och gjorde företagande såväl olönsamt som omöjligt. Sen 90-talets värsta dagar har skattereformer genomförts liksom flera skatter har sänkts eller tagits bort, både av socialdemokrater och alliansregeringar. Med ökade incitament att både starta företag och anställa har obalansen mellan det offentliga och privata jämnats ut och ytterligare 1,2 miljoner privata jobb skapats sedan 1993. Sverige har idag EU:s högsta sysselsättningsgrad, trots en relativt mindre offentlig sektor men med betydligt starkare konkurrenskraft.

Incitament är avgörande för våra beteenden liksom viljan att ta risk är för att starta företag. En fortsatt konkurrenskraftig ekonomi förutsätter därför fortsatt reform- och näringslivsvänlig politik, på tvärs med den som allt högljuddare förfäktas av LO och flera tunga sosseanstuckna politruker.

Löfven fast i rävsaxen

Hit men inte längre?

Januariavtalet var i stort svårsmält materia för Rörelsen. 73-punktsprogrammet kryllade av liberala reformer, många rakt på tvärs med socialdemokratiska ideal och dogmer. Hittills har regeringen trots allt tragglat sig fram, svalt en del och begravt annat i segdraget utredningsformat. Men med LAS-utredningsförslaget på bordet är frågan om regeringen Löfven ändå inte nått vägs ände.

Givetvis slår både stats- och arbetsmarknadministern ifrån sig, LAS-utredaren sägs inte ha levererat det som regeringen beställde. Regeringsföreträdarna menar att utredningsförslaget inte garanterar den grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter som stipulerades i utredningsdirektivet. Utan tvekan är förslaget vittgående och kommer, väl genomfört, förändra svensk arbetsmarknadspolitik i grunden. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Å andra sidan är utredningsförslaget faktiskt identiskt med vad som fastställdes i Januariavtalet och utredningsdirektivet, två dokument som regeringen skrivit under på och därigenom välsignat. Ett underskrivet avtal är bindande såvida parterna inte kommer överens om annat. Regeringens båda stödpartier har varit tydliga med att arbetsmarknaden ska liberaliseras, i linje med avtalets skrivningar. Någon annan väg ur avtalet än att bryta det kvarstår därmed inte för regeringen.

Regeringen Löfven verkar med LAS-utredningens förslag slutligen ha fastnat i rävsaxen. Och för att ta sig ur den måste Löfven välja, liberalisera arbetsmarknaden i linje med utredningsförslaget eller politisk överlevnad och fortsatt stöd från Rörelsen.

Tacka näringslivet för det

Krisen kommer ebba ut,

trots Per Bolund

Det har inte varit roligt att driva företag de senaste månaderna. Inte bara för att intäkter sinat, kollegor tvingats hem och privatekonomin smulats sönder utan också för att en allmänt trist syn på företagande fått fäste. Vår finansmarknadsminister vill exempelvis förbjuda vinstuttag för alla företagare. Samtidigt misstänkliggörs företag som tar del av statliga stöd av klickjagande journalister liksom privata vård- och omsorgsgivare ges skulden för äldrevårdens fall och vårdens bristande krislager.

Att ge sig på näringslivet är tacksamt, anonymt och girigt som det är. För tillfället är det dock inte bara olämpligt utan direkt felaktigt. Det är snarare så att det privata, trots det offentliga, kommer ta oss igenom denna kris. Medan politiken visat sig oförmögen att snabbt få fram test- och sjukvårdsutrustning har flexibla företag i rask takt ställt om sina verksamheter för massproduktion. Getinge har till exempel lyckats flerfaldiga sin produktion av respiratorer och ventilatorer medan stiftelsen Norrsken raskt startat företag för utveckling av masstestning. Listan av liknande exempel kan expanderas i det närmast oändliga. Det ser vidare ut som att det blir privat snillerikedom och kapital som slutligen kommer förse oss med det eftertraktade vaccinet. När 100 labb från olika läkemedelsföretag globalt satsar gemensamt går det fort. Pfizers vd tror på färdigt vaccin före årsskiftet medan Astra Zenecas dito tror på ”ett eller flera vaccin mot slutet av året”.

Faktum är att våra samhällen står handfallna utan de privata initiativen, individers riskvilja och privat kapital. Coronakrisen kommer ebba ut och till stor del kommer vi ha näringslivet att tacka för det.

Ett avgörande skäl för EU:s Coronafond

Pyntar upp

EU-maskineriet har gnisslat länge. Att kugghjulen trots allt ännu snurrar är imponerande. Men det finns också skäl för det, som tillräckligt många i slutändan ändå ställer upp på.

Coronaepidemin har kastat ytterligare grus i EU-maskinen och än en gång skickat ut samarbetat på slak lina. EU:s 27 länder har alla infekterats mer eller mindre svårt, med fatala ekonomiska konsekvenser. BNP- liksom arbetslöshetssiffror kommer bli bistrare än under självaste finanskrisen varpå den europeiska ekonomin, och samarbetet i stort, åter står under hot. EU-kommissionen har därför föreslagit en Coronakrisfond om astronomiska 750 miljarder euro till särskilt utsatta. Större delen, 500 miljarder, föreslås utgå som bidrag. Det finns åtskilliga argument emot en solidariskt tvingande finansiering av andra länders ekonomier, det allra tyngsta argumentet är dock för. Hjälps vi nu inte åt kommer EU-samarbetet rent av att rämna, Sverige tappa en gigantisk exportmarknad och sin bästa samarbetspartner samtidigt som andra, rent otäcka, typer lär fylla detta tomrum.

Sverige är på egen hand inte mer än en droppe i havet och utan ett fungerande EU är för övrigt hela kontinenten endast en pöl på den världspolitiska kartan. Denna insikt är också skälet till att EU-maskinen ännu hackar på samt skälet till varför Sverige helhjärtat måste ställa upp på EU-kommissionens Coronafond.

Vad kunde man förvänta sig av Sabuni?

Har ett (för) brett nätverk?

Liberalernas Nyamko Sabuni har inte haft någon rolig start på partiledarjobbet. Utgångsläget var tufft med ett sargat och delat parti i ryggen. Sten på bördan lades med coronakrisens framfart där regeringsdominanten S stal scenen och lämnade lilla L knappt en städskrubbs utrymme.

När SvD drog igång sin reportageserie om Sabunis kopplingar till och påstådda beroende av lobbyister hängde hon således redan på repet. Tuff granskning i all ära men SvD:s och sedermera DN:s kampanjer mot Sabuni snuddar snarare vid karaktärsmord. Sabuni kommer från en tjänst som hållbarhetsansvarig hos teknikkonsulten ÅF, som framförallt arbetar med teknikskiften och den gröna omställningen. Tidigare i karriären innehade hon flera tunga poster i Folkpartiet, kollega med bland andra Johan Jakobsson och partiledaren Lars Leijonborg. Dessa delade samma visioner och fungerade bevisligen bra ihop. Sabuni har ett erkänt klimatengagemang och partiets fulla stöd i det. Det vore i ett sådant läge och under sådana omständigheter idiotiskt att inte nyttja sitt nätverk och sin kompetens. Att nätverket sedan delvis utgörs av förhatliga lobbyister och storföretag bör och ska inte spela någon roll.

Så vad kunde man egentligen förvänta sig av Sabuni? Egentligen precis det som också skedde. Nämligen att hon lyssnar till och lär av erfarenhet, tar intryck från de företag som ska genomföra klimatomställningen samt att hon gör det hon kan och tror på och har sitt partis stöd för att göra.

Den som spar den har

En fet portmonnä

Hjulen har slutat rulla och de stekta sparvarna flyger inte längre obesvärat in i munnen på oss. Coronaepidemin kommer ställa mångas vardag på ända, allrahelst för alla de hundratusentals som förväntas förlora sina jobb.

Svensken har i allmänhet länge levt ett ganska obekymrat liv. Folk med utbildning har generellt haft jobb, lånat billigt och konsumerat friskt. Något som i sin tur gett ytterligare fler ett jobb och egen försörjning. Statens kassaskåp har samtidigt fyllts med friska skattekronor, så till den grad att statsskulden krympt till en av Europas lägsta. Relationen mellan stat och individ är ganska unik i Sverige, där den förre fyller på sina lador medan den senare både uppmuntras till och faktiskt belånar sig alltmer. Genom frikostiga ränteavdrag för allehanda lån men desto högre skatt på sparande och investeringar fås svensken att spendera och låna medan staten tar största delen av avansen. Utan att röra ränteavdragen har man istället höjt skatten på det populära investeringssparkontot. Som ett färskt exempel.

Den som spar den har är ett ordspråk som är relevantare än på länge. Sneda incitament och en socialistisk skattepolitik innebär dock att staten tar medan individen betydligt mindre har. Och detta skänker på intet sätt en sådan trygghet som socialdemokrati annars ska borga för.

Hög tid att lämna tillbaka badkläderna

Bör lämna tillbaka badkläderna

Stora delar av näringslivet går idag på knäna, när intäkterna sinar medan kostnaderna i princip är intakta. Det är nu, när tidvattnet dragit sig undan, som det blivit tydligt vilka som badat nakna. Frågan är dock vem det är som dragit ned badbyxorna på de svenska företagen.

Det borde egentligen inte förvåna finansmarknadsminstern att svenska företag nu står näck och trånar efter statens värme och omsorg. Att bygga eget kapital och soliditet har inte varit lätt i Sverige genom tiderna, vilket höga direkta och indirekta skatter samt kostnader för att anställa effektivt motverkat. Skattesystemet har på så sätt borgat för dagens läge, och det är således skattepolitiken som dragit byxorna av företagen. Att Per Bolund och Magdalena Andersson nu tvingas rycka ut med den värmande badrocken är därför inte konstigt och heller inte mer än rätt. För faktum är att både badbyxor och badrock bara varit staten till låns.

När isarna lägger sig och vinden pinar så är det extra viktigt att värna om badgästerna, för annars lär de inte återvända till högsäsongen. Då inte förr så är det därför hög tid för Bolund, Andersson och övriga att lämna tillbaka badkläderna, för badgästerna fryser just häcken av sig.

Ingen har råd med Bolundbuffert

Svamlande finansmarknadsminister

Successivt har aktiekapitalkravet skruvats ned från 100 000 kr till dagens 25 000 kr. Samtidigt har revisorsplikten avskaffats för de mindre företagen. Samtliga åtgärder har genomförts för att sänka tröskeln att starta eget.

Den nya nivån om 25 000 kr gäller från årsskiftet 2020 och infördes under finansmarknadsminister Per Bolunds styre. Idag, fyra månader och en Coronakris senare, förstummas samme Bolund över näringslivets tunna buffertar och funderar över politiska åtgärder för att rätta till det. Att återställa aktiekapitalkravet till 100 000 kr och återinföra revisorsplikten skulle nog vara bra, både för företagaren själv, dennes leverantörer, långivare och övriga intressenter. Den frågan har Bolund dock inte lyft utan svamlar istället om något oklart buffertkrav motsvarande det som bankerna har på sig. De flesta företag, inte minst de mindre, verkar i en extremt konkurrensutsatt miljö med genomsnittliga rörelsemarginaler om knapra 6-7 procent. Det ger omöjligen kapital nog att bygga Coronabuffertar, där intäkterna kanske helt raderas under flera månader.

Ingen har råd med en Bolundbuffert och ingen skulle ha råd att starta eget. I och för sig, då skulle givetvis färre behöva Bolunds stöd i kristider. Samtidigt, och etter värre, skulle vi få betydligt färre skattebetalare vars pengar bland annat Bolunds politik är så beroende av.

Riskfylld grabbighet

Hotar folkhälsan?

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om försiktighet, hygien och avstånd står som spön i backen och torde inte ha gått någon vettigt funtad förbi. Vi berömmer oss också, oftast med rätta, för att ta ett stort ansvar och för att följa myndighetens rekommendationer. En viss, inte obetydlig, grupp gör det dock i mindre utsträckning. Och det är kanske den största riskgruppen.

På uppdrag av Myndigheten för Samhällsberedskap har Kantar Sifo undersökt hur kvinnor respektive män agerat under Coronakrisen, om de ändrat beteende, tvättar händerna, använder handsprit mm. Kvinnor gör det i betydligt större omfattning och är överrepresenterade i 14 av 19 kategorier. Kvinnor är samtidigt underrepresenterade bland dem som uppger sig ”inte ha gjort någonting”. Skillnaden är signifikant enligt Kantar Sifo. Utfallet är heller inte särskilt förvånande då män är mer benägna att ta risker generellt. Enligt sociolog Mathias Ericson är det svårare att nå ut med råd inom folkhälsofrågor till män, t ex. ifråga om rökning och skyddsutrustning inom vissa yrken. Med anledning av denna obenägenhet att ta råd är också män överrepresenterade i drunkningsolyckor, dödliga bränder och trafikolyckor.

Att karlar drunknar, brinner inne och kör ihjäl sig är givetvis tragiskt, men oftast drabbar det då bara dem själva. Ifråga om smittspridning drabbar riskbeteendet dock även andra. Riskfylld grabbighet utgör därför ett påtagligare hot mot folkhälsan.  

https://www.gp.se/nyheter/sverige/män-mindre-benägna-att-anpassa-sig-till-coronakrisen-1.26578272

Åkesson förnekar sig inte

Förnekar sig inte

En beprövad och bevisat framgångsrik strategi att ena ett folk är att identifiera en yttre fiende och måla upp denna som källa till det onda. I svåra tider brukar detta fungera särskilt bra.

Att Kina är en diktatur som tystar sin befolkning, ljuger och uppenbarligen tillåter en grym djurhållning som konsekvent sprider smittor har Jimmie Åkesson rätt i när han skriver på GP Debatt (5/4). Detta är omvärlden och expertis tämlig enig om. Åkesson slår ur detta perspektiv således in redan öppna dörrar. Timingen och artikelns utformning talar istället för att syftet med artikeln är ett annat än att primärt kritisera kinesernas bristfälliga djurhållning och grymma djurplågeri. Snarare syftar den till att misstänkliggöra och måla upp kineserna, hellre än coronaviruset självt, som den stora fienden. Som exempel på den ociviliserade kinesen lyfter Åkesson också fram att de bland annat har fladdermöss på menyn. Måhända förekommer sådant, men det är knappast klassisk kinesisk husman. Åkesson vill med sitt exempel nog snarare påvisa att kineserna och deras kultur är ganska underutvecklad.

Kina bär ett stort ansvar för coronasmittans uppkomst och spridning. Den uppkom där och tilläts spridas där när auktoritära politiker länge förnekade dess existens. Europa och övriga världen har dock sitt egna ansvar idag. Även vi i väst har begått och begår misstag, som bara vi själva ansvarar för. Saklig och välgrundad kritik är alltid befogad, däremot inte att i onödan polemisera och måla upp kineserna som fienden och det stora hotet.

Åkesson förnekar sig inte utan tar fortsatt varje chans att driva sin nationalistiska agenda.

https://www.gp.se/debatt/kina-måste-stänga-de-farliga-djurmarknaderna-omedelbart-1.26339409

Keep calm and carry on

Håll huvudet kallt,

och kämpa på

Det är ganska dystert nu. Bråd död, varsel, karantän, resebegränsningar och en oviss framtid är vardag. Väldigt få av oss har upplevt något liknande förut. Chocken, för att inte säga förlamningen, blir därför desto påtagligare.

Istället för att låta oss förtäras av det kompakta mörker som media sänker över oss, och vars innehåll vi ändå inte förfogar över, är det betydligt konstruktivare att se till vår egen roll i sammanhanget. Vi fyller alla nämligen en funktion i den intrikata väv som utgör samhället. Allas respektive beteende och görande påverkar, på gott och ont. Att sociala medier fylls av konspirerande domedagsprofeter och att ett betydande antal närmast tävlar i olycksbådande ryktesspridning är förödande. Vad samhället istället behöver är sammanhållning och moralhöjare. Eftersom alla redan vet hur dystert läget är behöver vi knappast ägna energi åt att ytterligare understryka det, särskilt inte genom falska rykten och allmän hets.

Självklart kommer vi ta oss igenom även det här och det gör vi bäst tillsammans, genom goda och moralhöjande handlingar. Storbritannien stod 1939 inför potentiell faktisk förintelse. Keep calm and carry on var budskapet till britterna då. Ett för övrigt lika gångbart och praktiskt råd idag, även om någon förintelse knappast knackar på vår dörr.

Sverige har valt rätt väg

På rätt väg

Vardagen lunkar på hjälpligt, medias undergångsrubriker och omvärldens nedsläckning till trots. I Sverige rör vi oss fortfarande fritt, krogar och restauranger håller öppet liksom butiker och vettiga gymkedjor. Under eget ansvar förväntas vi själva hantera detta nya närmast krigsliknande tillstånd.

Som yttersta beslutsfattare har man aldrig rätt. Vad som än sägs och vilka beslut som än fattas får man räkna med att schavottera när de allra argaste tar över rummet. Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell har ofrivilligt hamnat i skottgluggen för de värsta av hatiska salvor. Rekommenderade åtgärder har varit för klena och försena har det hetat med hänvisning till de betydligt tuffare i Spanien, Frankrike, Storbritannien, Danmark med flera. Det är ingen avundsvärd sits vare sig statsepidemiologen eller ansvariga politiker har men hittills har de skött sig bra, särskilt i en internationell jämförelse.

Att vardagen tillåts fortgå, att vi får jobba, träffas, äta , dricka och shoppa är nämligen lika viktigt som att smittspridningen begränsas. För släcker vi ner vår ekonomi kommer samhället efter denna pandemi inte vara roligt att återgå till, troligen präglat av arbetslöshet, tomma butiks- och restauranglokaler, låg tillit och hopplöshet men kvar med den molande frågan vad som egentligen hände.

Heder åt Anders Tegnell och heder åt våra styrande politiker, som valt den sansade medelvägen istället för utförsbacken mot ekonomisk undergång som stora delar av vår omvärld tycks föredra. Heder också åt alla där ute som tar sitt respektive egenansvar och stretar på i vardagen. 2020 års samhälle tål inte isolering och karantän lika lite som fullt friska och arbetsföra ska hållas instängda. Det är dumheter och idioti som kostar så oerhört mycket mer än det smakar och som fria individer rätteligen aldrig ska behöva utsättas för.

Sverige har valt rätt väg och tiden får nu utvisa om den tar oss hela vägen ur det här utan några alltför omfattande men.

Vårt gemensamma ansvar

Klimatansvarig

Stormaktspolitik och ombudskrig har åter fått miljontals människor på flykt mot trygga Europa. Herrarna Putin och Erdogan har sina respektive förevändningar att driva på utvecklingen, liksom Jimmie Åkesson har sina för att på plats informera om att Sverige är fullt.

Scenerna från den turk-grekiska gränsen där de flyende fastnat är hjärtskärande. Barnfamiljer, unga som äldre möter en brutal gränspolis beväpnad till tänderna. Stödet från övriga Europa är kompakt och mantrat om att 2015-års flyktingkaos inte ska upprepas är väl inmutat. Men hur befogat det än är att behålla kontrollen över EU:s gränser och hur hopplöst svårt EU-länderna än må ha att sinsemellan lösa flyktingfrågan så måste situationen hanteras med värdighet. För i spåren av den brutalitet som möter dessa människor på flykt brutaliseras också språkbruket mot dem och människovärden degraderas.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för det samhällsklimat vi delar. Det tycks dock allt svårare för allt fler att hålla flera bollar i luften samtidigt och då målas verkligheten lätt i antingen svart eller vitt. Ingen flyr dock för skojs skull. Ingen människa i världen vill nog byta plats med dem som nu trängs vid den grekiska gränsen. Måhända ska de inte släppas in i Europa men de ska definitivt inte dessutom behöva utsättas för en omvärlds allt mer oförblommerade rasism.

Hela demokratin tar skada

Det går åt helvete

LO gjorde på fredagens DN debatt gemensam sak och krävde samfällt en rad klassiska socialdemokratiska reformer. Ingen nykter socialdemokrat lär nämligen opponera mot krav om högre pensioner, stopp för lagstiftad liberalare arbetsrätt och högre kapitalskatter. Det gör i och för sig inte Socialdemokraterna heller, partiets problem är dock att Januariavtalet sätter stopp för sådan politik.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson slår övertygat fast att S kommer förlora valet om partiet inte börjar driva sin egen politik. Det går rent utav åt helvete annars menar han. Vare sig Thorwaldsson eller Metalls ordförande Marie Nilsson tror dock att Januariavtalet är hotat bara för att de föreslagna reformerna drivs igenom. LO-ordförandens profetia att det går åt helvete för S känns inte vidare äventyrlig. Opinionsmätningarna är obarmhärtiga och S-väljare flyr åt alla håll medan LO:s medlemmar förälskar sig alltmer i SD. Thorwaldssons och Nilssons spådom att en mer S-märkt reformagenda inte skulle hota Januariavtalet är däremot djärv. Centern och Liberalerna har nämligen pantsatt sin trovärdighet på att avtalet garanterar liberal politik, inte socialdemokratisk.

Thorwaldsson konstaterar slutligen ödesmättat att hela demokratin tar skada eftersom ingen vet vad det är som gäller, dvs vad som är regering och vad som är opposition. Och där har Thorwaldsson rätt, hoppas fler inser det innan det är försent.

Politikens privilegium under hot

På bekvämt avstånd.

Avståndet till de som styr tycks bara öka, i Sverige och nästan överallt annars. Folket, alltså väljarna, ser sig förbisedda och väljer därför alternativ till den etablerade noblessen. Så växer de så kallade populisterna till sig, fria från historians ok och med öronen tätt intill rälsen.

Politiken har förändrats de senaste decennierna. Det politiska värvet har gått från att vara mest ett kall till ett heltidsyrke och en potentiellt lukrativ karriärväg. För framgång krävs lång tjänstgöring, finmaskiga nätverk, gott om förtrogna och vassa armbågar. Tjänstgöring i ungdomsförbundet är inte bara en merit utan närmast en förutsättning. Politiken blir härigenom närmast ett eget stånd, en egen mekanism främjad från dem där ute som de är satta att företräda. Och precis som adeln en gång vare sig förstod eller brydde sig om böndernas situation så upplever många väljare idag att politiken beter sig. Lomhörd och på ett lagom bekvämt avstånd.

Ståndsamhället föll samman alltmedan adeln torskade sina privilegier och demokrati växte fram. Hittar inte politiken åter en väg till väljarnas hjärta så står även dennes privilegium under hot. Och i betydligt värre fall faktiskt hela det demokratiska systemet.

Som man bäddar får man också ligga

Bäddar för oroliga tider

Det blir inget friår eller ingångsavdrag för nyanlända trots att de finns med i regeringens budget. Skälet är att en högst osannolik allians av moderater, kristdemokrater och vänsterpartister istället enats om att pengarna ska läggas på kommuner och regioner. Därmed sänks både MP:s och C:s flaggskepp i Januariöverenskommelsen som nu decimerats ett par ytterligare punkter.

Det är vitaliserande att en opposition också opponerar. Kan den dessutom skapa majoritet så bör denna också få genomslag. Att kommuner och regioner får tillskott, på bekostnad av ett dyrköpt friår och ett sannolikt ineffektivt ingångsavdrag, är dessutom bra för Sverige. Kan dålig politik förhindras till förmån för något bättre så ska vi alla vara glada. Mindre glada, ja snarare oroade, ska vi istället vara över förfaringssättets långsiktiga följder. Den som väljer att gå in och plocka poster ur en budget måste göra det med stor omsorg och insikt om att en budget hänger ihop. Plockas det än här så får det följdverkningar än där. Och osäkerhet kring statsbudgetars robusthet är det sista Sverige behöver.

En möjligen förbisedd men ack så oönskad följd lär vara att en ny ful vana etableras, nämligen att fler kommer ta varje chans att skjuta motståndarens budget i sank. Ty som ordspråket säger, som man bäddar får man också ligga.

Krig utan segrare

Förlorare

Med Donald Trump som president har handelskrig fått en renässans. Trump iscensatte raskt ett flerfrontskrig, inte bara mot svurna fienden Kina utan också mot forna vänner i Europa och Amerika.

Oavsett motiv bakom så blir konsekvenserna av handelskrig alltid desamma, mer eller mindre förödande. Osäkerhet kring framtida villkor, tullar och andra potentiella hinder får företag och investerare att isolera sig och ta det säkra före det osäkra. Svenska börsbolag uppger i en ny undersökning av PMP Marknadskonsult att marknaden i Kina vikit kraftigt, då kinesiska bolag valt att utveckla egna produkter istället för att vara beroende av amerikanska och europeiska bolag. Det kinesisk-amerikanska handelskriget uppges vara det främsta skälet. Och självklart är denna utveckling inte unik för Kina. Alla företag, investerare och politiker söker minska på osäkerhet, enklast genom att dra sig tillbaka till egen trygg hemmasfär. Isolationism och protektionism på handelsspråk. Mindre konkret men en likafullt uppenbar följd av den utvecklingen är en ökad misstro länder och folk emellan. Och sådan kan i värsta fall få betydligt värre följder än handelskrig.

Att starta krig brukar ge kortsiktiga opinionspoäng, på längre sikt finns dock aldrig några segrare.

Svensken blir allt fattigare

Gapar allt tommare

Under senare tid har alltfler uppmärksammat den avtagande produktiviteten i Sverige. Nyckeltalet BNP per capita är nämligen ett av Europas svagaste. Det är illa ur minst två perspektiv, dels då det innebär att vi tappar i konkurrenskraft och dels för att svensken faktiskt blir fattigare.

Sveriges kraftiga BNP-tillväxt under senare år förklaras till stor del av en kraftig befolkningstillväxt, hänförlig till ett generöst flyktingmottagande. Ökad befolkning kräver utbyggd infrastruktur, omsorg, vård och skola. Sådana investeringar driver upp BNP men alltså inte nödvändigtvis BNP per capita. Nyckeln till ökat välstånd för alla är alltså inte befolkningstillväxt i sig utan förutsätter upprätthållen produktivitet. Forskare vid österrikiska Wittgenstein Centre lät simulera olika scenarier hur Sydkoreas respektive Nigerias BNP skulle utvecklas beroende av befolkningstillväxt och utbildningsnivå. Simuleringarna visade att Sydkoreas BNP skulle varit en tredjedel så låg som idag om utbildningsnivån legat kvar på samma nivå som för 45 år sedan. Nigerias BNP skulle samtidigt ha varit 29 procent högre om de haft Sydkoreas utbildningsnivå.

Helt avgörande för Sveriges och svenskens fortsatta välgång och konkurrenskraft är därför massiva utbildningsinsatser, särskilt mot den stora gruppen nyanlända. Misslyckas detta kommer vi alla bli allt fattigare.